VÄRLDSEKONOMIN: Den nya världsekonomin

Historien slutar inte här och de internationella marknadernakommer säkert att uppvisa mönster som ingen kan förutse i dag.Men ändå börjar världens ekonomer vara överens om mönstret förhur ekonomisk utveckling går till.

För inte så länge sedan innehöll läroböcker i nationalekonomi,sådana som Paul Samuelsons internationella bestseller Economicsoch Klas Eklunds nationella bästsäljare Vår Ekonomi extrakapitel om planekonomi och författarnas egna linjer var iallmänhet närmare den europeiska välfärdsstaten än denamerikanska konkurrensekonomin.

Nu har nya upplagor av dessa läroböcker och andra revideratskraftigt under intryck av det senaste årtiondets händelser. Utmed planekonomi och statsdirigering – in med stabiltpenningvärde och konkurrens.

Berlinmurens fall 1989 gav västekonomerna möjlighet att studeraöststatsekonomierna närmare. Vad de fann var statistikfiffel ochresursslöseri i en utsträckning som ingen hade kunnat föreställasig. Att produktionen i Östeuropa sedan dess har fallit kraftigtberor främst på att konsumenter som får välja vill ha så litetav det som det gamla planekonomisystemet producerade.

Planekonomi var en omöjlig idé. Det är bara Kubas Castro och Kimil Sungs son i Nordkorea som klamrar sig fast vid det gamla.Västeuropas stagnation och arbetslöshet under snart tvådecennier har gjort att välfärdsstaten har kommit i vanrykte.Ekonomerna pekar på att varje skatt bär en dödvikt, det villsäga att de negativa effekterna är större än de positiva. Detstår också klart att regleringar och monopol i den statligaverksamheten medför stora välfärdsförluster. Privatiseradeverksamheter har påfallande snabbt effektiviserats under trycketav konkurrens.

Sydostasiens frammarsch har visat på alternativ till bistånd ochmultinationella företags investeringar. Vilket land som helstkan ta sitt öde i egna händer – det vill säga välja en politiksom skapar konkurrens, stabilitet och utrymme för tillväxt.Valutakriserna i Mexiko och Sydostasien har snarare understrukitdetta, eftersom det sannolikt var regleringar och planmässigaingrepp som byggde upp övertrycket.

USA:s framgångar de senaste sex åren indikerar slutligen att denstora relativt avreglerade marknaden med begränsat statligtdeltagande bättre klarar tekniska omställningar. Om det är såatt USA har ställt om till en ny fas där data ochinformationsteknik underlättar produktivitetsvinster kommerVästeuropa återigen att få se amerikanerna på en helt annanlevnadsnivå, ungefär som på 1950-talet. Men sex år är en förkort tid för säkra slutsatser.

Globaliseringen slutligen dominerar alla rubriker i media menmotsvarar inte den populära uppfattningen. Det är mer fråga omett informationsfenomen än flöde av kapital och produkter. Detmesta kapital som används motsvarar ungefär sparandet i egnalandet och det mesta som produceras motsvarar produktionen iegna regionen. Men att metoder att driva ekonomi kan spridasblixtsnabbt runt världen har en väldig betydelse för de olikaregionernas möjligheter att kopiera framgångsmodeller. Den somtar ledningen på något område får snabbt utmanare från alla håll.Ekonomernas idealnation 1997 skiljer sig kraftigt från den somde skisserade på 1950-talet.

Då skulle regeringar ingripa där marknaden kom till korta medsocial ingenjörskonst. Aktiv konjunkturpolitik skulle förhindraresursslöseri under lågkonjunkturer och överhettning när hjulensnurrade för fort. Inkomstöverföringar, satsningar påinfrastruktur och planmässigt driven utbildning skulle skapaförutsättningar för ytterligare tillväxt.

Sverige, som från början liknade USA och Schweiz, blev efter ensnabb upprustning av den offentliga sektorn förebild för världen.En ung generation nationalekonomer från finanskapitaletsHandelshögskola i Stockholm hade skrivit ut recepten snarare änbritten Keynes. På fem decennier, från mitten av 1930-talet,steg statsutgifterna i Sverige från 10 till 60 procent av BNP.

