Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Spelet bakom Grönstedts fall

Affärsvärlden har kartlagt det hemliga maktspelet som gjorde att Lars O Grönstedt tvingades bort från ordförandeposten i Handelsbanken. Läs om tiden när styrelsearbetet i Sveriges förnämsta bank förvandlades till ett skyttegravskrig.

Torsdagen den 13 mars i år gick Svenska Handelsbankens nära 30 vice vd:ar in i det ekboaserade styrelserummet på huvudkontoret vid Kungsträd-gården i Stockholm. Det var dags för vd-info – det centrala månatliga ledningsmötet i banken och det viktigaste styrinstrumentet i koncernen. Det är här man ska vara om man är någon att räkna med i Handelsbanken.

Vid mitten av det långa bordet, på sidan som vetter ut mot de höga bågformade fönstren och Kungsträdgården, satte sig bankens båda starka män: vd Pär Boman och styrelseordföranden Lars O Grönstedt. De makade sig till rätta i de vida 1970-talsbeiga skinnfåtöljerna.

På ytan var allt som vanligt. Men inom de två väsensskilda bankledarna var känslorna i uppror. Mötet skulle bli början till sista akten i den konflikt som de båda hade haft under ett antal månader.

Vd-infot, med den efterföljande middagen, blev katalysatorn för den process som ledde till att Lars O Grönstedt precis tre veckor senare lämnade banken.

Men trots den snabba händelseutvecklingen i slutfasen är detta en historia som har rötter i händelser flera år tillbaka. Kanske allra mest till september 2005 och ett i dag närmast rikskänt pressmeddelande.

VÄRLDSOMSEGLAREN
Klädd i jeans och fleecejacka kastade Arne Mårtensson loss från Bullandö Marina utanför Stockholm klockan 17.00 torsdagen den 1 juni 2006. Tillsammans med sin hustru Heléne, som han träffat på banken, skulle han segla jorden runt i tre år.

Pressmeddelandet om seglatsen hade fått många i det svenska näringslivet att höja på ögonbrynen åtta månader tidigare. Trots att det var känt att Arne Mårtenssons pensionsålder var satt till 55 år hade få trott att han skulle lämna alla uppdrag på en gång.

Den vita plastbåten med teakdäck hade kostat mer än 15 miljoner kronor. För att betala henne hade Arne Mårtensson använt den bonus på 10 miljoner kronor han fick när han efter tio år på vd-posten tog över ordförandeklubban i Handelsbanken år 2001. Därmed bröt han en tradition. Hans företrädare Tom Hedelius och Jan Wallander hade nämligen använt sina bonusar till att skapa stiftelser som kunde styra Handelsbanksfären.

Arne Mårtensson tyckte dock att det var märkligt att tjänstemän med hjälp av bankens pengar skaffade sig personligt inflytande i sfären – en synpunkt han framfört flera gånger internt. Bonusen kom dock lägligt, han hade redan beställt Yaghan.

Båten, en Hallberg Rassy, var uppkallad efter en folkstam som befolkade öarna närmast Kap Horn en gång i tiden. De var nomader som paddlade kanot och var kända för att inte bry som sig om det ogästvänliga klimatet. De gick omkring nakna i den isande vinden och simmade i det åttagradiga vattnet.

En man som döper sin båt efter dem är i hjärtat ingen kontorsnisse, snarare en äventyrare. Men ändå en försiktig äventyrare och teknikfreak. Den nästan 19 meter långa och 40 ton tunga båten kunde seglas av en enda person med hjälp av knapptryckningar.

Den hade extra stora dieseltankar för att kunna nå drömmålet Antarktis där motorerna måste gå hela tiden och ett satellitsystem som gjorde att paret Mårtensson kunde skicka e-post och få väderrapporter var de än befann sig.

Arne Mårtensson är en man som inte lämnar något åt slumpen. Han hade förberett sin världsomsegling ända sedan han beställde båten och hade i god tid informerat sfärens nestor, Tom Hedelius, om sina planer. Tom Hedelius, som är en av svenskt näringslivs mäktigaste personer, höll naturligtvis tyst om saken – annars skulle Arne Mårtensson ha blivit en ”lam anka”.

Därtill sägs Tom Hedelius ha svårt att förstå konceptet: att frivilligt kasta bort sin topposition för en seglats. Han är en maktspelare av rang och vet precis vad som är möjligt att genomföra. Makten i Handelsbanksfären låg vid den här tiden i en balans mellan Arne Mårtensson på Handelsbanken och Tom Hedelius på Industrivärden. Med Mårtensson borta skulle Hedelius få friare tyglar. Tom Hedelius och Arne Mårtensson tyckte även att det var rätt skönt att slippa varandra på ett personligt plan.

