Varmed skola vi betala?

Orosmolnen i världsekonomin må vara många just nu, men den svenska ekonomin går bra. Ändå minskar, enligt aktuella opinionsmätningar, andelen väljare som anser att utvecklingen i Sverige går åt rätt håll. Samtidigt ökar den andel som tycker att utvecklingen går åt fel håll. Paradoxalt, kan tyckas.

Jag tror att en stor del av förklaringen ligger i den tilltagande kris som vi ser i viktiga delar av den offentliga sektorn. Samma opinionsmätningar som pekar på missnöje hos väljare, visar att skola och utbildning, sjukvård samt lag och ordning seglar upp som några av väljarnas viktigaste politiska frågor. Och de har en direkt koppling till den offentliga sektorn.

Den viktigaste frågan är fortfarande invandring och integration, även om den minskar något i betydelse. Även den är i hög grad kopplad till offentlig sektor, eftersom integrationen ställer stora krav på stora delar av den offentliga sektorn.

Bland våra politiker är känsligheten för väljarströmningar stor. Därför kommer vi säkert att få se rader av utspel och hårda debatter när det gäller polis, sjukvård, skola och kanske också försvar. Det är dock svårt att se att den handlingsförlamade riksdag vi nu har, kan producera några egentliga lösningar. Dessutom kommer en stor del av den politiska energin att gå åt till att debattera frågan om vinster i välfärden. Där finns inga lösningar att hämta. Ett förbud skulle sannolikt försämra funktionen i den offentliga verksamheten ytterligare.

Sanningen är att de offentliga verksamheterna står inför ett gigantiskt finansieringsproblem. Det säkerhetspolitiska läget gör att Sverige skulle behöva lägga Nato-kravet 2 procent av BNP på försvaret. Det är ungefär dubbelt så mycket som i dag.

Polisens stora problem beror säkert till viss del på dålig organisation, men internationella jämförelser visar att det också rör sig om resursbrist. För att svensk polis resursmässigt ska nå EU-genomsnittet skulle anslagen behöva ökas med cirka 50 procent.

Åratal av eftersatta infrastrukturinvesteringar gör att behoven av utgiftsökningar är mycket stora också där. När det gäller övrig offentlig verksamhet har såväl Konjunkturinstitutet som Kommunförbundet visat att, med rimliga antaganden, kommer utgiftskraven under de kommande åren att öka med flera procentenheter, som andel av BNP.

Att täcka dessa behov med enbart skattehöjningar är såväl politiskt som ekonomiskt omöjligt. Vad som i stället skulle krävas är åtgärder av typen:

Ökad avgiftsfinansiering av offentliga verksamheter.

Mer i stället för mindre konkurrensutsättning för att öka effektiviteten.

En generell neddragning av transfereringsdelen i de offentliga budgetarna.

Listan kan verka ligga långt utanför vad som är politiskt möjligt. Risken är därför att vi står inför en period av skattehöjningar som är så stora att de förstör ekonomin, men inte tillräckligt stora för att lösa krisen i den offentliga sektorn.

Våra politiker har dock tidigare visat att de har en förmåga att samla sig till nödvändiga strukturella åtgärder, när skriften på väggen blir tydlig. Jag tänker på pensionsuppgörelsen och på det omfattande reformarbete som skedde i slutet av 1980- och början av 1990-talet. För att de ska klara detta än en gång krävs dock att problemet identifieras av några ledande politiker. Detta har ännu inte skett. Men kanske kan det tryck som vi numera börjar se från gräsrotsnivån bidra till att det så småningom sker.

Uppgivet läge

En politik av den typ som skisserats måste genomföras under något slags blocköverskridande samförstånd. Det är svårt att se en minoritetsregering av Allianspartier genomföra politiken med hjälp av SD. Minst lika osannolikt är scenariot att politiken genomförs av den nuvarande regeringskoalitionen med stöd av V.