Vilken välfärd?

I dag visar det sig att länder med liten andel offentligautgifter, sådana som USA, Japan, Singapore, Australien ochHongkong, kan mäta sig med välfärdsstaterna när det gällersådant som utbildningsnivå, livslängd och barnadödlighet. Deallra fattigaste får visserligen en mindre del av kakan än ivälfärdsstaterna, men den skillnaden handlar om några fåprocentenheter av BNP och motiverar knappast gapet istatsutgifter på 20-30 procentenheter som finns mellan grupperna,särskilt inte som priset tycks vara att den genomsnittligalevnadsstandarden blir lägre med välfärdsmodellen.

Det är också påfallande hur de stora och kostsamma programmenför utbildning, pensioner och sjukvård konsumeras av sammamellangrupper som finansierar dem. Staten har inte rollen somomfördelare, utan som administratör och producent av tjänster,roller där staten har sämst förutsättningar att åstadkomma någotbättre än fria aktörer på marknader.

Det märkliga är dock att andelen statsutgifter trots dessainsikter fortsätter att stiga överallt. Media i hela världenskickar nästan varje dag ut nyheter om privatiseringar ochbudgetbesparingar, men när statistiken har räknats fram har denoffentliga apparaten återigen flyttat fram positionerna. År 1980hade de rika ländernas statsutgifter hunnit upp på 40–procentsnivån i genomsnitt. Tio år senare uppmättes de till 45procent och ifjol till 46.

Vilka är drivkrafterna bakom denna ständiga expansion? Varförröstar medborgarna nästan överallt på just de politiska partiersom administrerat och fortsätter att administrera statensexpansion?

En del ekonomer pekar på de olika särintressen som finns idemokratierna, vilkas mål är att genom transfereringar förbättraläget för de egna grupperna. Framgångsrikast av dessa harjordbrukargruppen varit i de flesta länder. Deoffentliganställda är numera det mäktigaste särintresset. Iextremfallet Sverige är en tredjedel av alla familjer till sinförsörjning beroende av staten – redan innan de arbetslösafamiljeförsörjarna räknas in.

Andra menar att det ligger i demokratins natur att politikernaständigt försöker få röster från de stora medelklassgruppernagenom svepande och resurskrävande reformer som skall te siglockande för dem.

Andra talar om den obefintliga produktivitetsutvecklingen i denoffentliga sektorn, som gör att den alldeles automatiskt blir enresursslukare. De stora offentliga grupperna kräver julöneföljsamhet alldeles oavsett hur produktiviteten utvecklats.Det växer också fram en ny bild av politikern, inte somallmänhetens tjänare, utan som autonom imperiebyggare. Politikerär precis som alla andra aktörer i ekonomin.

De krassa ekonomerna har tidigare gett politikern en altruistiskundantagsställning i sina modeller. Nu åker glorian av. Ledersådant till krav på avskaffande av demokratin? Nej inte alls.Allt talar hittills för att demokrati är det enda system som kanvärna till exempel äganderätt och stabilitet utan vilkasofistikerade ekonomier inte alls fungerar. I de flesta ländervar det handelsmän och brukspatroner som först införde dedemokratiska idealen. Så blir det nog i Kina också.

+ USA: Miraklet

Historien är välkänd för Affärsvärldens läsare, den om detamerikanska miraklet. Under sex år har amerikansk ekonomi vuxitutan minsta tecken på överhettning och inflationstryck. Tvågånger har konsumentindex varit uppe och nosat över tre procent,men för tillfället ligger nivån en hel procentenhet lägre. Ocharbetslösheten är nere i fem procent, lägst på 25 år! Ochtillväxten har funnits där kvartal efter kvartal, även om detsåg litet darrigt ut våren 1995. De flesta kvartalen harekonomin strävat på i en årstakt mellan tre och fem procent. Medden känsla för överdrifter som är amerikanernas kännemärke hardet länge talats om en helt ny sorts ekonomi. USA har klivit ini IT-åldern, heter det, vilket ger helt andra möjligheter tillexpansion. Det skulle ungefär vara som när elektriciteteninfördes i början av seklet. Andra faktorer som skall ha lyftUSA-ekonomin in i denna nya mästarklass är globaliseringen avamerikanska företag, svagare fackföreningar och effektivafinansmarknader.

