Varva ned på Italiens klack

Vi ringlar oss fram på småvägar genom byar med patinerade vita och pastellfärgade hus. Det är svårt att hitta rätt, vägskyltarna är lika många som ovederhäftiga. Det hjälper inte ens att använda sig av två GPS:er, som bussföraren gör. Emellanåt pekar den ena åt höger och den andra åt vänster. I stället gör vi som den inflyttade norditalienaren Silvia Sesana rekommenderar: vi dissar kartor och gps och övergår till att använda fantasin.

Vi är i Apulien på väg till Masseria nonno Tore i Tricase längst ner på Salentohalvön på Italiens klack. Där har Carlo Panico tillsammans med hustrun Elena tagit över en bondgård som varit i familjens ägo sedan 1870. Han hoppade av arkitektbanan för att göra det han brinner för: rädda gamla lantbruks- och mattraditioner.

Väl framme vid gården är den fru­strerande kartläsningen som bortblåst. Framför oss står en äldre kvinna med långa korvar av pastadeg. Hon skär av centimeterstora bitar, plattar till dem med en bordskniv, formar degbiten kring tumspetsen och vänder den ut och in. Om och om igen. Snart täcks brickan av rader av tunna, räfflade och perfekt formade orechiette, småöron, Apuliens nationalpasta.

Vi, ett gäng turister som utrustats med förkläden och tolkade instruktioner, apar efter så gott vi kan. Uppställda längs långbordet i det före detta stallet är församlingen snart lika koncentrerad som pysslande dagisbarn. Vi rullar, trycker till med bordskniven och vänder på den lilla degkupan.

Pastan görs på urvetet grano capelli. Det enda italienska vete som inte genmodifierats och som även glutenallergiker tål. Den här dagen har Carlo Panico kallat in svärmor Tina för att lära ut den handgjorda pastans konst.

Under rofyllt småprat växer mer eller mindre välskapta orechiette fram, svärmor går runt bordet och hjälper till. Nästa moment är att kavla fram minchiaretti, tunna korta pastarör, runt en smal pinne – mannen i förhållandet, som kompletterar de skålformade orechiette. De gifter sig bra i grytan, konstaterar Carlo. Och mat i Italien är ju sensuellt.

När vi fått upp snitsen är stämningen näst intill meditativ. Småpratet har avstannat. Närmare slow-food än så här kan man inte komma. Eller ska man kalla det produktiv mindfulness. Vi är i nuet.

En bild av hur italienska kvinnor i alla tider lagat pasta ihop i rofylld gemenskap växer fram. Fortfarande lagas mycket av pastan som serveras på krogarna i trakten av just äldre, bland annat på Retrò i Castrignano del Capo. Krögaren Salvatore Di Luccio betalar byns kvinnor fyra euro kilot för den handgjorda pastan.

Efter en förmiddag på bondgården är det dags att dra vidare och återigen sätta relationen mellan förare och kartläsare på prov. Semesterkrisen är nära. Men som i alla krissituationer handlar det inte om hur man har det, utan hur man tar det.

Och i Apulien är det lätt att ta det, för det är inte bara bondgården som levererar. Solen skiner, havet är kristallklart och skiftar från smaragdgrönt till turkos längs sandstränder och klippomgärdade vikar. Provinshuvudstaden Lecce bjuder på snirklig barockfest längs blanknötta gator. I landsbygdens byar är det genuint och lite gammeldags, med farbröder som hänger i klungor på torgen. Och den som lämnar piazzor och stränder kan både vandra och cykla i bekvämt, platt landskap.

Så vi släpper gps-kontrollen över våra liv. Tar ett djupt andetag och tar det sedan piano. Bakom nästa kurva, oavsett om vi svänger höger eller vänster, väntar fler fantastiska äventyr.

Av: Cajsa Högberg