Visserligen hade samarbetet fungerat men de båda hade aldrig riktigt dragit jämnt. I 25 år hade Tom Hedelius varit med om att föreslå Arne Mårtensson till olika poster i sfären. På slutet var Mårtensson ordförande för Handelsbanken, vice ordförande för Ericsson samt styrelseledamot i Sandvik, Skanska, Holmen och Industrivärden. Därtill satt han i statliga Vin & Sprits styrelse. Men de båda var olika varandra och umgicks aldrig privat.

Tom Hedelius fanns inte bland dem som stod och viftade på kajen i nordanvinden denna kalla sommareftermiddag på Bullandö Marina. Däremot kom en annan person från den inre maktcirkeln i sfären, Sverker Martin-Löf, med fru, och sade adjö. Likt många mäktiga personer hade Arne Mårtensson skaffat sig ett antal fiender under årens lopp. I banken var Arne Mårtenssons temperament välkänt. När han klipper med ögonen och ser intensiv ut, då vet de flesta att stubinen är tänd. Då har han hittat någon detalj som någon har missat och då höjer han rösten. De som skulle presentera något för den detaljkunnige chefen förberedde sig därför minutiöst.

Även om Arne Mårtensson var fruktad i banken var han respekterad. Handelsbanken var den enda svenska storbank som klarade sig bra genom kreditkrisen i början av 1990-talet. Mårtensson var även på andra sätt en mycket framgångsrik vd, under honom femfaldigades aktiekursen och det viktiga lönsamhetsförsprånget gentemot andra banker var större än någonsin förut. Han blev en av Handelsbankens stora ledare och därmed en tungviktare i sfären.

När paret Mårtensson nu kastade loss från Bullandö följde ett tjugotal handelsbankare på livräddningskryssaren ”Handelsbanken Liv” med Yaghan ut på Kanholmsfjärden. Bland dem fanns Curt Källströmer, som chefade över ordförandekansliet på Handelsbanken och var Mårtenssons närmaste medarbetare. Bakom sig lämnade dock Arne Mårtensson en bank med ledningsproblem.

När Mårtensson klivit upp till ordförandeposten 2001 hade valet till vd-jobbet stått mellan Pär Boman och Lars O Grönstedt. Pär Boman var en kontorsmänniska ut i fingerspetsarna, något som passade Handelsbanken utmärkt. Men hans ålder låg honom i fatet, han var bara 39 år medan Grönstedt var 46. Boman kunde gott stå på tillväxt några år. Att Arne Mårtensson och Tom Hedelius varit ungefär lika gamla som Boman när de blev chefer för banken var ingenting som hindrade det resonemanget.

I motsats till Boman hade Grönstedt avsevärt mindre av den på Handelsbanken så viktiga kontorserfarenheten. Men Grönstedt hade imponerat på Mårtensson genom att få kontroll över bankens skenande it-kostnader på 1990-talet. Mårtensson hade kickat datachefen och satt dit Grönstedt i stället. Och Grönstedt hade levererat.

Lars O Grönstedt fick bli vd, en post han formellt tillträdde på stämman våren 2001. Under Grönstedt visade banken sjunkande lönsamhet – även om vinsten var mycket god. Bankens kostnader ökade i högkonjunkturen, mer än det fanns fog för, menade vissa.

Handelsbanken är känd för sin gnetiga sparsamhet och en vd som tillåter ökande kostnader får problem med styrelsen. Visserligen tappar Handelsbanken vanligtvis en del av sitt försprång till de andra bankerna i högkonjunktur och går bättre i lågkonjunktur eftersom banken tar mindre risk. Men nu minskade bankens räntabilitetsförsprång gentemot konkurrenterna märkbart.

Lönsamheten på eget kapital är otroligt viktig i Handelsbanken.

Banken jämförs med ett snitt av andra banker och en del av mellanskillnaden går till personalstiftelsen Oktogonen. Den Handelsbanks-vd som inte ser till att Oktogonen får pengar är i längden körd.

Och på börsen hängde Handelsbanksaktien inte alls med när marknaden vände upp efter 2003. Relationen med delar av banken var heller inte optimal. Den formuleringsglade Grönstedt retade bland annat anställda ute i landet genom att säga att han inte tyckte om att åka utanför Stockholms tullar. Och han lyckades aldrig bli riktigt populär i Handelsbankens hjärta, kontorsrörelsen.

Mårtensson och Grönstedt drog heller inte helt jämnt, även om relationen var hanterbar. När nu Mårtensson skulle lämna var frågan hur sfärens innersta cirkel skulle utse hans efterträdare. Handelsbankstraditionen bjöd att vd skulle bli ordförande. Men Grönstedt hade endast suttit fem år som vd och det naturliga hade då varit att utse en ny ordförande. Å andra sidan var Mårtensson aldrig helt nöjd med Grönstedt som vd. Lösningen blev att Grönstedt fick bli ordförande, medan Pär Boman fick bli vd. Arne Mårtenssons beslut att hoppa av ledde till ett instabilt läge i banken. En vd som inte hade hunnit bli varm i kläderna lyftes upp för tidigt. Manövern skapade en situation som till slut skulle leda till Grönstedts sorti.