Undan för undan har skeptikerna gett med sig. På Wall Street haraktiekurserna fått komma upp i nivåer som bara kan motiveras aven kommande guldålder för amerikanska företag.

Sex år är för kort period för att bekräfta att en ny sådanguldålder faktiskt börjat. Själva optimismen brukar kunna lyftaekonomier ett tag och det finns processer som visar sig bara medfördröjning. Kan verkligen de amerikanska företagen, som numeraär mer utsatta för konkurrens av import och på exportmarknaderna,bära en så stark dollar som dagens? Ekonomerna gör nog klokt iatt vänta ett tag till innan de definitivt skriver omläroböckerna i det här avsnittet. För investerarna är detsvårare. Det handlar antingen om att missa århundradets börstågeller att sitta med när samma tåg kraschar. Det är därför de såkallade hedgefonderna får allt fler kunder. Dessa fonder harinte som idé att spekulera i valutakriser, utan att alltid sittasäkrade för de stora finanssmällarna.

+ VÄSTEUROPA: Exportledd tillväxt

Det påminner ganska mycket om Sverige, fast i närmare tio gångerstörre skala och med relativt sett större industrisektor. Detsammanslagna Tyskland är Europas största ekonomi och den harhaft påtagliga problem efter den boom som följdesammanslagningen med Östtyskland. Byggboomen, som följde påuppbyggnaden i öst och resursöverföringarna dit, fick den tyskaekonomin att gå igenom kapacitetstaket och Bundesbank tvingadesdra i nödbromsen.

Nu är Tyskland på väg upp igen. Det beror det på attexportföretagen har effektiviserats och att D-marken sjunkit ivärde 15 procent mot dollarn och fem procent motkonkurrentländernas valutor i genomsnitt.

Troligen kommer exportföretagens framgångar att lyfta ekonominmed 2,5 procent i år, vilket spiller över på den övriga ekonomin.Men det är inte samma Tyskland som tidigare. Östtyskland har 18procent i arbetslöshet och gamla väst 10 procent. En del avindustrikapaciteten har flyttat ut, på samma sätt som skedde iSverige i slutet av 1980-talet. Den berömdafamiljeföretagssektorn (Mittelstand) är inne i något som liknardet som skedde med svenska medelstora industriföretag runt 1960,då generationsskiften, skatter och annat fick många att sälja ut.Tyskland är fortfarande en låginflationsekonomi, men det är jualla andra grannekonomier numera.

Den tyska ekonomin behöver en omprövning av statens roll.Överallt hör förbundskansler Helmut Kohl samma visa, från OECD,IMF och från Bundesbank. Men den nye oppositionsledaren OskarLafontaine tänker inte låta honom förändra skattesystemet.Tysklands adoptivsyskon Frankrike är ungefär i samma tillstånd,med skillnaden att den industriella företagssektorn inte är likastark och exportinriktad. Men även fransk export går bra ochtillväxten beräknas bli ungefär densamma som för Tyskland. Defranska väljarna är trötta på lågkonjunktur, åtstramning,arbetslöshet och anpassning till EU (läs till Tyskland). Den nyasocialistregeringen under Lionel Jospin vill ha en mjukarepolitik i EU med arbetslösheten högre upp på agendan vilketorsakade vissa problem på Amsterdammötet nyligen. Den franskaregeringen vill också ha med sig traditionella mjukvalutaländersom Italien och Spanien in i EU för säkerhets skull. Italiensläpar efter i uppgången, även om ett program för snabbareinbyten av gamla bilar eldar ekonomin. Det är ett engångstricksom tidigare provats i Frankrike. Regeringen Prodi måste klaraEMU:s budgetkriterier, eftersom Italien knappast på samma sättsom Tyskland eller Frankrike kan räkna med särbehandling.

