Vem leder uttåget ur folkhemmet?

Oberoende av vad som händer med flyktinginvandringen, står det klart att det svenska samhället har ett enormt integrationsprojekt framför sig.

Om vi begränsar oss till ekonomin står det klart att det finns i varje fall två nödvändiga villkor för att projektet ska lyckas. Det första villkoret är en fungerande bostadsmarknad. Det andra villkoret är att vi får en fungerande arbetsmarknad för lågutbildad arbetskraft. På båda områdena finns sedan mycket lång tid tillbaka kraftiga låsningar. Därtill kommer att det inom de politiska partierna inte förefaller finnas några idéer om hur det ska kunna ske förändringar på dessa områden. På många håll anser man nog inte ens att det behövs en förändring. Men shift happens, som vi nyligen har sett. Därför kan det trots allt vara värt att diskutera frågan.

För regering och riksdag borde bostadsmarknaden, trots alla låsningar, vara det lättaste området att förändra. Här har man ju alla instrument i sin hand. De mest angelägna åtgärderna för att åstadkomma ett bättre utnyttjande av det bestånd vi har, är att avveckla hyresregleringen och ändra reglerna för reavinstbeskattningen så att den inte blir en flyttskatt. Dessa åtgärder skulle frigöra mera bostadsyta i det existerande beståndet än vad som kan åstadkommas med några års nybyggnation. Trots detta krävs också nybyggnation, vilket skulle kunna stimuleras genom förenklingar i regelverken. Dessutom borde såväl inhemsk som utländsk konkurrens stimuleras inom byggsektorn.

Det finns starka intressen som med all kraft skulle motsätta sig en sådan politik. Vi har Hyresgästföreningen som inte vill ha några marknadshyror. Vi har monopolistiska företag och ett mycket starkt fack som inte vill ha någon konkurrens på byggmarknaden. För att övervinna dessa hinder krävs en stark politisk vilja. Det är det enda recept jag kan ge från djupet av min länstol.

När det gäller arbetsmarknaden har politikerna inte alla instrument i sin hand. Sverige har mycket höga lägstalöner, men vi har inga lagstadgade minimilöner. Det är arbetsmarknadens parter som förhandlat fram de höga ingångslönerna. Det är facket som driver på. Men motståndet från arbetsgivarna är inte nödvändigtvis så stort, eftersom de flesta organiserade företagen ser till att inte anställa lågutbildad arbetskraft, varför kostnaden inte är något att ta strid för.

Ett ytterligare problem är de höga skatterna också på låga inkomster. Den sammantagna effekten av arbetsgivareavgifter och inkomstskatt och moms innebär att det blir mycket svårt att leva på inkomster som ligger under fackets lägstalöner, i varje fall med de anspråk på standard som i dag anses rimliga i Sverige.

En lyckad integrationspolitik skulle alltså kräva både kraftigt sänkta minimilöner och ett allmänt sänkt skattetryck. Det senare skulle kräva en mycket omfattande omorganisation av den offentliga sektorn, där skattefinansieringen får en avsevärt mindre roll än i dag.

Sannolikheten för att den skisserade politiken skulle genomföras verkar inte så stor. Det enda som talar för, är att alternativet förskräcker. Görs inget lär vi få en parallell flyktingekonomi med starkt bidragsberoende. Andra delar av denna ekonomi skulle vara företag utan kollektivavtal och med mycket liten kontakt med skattemyndigheterna. Bostadsfrågan löses genom flyktinggetton, där det kan bo upp till 20 personer i en lägenhet.

Folkhemmet lämnas bakom oss i båda alternativet. I det ena genom ett ordnat uttåg och i det andra genom en kollaps.

Finns det något politiskt parti som är berett att spänna sig framför en satsning på ”ordning och reda” på detta område?

Två olika utfall

Stabiliseringspolitiskt kan det vara positivt att flyktingkrisen leder till en tillfällig uppgång i budgetunderskottet. Om det i stället är så att vi nu ser början på en okontrollerad utgiftsexpansion med växande kostnader för flyktingmottagning och skenande kostnader i sjukförsäkringen som främsta drivkrafter, är situationen, även ur stabiliseringspolitisk syn­vinkel, djupt oroväckande.