LEGENDEN
I februari 1970 åkte Jan Wallander, chef för Sundsvallsbanken, till Stockholm för ett hemligt möte med Tore Browaldh, Handelsbankens arbetande ordförande. I Browaldhs lägenhet på Skeppargatan på Östermalm redogjorde Wallander för sin vision om Handelsbanken. Den 100-årsjubilerande banken befann sig i kris efter skenande kostnader och en rad olyckliga bolagsaffärer som lett till att vd Rune Höglund hade fått gå. Jan Wallander fick Tore Browaldh med sig och blev vd.

Den 50-årige Wallander lade med sin strategi grunden för den moderna Handelsbanken, en vision som förklarar en hel del av bankens funktionssätt än i dag. Det centrala i Wallanders program var, förutom ett ordentligt sparpaket, en kraftig omstrukturering av hela organisationen. Antalet nivåer i banken drogs ned från fem till tre:

• Koncernledning och dotterbolag
• Åtta regionbanker
• Bankkontoren

Även om kontorens status höjdes var det mellannivån, regionerna, som var det stora genidraget i reformen. Antalet regioner minskades från runt 20 till åtta. Regioncheferna gjordes till vice vd:ar med plats i koncernledningen. I ett pennstreck minskade antalet personer med kreditbedömningsansvar med nära en tredjedel vilket ökade bankledningens kontroll avsevärt, även om Wallanderprogrammet utåt beskrevs som en decentralisering.

Och kontroll behövdes. Myndigheterna hade börjat undersöka banken efter en rad vidlyftiga affärer signerade bankens högsta ledning. Jan Wallander skrädde inte orden där han mötte bankdirektionen för första gången den 13 april 1970.

– Mina herrar vi står med byxorna neddragna och det finns inget annat att göra än att maka in sig bakom buskar och försöka dra upp dem igen, sade Wallander, återberättat i Ronald Fagerfjälls bok Företagsledarnas århundrade.

I dag, 38 år senare, är bankens organisation i princip densamma: de åtta regionerna har visserligen blivit elva i och med expansionen i utlandet. Men antalet nivåer, systemet med vice-vd:ar och strategin med kontoret i centrum är kvar. Detta är själva bibeln i Handelsbankskyrkan.

Wallanders strategi blev en succé och gjorde att Handelsbanken tog sig ur krisen och blev Sveriges lönsammaste bank under decennier, egentligen ända fram till i dag. Med Wallander fick Handelsbanken inte bara en lysande företagsledare utan en stark pelare i det fundament av tjänstemän som makten i banken vilade på.

Trots alla starka ledare har Handelsbanken aldrig haft en ägarfamilj eller annan privatkapitalist som har backat upp den, på det sätt som Wallenbergs har stöttat SEB. I stället har ett sy-stem byggts upp med olika former av korsäganden och stiftelser, skötta av folk från banken. Under varje period har olika tjänstemän dykt upp som har blivit tongivande, mer på grund av sin informella position än något direkt ägarinflytande. Vid tiden för Wallanders inträde hade banken under ett antal decennier varit i händerna på far och son Browaldh.

Men något ägande i banken hade de inte. Därför hade Handelsbanksdirektörerna börjat ta hand om den saken själva. Dels via bankens fonderade pensionspengar som användes för att köpa Handelsbanksaktier. Dels genom investmentbolaget Industrivärden, som på 1950-talet hade börjat bygga upp en position med Handelsbanksaktier.

Handelsbanken hade bildat Industrivärden 1944 genom att dela ut ett antal av bankens aktieposter i industriföretag till aktieägarna. Bolaget började sedan köpa aktier i Handelsbanken. Genom pensionskapitalet och Industrivärden fick banken en grund med trygga ägare. Men det skulle inte räcka om någon ville ta över banken, det visste alla.

Därför skapade Jan Wallander också en forskningsstiftelse i sitt eget namn, som också tog position i banken och, framför allt, i Industrivärden. Stiftelsen heter i dag Jan Wallanders och Tom Hedelius stiftelse, och har också fått pengar i avsättningar från banken vid olika bemärkelsetillfällen. Viktig för inflytandet i banken var också personalstiftelsen Oktogonen som Wallander startade 1973. Även skogsföretaget SCA, som huvudägdes av Industrivärden, började säkra upp ägandet i investmentbolaget genom att bygga upp en aktiepost där – ett korsägande som finns kvar än i dag.

I dag kontrolleras Handelsbanken av Oktogonen och Industrivärden medan Industrivärden kontrolleras av Handelsbankens båda pensionsstiftelser: ”Kassan” och ”Stiftelsen.” Därtill äger Hedelius & Wallanders stiftelse aktier i främst Industrivärden, men även i Handelsbanken. Den största makten finns i Kassan och Stiftelsen. Makten över dem ligger i sin tur i deras respektive styrelse, som båda utses av Handelsbankens styrelse och facket i banken.

