Vem vinner budgetkampen?

Begreppet politisk aktivism har fått en ny betydelse den senaste tiden. En aktivist är inte längre en idealist som går ut och demonstrerar eller delar ut flygblad utanför Systemet på lördagarna.

Nej, en politisk aktivist är numera en som anklagar regeringen för att vara passiv och inte bekämpa den ekonomiska krisen. En som kräver aktiva åtgärder för att möta en hotande växande arbetslöshet.

Socialdemokraternas Mona Sahlin och Thomas Östros hoppas att de ska uppfattas som aktivister just nu. Mot det står regeringen och finansminister Anders Borg som betonar ansvar i besvärliga tider.

I lördags skulle socialdemokraternas förtroenderåd egentligen ha ägnat sig åt det kommande EU-valet. Nu blev det mest ekonomisk kris i stället.

Mona Sahlins budskap i riksdagshusets andrakammarsal var att regeringen inte har förstått vilket arbetslöshetens stålbad vi kan stå inför. För att inte även den offentliga sektorn i form av landstingens sjukhus ska börja säga upp folk måste de få mer pengar. Nu.

”Jobbkrisen är akut”, enligt Sahlin som krävde att de överskott som finns samlade i ladorna ska användas snabbt.

Socialdemokraterna ska trycka på genom att tillsätta en central jobbkommission som med hjälp av regionala kommissioner ska dammsuga landet på angelägna investeringar och arbetsuppgifter som behöver göras.

I sak är det åtgärder för ytterligare tio miljarder som socialdemokraterna har lagt fram, utöver den budgetmotion de har presenterat tidigare. De vill ha ett avdrag för reparationer av bostäder, att barnfamiljerna ska få ett extra barnbidrag till jul och att de sämst ställda pensionärerna ska få högre bostadstillägg. Statsbidragen till kommuner och landsting ska som sagt öka lite mer och miljöbilspremien ska förlängas.

Lite mer stimulans alltså, men tio miljarder mer eller mindre kan knappast ha någon avgörande betydelse för konjunkturen. Det viktiga ligger i symbolvärdet. Oppositionen vill visa att den gör något, medan regeringen nöjer sig med en budget som var överspelad redan när den lades fram.

Det är möjligt att Thomas Östros får rätt när han säger att regeringen till slut måste krypa till korset och föreslå åtgärder. Det ryktas om planer som ligger färdiga på finansdepartementet. I vår mediala värld räcker ju inte alltid ett lagt förslag. Det måste komma mer och det är det som oppositionen nu spelar på.

Men än så länge tar Anders Borg det lugnt. Hans svar är, för det första, att den budget som lagts är väldigt expansiv. Tillsammans med den danska och den finska är den svenska mest expansiv inom EU-området.

–?På det sättet är den väl avvägd för nästa år, sade finansministern när jag pratade med honom i söndags.

För det andra är Borg mycket bestämd på att han först vill ha bättre koll på var den finansiella krisen landar innan man funderar på vad som kan göras i övrigt.

–?Vi måste ha någon känsla för hur mycket pengar som går åt. Vi kan inte prata reformutrymme innan man kan överblicka hur den finansiella krisen slår igenom.

För det tredje måste man veta hur krisen slår mot Sveriges väldigt konjunkturkänsliga offentliga finanser innan man sätter sprätt på en massa nya miljarder. Överskotten som byggts upp under de goda tiderna ska användas, men Anders Borg vill ogärna gå med underskott.

–?Vi har ju anledning att fundera på vad vi ska göra och det finns säkert skäl att återkomma, men det dröjer ett tag.

Efter att ha tillbringat helgen med att lyssna på Mona Sahlin och Thomas Östros under lördagen och på Anders Borg under söndagen är det glasklart:

Slaget står mellan regeringens Ansvar och oppositionens Aktivism.