Jämstora ekonomin Storbritannien är inne i en helt annan fas,efter en tillväxtperiod som liknar USA:s. Det här är fjärde åretmed god tillväxt och just nu växer sannolikt ekonomin litetsnabbare än kapaciteten, vilket hänger samman med att mångaömsesidiga sparkassor och försäkringsbolag i år har råkat gå utpå börsen och duschat realisationsvinster över medlemmarna på350 miljarder kr. Det är en likviditet som lett till attkonsumtionen ökat med uppskattningsvis någon procent extra.Labour såg vid tillträdet till att gamla centralbanken Bank ofEngland fick en självständig ställning, vilket torde betyda atträntevapnet kommer att användas vid minsta tecken på inflation.Europa håller alltså på att bli ett enda hårdvaluteområde,oavsett hur många som blir med i EMU.

Men det är en förskräckande stor del av länderna som harantingen stor statsbudget eller stor statlig servicesektor.Sverige toppar båda listorna, medan Storbritannien ligger långtned på båda.

+ SYDOSTASIEN: Brända tigrar

På det kinesiska kommunistpartiets femtonde kongress nyligenträdde Jian Zemin fram som den ende arvtagaren till DengXiaoping. Den mest uppmärksammade passusen i hans tal tillkongressen blev en uppmaning till landets 118.000 statligaföretag att börja sälja aktier till allmänheten.

Den kinesiska ekonomin liknar allt mer en marknadsekonomi utanriktig demokrati. Men kommunistpartiet abdikerar från sincentrala roll i samhället, kanske i så hög grad att ettpolitiskt systemskifte någon gång i framtiden inte behöverorsaka smärtkonvulsioner för den stora draken.

Tills vidare handlar partiets ritt på drakens rygg bara om atthålla ekonomin i gång. Allt annat är politisk retorik. Horder avarbetslösa måste in i arbete och de ineffektiva statligaföretagen måste utsättas för konkurrens och lönsamhetskrav föratt förvandlas. Misslyckas Jian Zemin kan det bli inbördeskrig.Finanskriserna i Japan 1989 och i Thailand i somras skrämmer.Den pågående smittan i grannskapet får inte sprida sig till Kina.Det har den heller inte gjort. I stället ser det, åtminstone påkort sikt, bra ut med en tillväxt i storleksordningen 10 procentoch inflation som gått från över 20 procent 1994 till någraprocent. Lageruppbyggnaden i ekonomin oroar dock en del bedömare.

Thailands regering hade en situation på hemmaplan som liknadeden svenska på 1980-talet. Valutan var lågt värderad ochexportframgångarna lättköpta, samtidigt som en explosion avlikviditet lyfte den inhemska fastighetsmarknaden. Många företagblev med tiden högt belånade utomlands. När konkurrensen frånKina ökade och efterfrågan från USA minskade drabbades systemetav en chock, som via finans- och valutamarknaderna spred sigtill grannländerna och avslöjade att tigrarna inte var så starkasom de sett ut.

Hongkong och Kina har klarat sig bäst hittills. För de övrigakommer det att ta några år att rensa ut fastighetsförluster ursystemet. Trycket på valutorna och därav följande höga räntorkommer att pressa ned tillväxten till några procent vilket ärdetsamma som stillastående för en spänstig tiger.

Den åldrade tigern Japan växte en gång i tiden med åtta procentom året. Så kom fastighetsbubblan och sex förlorade år. Därefterhar ekonomin expanderat sex kvartal i rad med en årstakt på treprocent ungefär. Det beror på att de japanska exportföretagenprecis som de tyska rationaliserat och att de fått en valuta somgått ned med en tredjedel mot den amerikanska dollarn. Deninternationella affärspressen har varit sen att uppmärksammaframgångarna för företag som Toyota och Sony.

Att stämningen ändå är dyster i Tokyo beror på attefterdyningarna av fastighetskraschen ännu inte är klarade. Deninhemska marknaden vill inte ta fart trots en rekordlåg ränta.