Lite tillspetsat kan makten i sfären därmed sägas gå i en cirkel: bankstyrelsen utser styrelser i Kassan och Stiftelsen, som i sin tur är tongivande i vem som sitter i styrelsen i Industrivärden. Som utser styrelsen i banken. Och så vidare (se graf nedan).


Kärnan i systemet har alltså historiskt varit banken och dess styrelse. Där skiljer sig Handelsbanksfären från sina antagonister i Börssverige, Wallenberg. I Wallenbergsfären är det investmentbolaget Investor som är maktbasen, medan banken SEB inte alls är en maktplattform. Hos handelsbankarna däremot har Industrivärden – åtminstone historiskt – varit underordnat banken. Den som har varit ordförande i Handelsbanken var fram tills nyligen den viktigaste makthavaren i hela sfären.

På senare år har dock en maktförskjutning skett, från bankens styrelserum till det som i sfären kallas ”Storgatan” – den trånga gata på Östermalm där Industrivärden har sitt huvudkontor. Bakom maktförskjutningen finns flera skäl.

Det första är den starka ställning som Tom Hedelius fick i sfären under sina år i toppen på banken. Hedelius – eller bara ”Tom” som han kallas i banken – hade efterträtt Wallander på vd-stolen 1978 och kom att stanna kvar på posten ända till 1991, då Arne Mårtensson tog över. Den hårdföre och mycket bestämde Hedelius förfinade Wallanders recept med kostnadskontroll och konventionell kontorsbankrörelse, vilket bidrog till att Handelsbanken kunde segla mer eller mindre oskadd genom den svenska finanskrisen.

Hedelius befäste sin makt i ordförandestolen på banken under 1990-talet och när han avgick 2001 var han den i särklass tyngste aktören i hela Handelsbanksfären. När han blev ordförande för Industrivärden år 2002 flyttade han över sin maktbas dit. Men så länge Arne Mårtensson fanns kvar på banken rådde maktbalans mellan Industrivärden och SHB.

Den andra komponenten i maktförskjutningen kom samma år som Tom stegade upp den knappa kilometern från Kungsträdgården till Storgatan. I april 2002 blev finansmannen Fredrik Lundberg invald i Handelsbankens styrelse. Under samma sommar började han handla stora aktieposter i Industrivärden och har därefter köpt på sig mer och mer i både banken och Industrivärden. Plötsligt hade Handelsbanken fått sin privatkapitalist. Till och med inbjuden av SHB-direktörerna, åtminstone enligt vad de har sagt själva. År 2004 valdes Tom Hedelius in i styrelsen för Lundbergs eget fastighets- och investmentbolag, vilket därmed tydliggjorde vilka det var som hade den egentliga relationen.

Det var denna formidabla maktduo som Lars O Grönstedt skulle krocka med i sin nya roll som ordförande i Handelsbanken.

AKADEMIKERN
På Handelsbankens direktionsvåning hänger vd-porträtten utspridda i korridoren. Först Tom Hedelius, med korslagda armar och spända käkar med ekpanelerna i bakgrunden. Alldeles till höger Arne Mårtensson, i trenchcoat på strömkajen med ett avslappnat leende. Längst bort ett tandemporträtt på Jan Wallander och Tore Browaldh som kamratligt lutar sig över ett skrivbord, belamrat med dokument.

En vd saknas i galleriet. Lars O Grönstedt. Han lär själv ha tackat nej till att få sin karaktäristiska nuna med de ljusa buskiga ögonbrynen förevigad i olja. Motiveringen ska ha varit att en person borde ha varit chef i mer än tio år för det. Han själv stod på fem.

Lars O Grönstedt var på ett sätt en ganska typisk Handelsbanksdirektör. En långvägare i banken som hade börjat där 1983, nästan direkt efter Handelshögskolan. Som många av SHB-höjdarna i historien har han ett ansenligt kulturellt kapital. Vid sidan av ekonomexamen sitter han till exempel på en fil. kand. i engelska, franska, portugisiska. Sin C-uppsats skrev han om brittiska 1600-talspoeter. I en intervju i Dagens Industri inför tillträdet citerade han Frithiof Nilsson Piraten och William Somerset Maugham, och angav fem romerska kejsare som främsta förebilder. Hans formuleringsförmåga är omvittnad, där han sällar sig till en verbal tradition där både Jan Wallander och Tore Browaldh kan räknas in.

Men jämfört med de närmaste två föregångarna, Hedelius och Mårtensson, är skillnaderna ändå påtagliga. Trots att de var briljanta företagsledare, är de båda ganska konventionella svenska affärsmän, och följaktligen ganska lagom förankrade i kulturvärlden.

Också i Grönstedts förhållande till kulturen generellt i Handelsbanken fanns ett glapp. Hans kosmopolitiska image är inte fullt i linje med de landsortsideal som ändå härskar i banken.

