Vart tog festen vägen?

För enskilda länder har ansträngningarna för att kvalificera sig till valutaunionen EMU förmodligen haft större betydelse än EMU i sig. De EU-länder som har stått utanför EMU har klarat sig lika bra som medlemsländerna.

Ungefär så kan man hittills sammanfatta utvecklingen av det gigantiska ekonomiska experimentet EMU. Tre år har gått sedan starten. Det är visserligen inte så lång tid – för att säkert kunna säga om projektet är bra eller dåligt behövs snarare tre decennier – men det är ändå tillräckligt lång tid för att utvecklingen borde ha tagit fart. Och i det avseendet är projektet hittills en besvikelse – det är svårt att hitta några tydliga effekter.

Här i Sverige blir det nog svårt för både ja- och nejsidan att hitta bra argument i utvecklingen, men så här långt måste man säga att de som hävdat att EMU framför allt är ett politiskt projekt utan någon större ekonomisk betydelse har fått mest rätt. Slutsatsen för Sveriges del blir att det inte ser ut att spela någon större roll om vi går med eller inte.

EMU växer långsammare än USA

Vilka var då förväntningarna på unionen? EMU skulle bli fullbordandet av den inre marknaden som skulle skapa större marknader med hårdare konkurrenstryck. EMU-området skulle bli mer konkurrenskraftigt och tillväxten högre. Det borde finnas stora vinster att göra med tanke på att USA ligger så långt före i välfärdsligan. Amerikanerna har en köpkraftskorrigerad BNP per capita som är nästan 50 procent högre än vad medborgarna i EMU-länderna har.

Men under den tid som har gått sedan EMU bildades har man inte sett mycket av dessa positiva effekter. EMU-länderna är fortfarande hopplöst efter USA. BNP har vuxit med i snitt 2,5 procent. Det är nästan exakt samma takt som hela EU och även hela OECD-området. USA har vuxit betydligt snabbare, drygt 3 procent i snitt. Och förväntningarna på 2002 och 2003 innebär enligt OECD:s nya prognos att EMU-länderna fortsätter att växa betydligt långsammare än USA.

Det ser snarare ut som om förberedelserna för EMU har betytt mer än EMU i sig. Dessa har tvingat EMU-länderna att pressa ner budgetunderskott och inflation. Särskilt de sydeuropeiska länderna lyckades långt över förväntan. Knappast någon hade trott att länder som Italien, Spanien och ännu mindre Grekland skulle klara kraven för att komma in i EMU. Under förra året var Italiens offentliga underskott mycket mindre än det tyska, medan Spa-

nien inte hade något offentligt underskott alls. Den spanska inflationen ligger något högre än EMU-snittet medan den italienska ligger precis på EMU-snittet. Det borde innebära att förutsättningarna för uthållig tillväxt har blivit betydligt bättre i dessa länder.

Arbetslösheten har fallit

Positivt är också att arbetslösheten faktiskt har fallit i alla EMU-länder utom Portugal. Den höga svenska arbetslösheten var ett av de främsta skälen till att den svenska EMU-utredningen kom fram till att Sverige borde vänta med att gå med i EMU. Med en hög arbetslöshet i utgångsläget (1997 låg arbetslösheten runt 8 procent) skulle risken med att avhända sig en egen penningpolitik vara för stor. Det argumentet har fallit bort i takt med att den svenska arbetslösheten har fallit. I mars var den nere under 4 procent. Vissa menade också att vi borde vänta med att gå med i EMU tills den svenska arbetsmarknaden hade reformerats och börjat fungera bättre.

Vissa befarade också att den europeiska centralbanken, ECB, skulle tvingas att föra en överdrivet hökaktig politik för att skapa förtroende. Det skulle riskera att ge en övervärderad euro och svag tillväxt. Det skulle också innebära svårigheter att få ner arbetslösheten.

Men så har det inte alls blivit. ECB har visserligen varit oförutsebar och otydlig, men knappast fört en överdrivet restriktiv penningpolitik. Och euron har hittills tvärtemot förväntningarna ständigt bedömts vara undervärderad. Det är förstås ett tecken på bristande förtroende för EMU-länderna att euron är så svag. Men att de långa räntorna ligger lika lågt som i USA är ett tecken på att man ändå har förtroende för att ECB ska lyckas hålla inflationen i schack.

Fortfarande riktigt argument

Nu i efterhand kan man konstatera att det nog inte hade varit någon fara för Sverige just när det gäller arbetslösheten.

Argumentet från EMU-utredningen är i och för sig fortfarande riktigt – det handlade ju framför allt om risken för att vi skulle kunna få mycket hög arbetslöshet om vi råkade ut för någon slags assymetrisk chock. Men det går ändå att konstatera att om vi hade gått med så hade säkert vår arbetslöshet, lika väl som alla andras, fallit en hel del.

Att Spanien hamnar högst i Affärsvärldens rankning av medlemsländerna beror just på att landet har fått ner arbetslösheten mer än något annat land, haft näst högst tillväxt och samtidigt minskat budgetunderskottet och hållit inflationen på hyggliga nivåer. Även Finland och Frankrike har lyckats kombinera bra tillväxt och fallande arbetslöshet med låg inflation och minskande budgetunderskott.

Men att dessa länder har haft en bra utveckling inom EMU behöver inte betyda att de hade klarat sig sämre utanför. Sverige har enligt rankningens kriterier haft en bättre utveckling än samtliga EMU-länder.

Irland har visserligen haft en helt fantastisk tillväxt på i genomsnitt nästan 10 procent, men inflationen är hög och det är tveksamt om det är en hållbar utveckling. Det är uppenbart att Irland inte alls har lyckats motverka överhettningen med finanspolitiken, som nu är det enda nationella stabiliseringspolitiska verktyget. Trots att tillväxten har varit så stark har underskottet i de offentliga finanserna till och med ökat under 1999-2001.

Lider inte i periferin

Men generellt sett kan man inte säga att perifera länder skulle ha blivit särskilt lidande i EMU. Detta trots att penningpolitiken anpassas för hela EMU och att Tyskland, Frankrike och Italien då blir mycket dominerande eftersom de motsvarar två tredjedelar av helheten. Tvärtom har ju exempelvis Finland och Spanien utvecklats mycket positivt inom EMU. Att penningpolitiken inte har varit anpassad för dem verkar inte ha gjort någon skada ännu så länge. Trots att de fick en “för låg” ränta vid inträdet, har de lyckats ganska bra med att hålla inflationen i schack. På Irland ser det som sagt sämre ut och frågan är hur länge det håller. Både priser och löner ökar oroväckande snabbt.

Portugal är ett undantag, men det beror mest på att landets ekonomi var i så bra balans redan i utgångsläget. Framför allt var arbetslösheten mycket låg redan när EMU startade.