Vi borde sluta leva under våra tillgångar

Regeringen ska tillsätta en utredning om statsbudgetens överskottsmål. Det är bra. Målet är överspelat sedan länge. Ännu bättre vore om utredningen också analyserar vårt andra stora överskott som inte är resultat av någon målsättning, men som i högsta grad existerar.

Sverige har nämligen sedan flera år ett stort överskott i bytesbalansen. Senaste året uppgick det till 6 procent av BNP. Detta är liktydigt med att vår inhemska användning, konsumtionen (offentlig och privat) plus investeringar (offentliga och privata), är totalt 6 procent mindre än vår produktion. I absoluta tal motsvarar detta 234 miljarder kronor. Minst så mycket högre skulle alltså vår inhemska förbrukning kunna vara med fortsatt balans i ekonomin. Jag skriver ”minst så mycket” därför att en balanserad ekonomi skulle gå hand i hand med ett bättre bytesförhållande (terms of trade) som i sin tur skulle skapa ytterligare utrymme för ökad inhemsk förbrukning.

I ett internationellt perspektiv tillhör Sverige därmed den grupp av länder som många anser bidrar till den internationella stagnationen genom en för låg inhemsk efterfrågan. De viktigaste länderna i den gruppen är annars Tyskland och Kina. Tysklands överskott som andel av BNP är ungefär lika stort som vårt. Kinas är för närvarande betydligt lägre. Detta beror på att Kina under en längre tid har strävat efter att rikta in sin ekonomi på en växande privat konsumtion.

Att Sverige går under radarn i denna internationella debatt beror sannolikt på att vi anses för små för att göra någon större skillnad. Här hemma är dock det knappast ett argument som skulle var gångbart i exempelvis miljö- eller biståndsdebatterna.

Det viktigaste skälet att sluta leva under våra tillgångar är dock att det vore en strategi för att skapa långsiktig balans i den svenska ekonomin, vilket i sin tur skulle skapa betydande välfärdsvinster. Överskottet i bytesbalansen motsvaras av ett kapitalutflöde av samma storleksordning. Statistiken är tyvärr så bristfällig att vi inte vet mycket om varifrån dessa flöden kommer eller hur de placeras utomlands. Så länge vi i Sverige har hög arbetslöshet och betydande investeringsbehov ter det sig dock orimligt att bita sig fast i en ekonomisk utveckling där en betydande del av BNP går till kapitalutflöden.

Regeringen borde i stället satsa på att återföra den svenska ekonomin till balans. I en sådan strategi blir den inhemska efterfrågan motor i tillväxten. Jag skulle för min del helst se att tyngdpunkten ligger på privat sektor. Med de stora vinster som finns att hämta här borde det finnas möjligheter att skapa en bred uppslutning kring en sådan strategi utan att det blir fråga om en huggsexa. Det måste dock under­strykas att det är fråga om att långsiktigt rikta om ekonomin mot en annan ekonomisk utveckling. Det finns inga 234 miljarder att hämta i budgeten för 2016.

Vilka medel som ska användas för en sådan omläggning beror naturligtvis delvis på hur strategin utformas exakt. Det torde dock stå klart att de krävs andra insatser än en expansiv penningpolitik med allt lägre räntor och ökad penningmängd.

Finanspolitiken måste bli mer aktiv och inriktas på att stimulera investeringar i både privat och offentlig sektor. Detta torde kräva en betydande avvikelse från överskottsmålet. I en situation som har tvingat fram den extrema penningpolitik som vi nu har så finns det ett betydande utrymme för en ökad flexibilitet när det gäller finanspolitiken.

Vad gnäller ni för?

I debatten om penningpolitiken förefaller det som om kreditexpansionen och de ökade tillgångspriserna är en oönskad bieffekt av den superlätta penningpolitiken. I själva verket är väl detta en av de viktigaste transmissionsmekanismerna mellan lägre ränta och ökad aktivitetsnivå i ekonomin. Blockeras denna, torde Riksbanken få ta till ännu kraftigare tag med den penningpolitik som allt ska bestyra.