Det fanns nog skäl för herrar Hedelius et consortes att vara lite frågande inför den person som nu skulle fatta den för sfären så viktiga ordförandeklubban i banken. Grönstedts formella maktbas från starten vid stämman i april 2006 var också påtagligt mindre än Arne Mårtenssons, som hade lämnat åtta styrelseuppdrag.

Bland dem fanns de så viktiga maktstolarna i Pensionskassan och Pensionsstiftelsen, som Grönstedt nu inte tog över. Lars O Grönstedt fick två poster: ordförande i banken och styrelsemedlem i Industrivärden. Enligt vissa uppgifter var skälet till avlövningen av styrelseuppdrag att han helt enkelt inte ville.

– Varför ska jag ägna min lediga tid åt att sitta i dåligt ventilerade rum med medelålders män och titta på powerpointpresentationer? Det finns bättre saker i livet att sysselsätta sig med, ska han ha sagt till en medarbetare på banken.

Andra uppgifter säger att orsaken var att han i de äldre Handelsbanksmännens ögon vägde för lätt, att de inte visste var de hade honom. Samtidigt är det helt klart att ingen på denna nivå i näringslivet är ointresserad av makt. Eller som han själv uttryckte det i ovan nämnda DI-intervju:

– Det är löjligt hycklande att säga att man bara råkat bli chef och inte tycker om makt. Den dagliga kicken kommer faktiskt ur att få bestämma.

Något som Grönstedt verkligen ville ha inflytande över var banken. Jämfört med Mårtensson och Hedelius hade han bara fått vara vd i fem år, och det var inga direkta toppenår på bankmarknaden, med konjunkturfall och börsnedgång. Dessutom hade Handelsbanken det nyköpta livbolaget SPP som deprimerande drivankare. Även om banken tjänade bra med pengar under de åren var det ingen miljö att vara offensiv i, tyvärr för en person med Grönstedts exekutiva läggning. Så seglade Arne Mårtensson, och vips var Grönstedt ordförande och någon annan skulle få driva banken när ekonomin var bättre.

Ett tecken på att Lars O Grönstedt inte var fullt så ointresserad av makten i sfären var att han faktiskt ett år efter sitt tillträde som vd blev ordförande i alla de viktiga ägarstiftelserna och även valdes in i styrelsen för Wallanders och Hedelius stiftelse. En bidragande anledning till detta ska ha varit den styrelsestrid som Handelsbanksfären vid den här tiden utkämpade med fondaktivisten Christer Gardell i fordonskoncernen Volvo. Alla muskler i sfären användes, även själva banken som fick köpa Volvoaktier, och den som tidigare hade haft hand om stiftelserna, Curt Källströmer, hade inte räckt till i kampen.

Makten var bra att ha av ett annat skäl också. Det blev allt-mer tydligt att samarbetet mellan Grönstedt och den nye vd:n Pär Boman inte var helt friktionsfritt. Irritationen dem emellan ökade successivt under höstmånaderna 2007. Samtidigt gick Lars O Grönstedt igenom en stor förändring i privatlivet med en ny familj.

Han hade dessutom redan från början varit tveksam till att bli en av maktgubbarna i Handelsbanksfären. Vad som egentligen var viktigt i livet blev alltmer tydligt.

Parallellt hade relationerna med ägarna på Storgatan börjat gnissla. Industrivärden med Tom Hedelius i spetsen hade synpunkter på såväl hur Grönstedt utövade sitt ordförandeskap på, som på rollen han spelade i sfären, och ville att bankens styrelse som helhet skulle få större makt över ägarstiftelsernas placeringar. Under de inledande månaderna 2008 skulle relationerna med båda parter utvecklas till ett fullskaligt bråk. När Lars O Grönstedt gick in i styrelserummet för vd-info torsdagen den 13 mars i år var han därför synnerligen irriterad.

ÖDESDAGEN
Lars O Grönstedt och Pär Boman slog sig ned bredvid varandra i det ekboaserade styrelserummet där det stora porträttet på Helmer Stén (tidigare vd och ordförande för Handelsbanken) blickade ut över samlingen av bankens vice vd:ar. Den yvige visionären och akademikern Grönstedt bredvid detaljgnetaren och kontorsmänniskan Pär Boman. Stockholmaren Grönstedt mot ”lantisen” Pär Boman, som är uppvuxen i Linköping.

När Lars O Grönstedt tillträdde som vd lanserade han visionen om en förstärkning av tre I:n, Investment banking, Internationalisering och Insurance (läs pensionsförsäkring). När Pär Boman blev vd lanserade han ingenting, han skulle ner under däck och förbättra roddtekniken, det vill säga han skulle skruva lite mer på kontoren, bankens bas. Det berättade han för Affärsvärlden i sin första stora intervju som vd.