+ LATINAMERIKA: Utländskt kapital

Det finns en del bedömare som tror att finanskrisen iSydostasien lätt kan sprida sig till Brasilien i Latinamerika.Brasilien och Argentina behöver utländsk finansiering för attklara sina budgetunderskott och valutaprogram. Att det har gåttbra på sistone beror till en del på tyskt och japanskt frittflytande kapital. Till bilden hör också den amerikanskaspararboomen och en kris på Wall Street skulle därför snabbt påföljder i Latinamerika.

En rad av länderna i regionen har genomfört stora strukturellareformer med privatiseringar och liberaliseringar, som sannoliktännu inte verkat fullt ut eftersom tillväxten har varit relativtbeskedlig jämfört med Sydostsien (3,5 procent i genomsnitt ifjol och bara två procent året innan). I år blir det emellertidmer: åtta procent i Argentina och sex procent i Mexiko, som harhämtat sig från krisen 1995.

President Zedillo har utsatt den mexikanska ekonomin för ensnabb privatisering och avreglering. Det statligapensionssystemet har fått privat konkurrens. Den senare reformenär avsedd att minska beroendet av utländskt sparande och kapital.Inflationen och de stora budgetunderskotten kännetecknarfortfarande flera av de latinamerikanska ekonomierna. I Mexikohar inflationen pressats ned från 52 till 17 procent på två åroch i hela regionen handlar det om halvering till 11 procent.Det är fortfarande en bra bit till låginflationsekonomierna iNordamerika, Sydostasien och Västeuropa.

För att kunna ta hela steget in bland tigerländerna måste denhär regionens regeringar driva striktare penning- ochfinanspolitik tillsammans med utbildningssatsningar. Bristen påutbildad arbetskraft börjar bli besvärande.

+ ÖSTEUROPA: I väntan på undret

Förändringen från planekonomi till marknadsekonomi är avklarad,deklarerade Tjeckiens premiärminister Vaclav Klaus. Så komvalutakrisen och den tjeckiska regeringen fick ta nya tag medekonomin. Regeringarna i Östeuropa kämpar med att skapa balansmellan kraven på att hålla nere inflationen och underskotten ibudgetarna och kraven på att investera och skapa drägligareförhållanden för medborgarna. Importsug och gamlapensionsåtaganden är sådant som gör ekvationen nästan omöjligatt lösa. Betalningsunderskotten stiger och det gör ocksåbudgetunderskotten.

Ändå har tillväxten kommit igång i en rad länder, med lillavälutvecklade Ungern i täten och stora, men mindre utveckladePolen som en av snabbväxarkandidaterna. En ström av utländskastorföretag har knackat på.

Det väldiga Ryssland har det betydligt trögare i portgången. Denofficiella statistiken visar en ekonomi som krympt till hälftenoch ännu inte börjat växa. Verkligheten är nog inte fullt såmiserabel eftersom mycket av det som producerades förut var avmindre värde än det bokfördes för och en dynamisk svart ekonomiinte finns med i bokföringen.

Kanske kommer den strikta ekonomiska regim som Anatoly Chubaisoch andra genomfört att öppna vägen för officiell ekonomisktillväxt på några procent nästa år, på tionde året efterövergången till marknadsekonomi. Men det går långsamt. Det finnsfortfarande för litet av privata initiativ och konkurrens i denryska före detta kommandoekonomin för att det under skall börjaske som alla väntar på.

+ AFRIKA: Mönsterdespoter?

Den internationella valutafondens mönsterelev i Afrika är YoweriMuseveni, president i Uganda. Han är mannen som har väcktlandets marknadsekonomi och jordbruk, och som har lagt grundenför något som åtminstone har vissa likheter med demokrati.Resultatet har inte låtit vänta på sig: ett helt decennium med igenomsnitt 6 procents tillväxt per år.

Att denne Museveni i 15 år har varit rebelledare i djungelnförst mot Idi Amin och sedan mot Milton Obote säger en del omAfrikas situation. Det påminner mer om Gustav Vasas och StenStures tid än vår egen. Museveni är en så kallad upplyst despot.Men Uganda är en av kontinentens fattigaste länder och detkommer att krävas ytterligare decennier av växt om det skallkunna stå som en förebild för alla andra. Inte heller Ghana ochMauritius, som är två andra lyckade exempel på lång period avreformer, har den lyskraft som behövs för att lysa upp en helkontinent.