Medan Grönstedt var världsvan var Boman obekväm utanför sitt kärnområde kontor, särskilt när han var tvungen att prata engelska. I sådana situationer kunde Boman ibland bli närmast aggressiv. Egentligen kompletterade de båda varandra. Den ene hade visionerna, men inte de allra djupaste bankkunskaperna. Den andre hade kunskaperna, men inte visionerna. Men i stället för att samarbeta skulle de sakta driva mot kollisionen.

Lars O Grönstedt hade, som nämnts, mer tid att ägna åt sitt ordförandeskap i banken än Arne Mårtensson som även hade suttit i styrelserna för Industrivärden, Ericsson, Sandvik, Skanska, Holmen och Vin & Sprit. Och ägnat sig åt banken var precis vad Grönstedt hade gjort. Han hade i praktiken agerat som en andre vd genom att sköta kontakten med kontoren i utlandet och att undersöka möjligheterna att köpa banker utomlands, inte minst i Ryssland.

Under Lars O Grönstedts tid som vd hade nämligen Handelsbanken investerat i en av fondbolaget East Capitals fonder. Fonden investerade i östeuropeiska banker och Lars O Grönstedt satt i den rådgivande investeringskommittén. Han var därtill styrelseledamot i en av de ryska investeringarna, Probusinessbank.

Grönstedt var entusiastisk över marknaderna som öppnades österut och hade länge sett en stor potential där. Han pratade gärna om att köpa en rysk bank, men det var han inte ensam om i Handelsbankens ledning. Lars O Grönstedt tyckte också att det måste få kosta att bygga upp saker. Handelsbanken ligger till exempel miltals efter SEB på storföretagskunder. Sådana kunder kräver en motpart som är beredd att ta lite risk, som klarar valutatransaktioner, derivat, kontanthantering. I stället får Handelsbanken huvudsakligen ta hand om småföretag och detaljhandel.

Därtill ville Grönstedt fortsätta att lyfta investmentbanken. Där hade Handelsbanken tidigare legat efter, men vunnit terräng under Grönstedts tid som vd och Bomans tid som investmentbankschef.

Lars O Grönstedt ville också gärna köpa banker utomlands, eller andra finansiella enheter. Men när det gällde kapitalförvaltning och liknande hade han Handelsbankens speciella kultur emot sig. Fokus på sparsamhet och tilltron till den egna förmågan gjorde banken apart i finanssektorn.

För Handelsbanken handlar förvärv i den finansiella världen om att köpa människor som är vana vid en annan kultur. Begåvade personer kan lätt hitta andra jobb om de inte trivs. Därmed kan köp bli svåra.

Pär Boman gjorde i stället tvärt-om. Han rullade i princip tillbaka den strategi som Grönstedt hade haft som vd. Han bytte ut och flyttade om chefer som Grönstedt tillsatt, bland annat fick corporate finance-chefen Svante Andreen gå efter en kamp med regionbankscheferna.

Därmed flyttade Boman över mer makt till kontoren, helt i enlighet med Wallanders plan från 1970-talet. Pär Boman avvecklade även den egna handeln med räntor och valutor i New York och meddelade att banken i samband med det gjort en kreditförlust på nästan 1 miljard kronor. Därigenom ändrades ett av Grönstedts I:n, Investment banking. Med neddragningen på investmentbanksidan var frågan vad kontoren skulle sälja för produkter. Storföretag blev även i fortsättningen nästan uteslutna som kunder, banken fick fortsätta att ta företag som andra banker ratat, småföretag och detaljhandel.

Boman sålde SPP till rekordpris, vilket alla var lättade över, även Grönstedt. Visserligen hade Handelsbanken köpt SPP i slutet av Arne Mårtenssons tid, men den då blivande vd:n Lars O Grönstedt var också drivande för att genomföra köpet. SPP hade dock blivit ett jätteproblem för banken och därmed hade Grönstedts inriktning mot Insurance inte lyckats.

Och när det gällde den internationella expansionen så rullade Boman ut kontor efter kontor, främst i Storbritannien, i stället för att köpa något. Därtill hade de båda helt olika syn på risk. Grönstedt var inte särskilt skrämd av att ta risk, Boman, där-emot, var riskavert. Grönstedt tyckte inte att den amerikanska finanskrisen var så allvarlig för den nordiska marknaden, Boman såg den som ett enormt hot. Allteftersom finanskrisen spred sig blev sprickan mellan dem större.

När de nu satt bredvid varandra på mötet i styrelserummet med utsirade eklöv i trä och beigebleka väggbonader av ekar var Pär Boman rejält irriterad på Lars O Grönstedt. Och ordföranden var inte nöjd han heller.