Krigen avlöser varandra i Afrika och den som vinner måste,precis som alla medeltida furstar i Europa, berika dem somhjälpt honom till makten. Så är det med president Daniel arapMoi i Kenya. Rollen som Afrikas förebild har alltid varit viktför Kenya, ett land som ständigt har gjort biståndsgivarnabesvikna. Hit har kanaliserats över 60 miljarder kr i bistånd påtio år. För fyra år sedan anade bedömarna att tigrar kanske intevar en omöjlighet i Afrika när Kenyas finansministerpresenterade planer på den mest genomgripande avreglering somAfrika skådat. Äntligen!

Det gick en tid, men sedan sade de korrumperade kretsarna kringpresidenten stopp. Finansministern höll på att ta ifrån demderas mest lönande verksamhetsfält, de statliga monopolen. Kenyafår, efter en kris, troligen nolltillväxt i år och kanske någonprocent nästa år. Tigrar trivs inte i Afrika.

Var finns hoppet? Att mineralrika Zaire har döpts om till denkongolesiska demokratiska republiken av rebelledaren Laurent–Desire Kabila och att svenske Adolf Lundin skall bryta kopparoch kobolt där behöver inte alls betyda att rövartakterna frånpresident Moboto Sese Sekos dagar är borta. Kabila har många atttacka för hjälpen.

Det stora Nigerias ekonomi eldas av två miljoner fat olja omdagen, men läget för många i general Sani Abachas Nigeria är sådåligt att läderindustrin har svårt att få fram tillräckligt medhudar. Svältande människor äter upp dem.

Afrikas förbannelse är inte bara klimat som befrämjar farsoteroch skördekatastrofer. Det är långt kvar till de stabila socialaoch politiska strukturer som krävs för att ekonomin skallfungera. Processen mot demokrati fördröjdes av flirten medkommunistblocket och av välmenande socialdemokratiska regeringari väst som drev tesen att socialistiskt envälde var snabbastevägen att få igång hjulen.

Afrika saknar mer än andra kontinenter företagare och människorsom är utbildade till annat än tjänst som byråkrater istatsförvaltningen.

Afrika är den enda kontinent där antalet svältande ständigt ökaroch där BNP per capita har fallit under längre tid. Dennautveckling har möjligen just vänt, om inte det väderfenomen somkallas el Nino i år når Afrika med nya torkkatastrofer. Störstahoppet på kort sikt står naturligtvis Nelson Mandelas Sydafrikaför. Dit går nu 80-90 procent av de utländskainvesteringsstömmarna. Sydafrika har på kort tid genomgått enpolitisk och social förändring som har få motstycken ivärldshistorien.

Men just denna snabbhet oroar sansade bedömare. Trycket på densydafrikanska regeringen växer för varje dag. Det krävs mycketstark tillväxt för att inte strukturen skall sprängas. Illegalainvandrare och folk från landsbygden strömmar i en takt av enmiljon om året in till de gamla apartheidregimernas kåkstäder.Orkar den nya regeringen hålla emot alla krav och avregleraekonomin i tillräckligt snabb takt? I annat fall spricker de nyasydafrikanska sociala och politiska strukturerna och med demAfrikas förhoppningar om att det finns snabbverkande medicinermot fattigdom och förtryck.

Det finns inget ödesbestämt med Afrikas oförmåga. Andra tropiskaområden har visat att det går att bygga sofistikerade ekonomier.En överväldigande majoritet av den afrikanska eliten vet numerahur sådana tillväxtrecept ser ut eftersom studieresorna intelängre går till Moskva, Beijing eller Havanna utan till Hongkong,Singapore och Bangkok.

Men Afrika startar med en mer ogynnsam social struktur.Omvandlingen kommer därför att ta längre tid än på andra hållhur upplysta Afrikas många despoter än blir.