Vid mötet tog Grönstedt till orda och förkunnade, slagkraftig som alltid, vad han tyckte om läget i banken. Han ansåg att det var minst sagt oroande. Det såg inte ut som om Oktogonen skulle få någon tilldelning under första kvartalet 2008, kostnaderna var alldeles för höga, de skulle landa på hela 14 procent mer än första kvartalet året innan och endast 1 procent lägre än föregående kvartal. Han pratade ut i rummet med ”organisationen” som tänkt mottagare, men det var uppenbart att huvudmåltavlan för kritiken var den som satt intill honom, Pär Boman.

Föga förvånande retade Grönstedts agerande flera av de när-varande vice-vd:arna. Vissa ansåg att det var med Grönstedt som vd som det hade börjat gå snett. Efter mötet tågade hela sällskapet i den råkalla mulna kvällen de hundra meterna till den traditionsenliga middagen på von Fersens palats, en annan del av Handelsbankens huvudkontor. Tidigare hade inte ordföranden varit med på de här middagarna, men Grönstedt hade ändrat på det.

Tisslandet på middagen gick inte att hindra, flera diskuterade Grönstedts utspel på mötet. Att agera enat i ett sådant sammanhang som vd-info-mötet var livsviktigt. En vd och en ordförande som inte gick ihop kunde skapa oro i leden – särskilt i Handelsbanken med sin speciella ledningsstil. Den officiella sanningen i Handelsbanken är att alla beslut fattas på kontoren, att kontorscheferna verkligen driver banken.

Men så fungerar det inte. I stället antyder högsta ledningen på vd-info vad den vill och anger på så sätt riktningen. Den som inte är lyhörd och anpassar sig är snart ute. På detta möte gällde det alltså för vice vd:arna att tolka signaler. Därför var det av yttersta vikt att Grönstedt och Boman höll ihop.

– Handelsbanken liknar en frireligiös sekt. Det är samma hängivenhet, samma blandning av hyckleri och gedigenhet. Samma dubbelmoral, säger en av Affärsvärldens källor.

I vanliga fall springer en vd inte och pratar illa om sin ordförande inför styrelse eller ägare, men Boman hade redan vid flera tillfällen klagat hos ägarna på Storgatan över att Grönstedt lade sig i för mycket och han hade även vädrat sitt missnöje hos Arne Mårtensson.

Därmed kände två av de tre i den innersta maktcirkeln till konflikten mellan Grönstedt och Boman. Snart var även SCA-mannen Sverker Martin-Löf informerad. Makthavarna i sfären hade försökt få Grönstedt att backa från det operativa, men misslyckats. För Pär Boman var uttalandena på vd-info-mötet droppen. En ordförande som i vd:s närvaro kritiserar organisationen och därmed desavouerar vd. Boman har ett hett humör och är känd som snäsig, kort och fräsig i banken. När han har fått nog så har han fått nog. Därtill visste han att han hade det stöd från ägare och styrelse som Grönstedt saknade.

Pär Boman vände sig till sfärens mäktiga med något som, enligt en av Affärsvärldens källor, kunde uppfattas som ett ultimatum. Antingen fick Hedelius & Co se till att focka Grönstedt eller också skulle Boman själv sluta. Pär Boman förnekar detta i dag, via sin presschef.

Industrivärden och Fredrik Lundberg, som alltså sedan tidigare hade velat lyfta bort ägarmakt från Lars O Grönstedt, insåg att de nu behövde agera.

MAKTSPELAREN
68 år gammal, med tunt grått hår och moderna, båglösa glasögon huserar Tom Hedelius hos Industrivärden. Från det sandfärgade sekelskifteshuset på Storgatan 10 på Östermalm i Stockholm – tio minuters promenad från Handelsbanken i Kungsträdgården – styr han sfären. En smart hårding som är van vid att alla lyssnar på vad han säger. Och agerar därefter.

När Arne Mårtensson hade gått till sjöss hade ännu mer makt hamnat hos maktspelaren Hedelius. Visserligen skulle Mårtensson kanske komma tillbaka. Arne Mårtensson skrev själv pressmeddelandet om sin avgång, efter att ha diskuterat innehåll och formuleringar ett flertal gånger med Tom Hedelius. Alla som var nämnda med namn hade också fått godkänna det i förväg, liksom styrelsen. Det stod:

”Den gemensamma avsikten hos Arne Mårtensson och de större ägarna i Handelsbankssfären – Industrivärden, Handelsbankens Pensionsstiftelse och Pensionskassa, Oktogonen, Lundbergs och SCA – är att Arne Mårtensson efter avslutad segling åter ska beträda viktiga poster i Handelsbankssfären.”

Men även om några få män har makten i sfären är det självklart att det inte går att utse någon flera år i förväg – situationen hinner ändras många gånger om under tiden. Arne Mårtensson själv var också vag om sina planer innan han stack i väg. Visserligen pekade han i Dagens Industri på att Tom Hedelius och Sverker Martin-Löf närmade sig de 70 och skulle behöva efterträdare, men samtidigt flaggade han för att seglingen kanske skulle förändra hans livsinställning.

– Jag kan ju bli hippie på Tonga, sa Arne Mårtensson till tidningen.

Tisdagen den 18 december 2007 gick Arne Mårtensson längs den snölösa Storgatan, på väg till Tom Hedelius. Han hade vinterrocken på sig, det var minusgrader. Mårtensson hade klarat av hälften av sin jorden-runt-segling i oktober och Yaghan låg nu på land vid Orams varv i Auckland, Nya Zeeland, för stora service- och underhållsarbeten. Under tiden var Arne och Heléne Mårtensson hemma i Stockholm och vilade upp sig. Men de var sugna på att segla vidare och inte lockade av ekorrhjulet.

När hälsningsfraserna var överstökade tittade de två gamla Handelsbankskämparna Hedelius och Mårtensson på varandra. Båda visste att det numera var Hedelius som hade makten. Om Mårtensson fick komma tillbaka till sfären skulle det vara på Hedelius villkor. Det stod helt klart att Mårtensson skulle vara tvungen att kämpa hårt för att försöka få tillbaka sin gamla position.

Han skulle få börja med enkla uppdrag och sedan försöka avancera – och det var ytterst osäkert om han någonsin skulle bli lika mäktig som förr.

Att börja en ny karriär flera pinnhål under den han avslutat tilltalade inte Arne Mårtensson. Därtill hade han, i en morgonsoffa hos TV4 i november, redan flaggat för ytterligare seglingsprojekt. Han var ekonomiskt oberoende och han älskade havet, vågorna, vinden och båten – äventyret. Mårtensson meddelade Hedelius att han inte tänkte komma tillbaka till sfären. Han skulle segla vidare. Tom Hedelius höll dock tyst om detta tills vidare.

Samtidigt hade Tom Hedelius en annan maktspelare av rang intill sig. Fredrik Lundberg är, som nämnts, den ende storägaren i sfären som har egna pengar bakom sig. En konservativ, försiktig man som kör sitt eget lopp. En man som många uppfattar som stel men som lär kunna skämta och skratta i informella sammanhang.

Fredrik Lundberg hade på sitt försiktiga långsiktiga sätt tagit mer och mer makt i sfären. Hedelius och Lundberg hade dock agerat tillsammans. Som beskrivits ovan ville de stärka sin makt genom att låta bankstyrelsen som helhet – läs Industrivärden och Fredrik Lundberg – få ett större inflytande över Stiftelsen och Pensionskassan. Lars O Grönstedt hade, som ordförande för båda två, satt sig till motvärn.

När Mårtensson nu lämnade Hedelius kontor i den råa Stockholmsluften var Hedelius i alla fall helt av med Mårtensson. Samtidigt var både Arne Mårtensson och Tom Hedelius medvetna om att situationen i själva banken inte var optimal. Arne Mårtensson hade passat på att träffa Pär Boman, en man han gillade och trodde på, när han nu hade seglingspaus hemma. Dessutom höll Curt Källströmer honom löpande underrättad om vad som hände på hemmaplan. Men varken Hedelius eller Mårtensson upplevde spänningarna mellan Boman och Grönstedt som akuta. Ingen förstod vad som komma skulle.

Paret Mårtensson flög tillbaka till Nya Zeeland i början av mars och testseglade sin förbättrade Yaghan i Haurakibukten innan de fortsatte till den lilla staden Opua. Medan de låg där och väntade ut en tropisk storm för att kunna segla över till Australien bröt krisen ut hemma. När Tom Hedelius och de övriga i sfärens inre märkte hur upprörd Pär Boman var insåg de allvaret. De skulle ta itu med Grönstedt – både när det gällde stiftelserna och när det gällde ordföranderollen. Det hela skulle ordna sig.

Den 20:e mars, en vecka efter vd-infon, skickade Handelsbanken ut en kallelse till bolagsstämma där hela styrelsen föreslogs till omval, inklusive Lars O Grönstedt. Valberedningen hade endast haft fyra möten, vilket är lite i jämförelse med de flesta andra börsbolag. Inte så konstigt, med tanke på att det inte är den som bestämmer. I fallet med Lars O Grönstedt hade ledamöterna inte blivit informerade om några som helst motsättningar och genom sitt förslag gav de bilden att styrelsearbetet flöt utmärkt.

Nu uppfattade Tom Hedelius, Fredrik Lundberg och Sverker Martin-Löf att de hade Lars O Grönstedt bakbunden. Kallelsen var skickad, Grönstedt var föreslagen som ordförande, och att ändra den skulle innebära en skandal. Handelsbankens ledning är alltid mycket mån om att visa en enad prydlig fasad utåt. Ingenting får störa bilden av den enhetliga, flitiga, sparsamma, kundvänliga banken.

Därtill fanns en allmän uppfattning om att Grönstedt hade höga personliga omkostnader med ny bostad och ny familj. Han skulle behöva inkomsterna från ordförandejobbet. Nu skulle Lars O Grönstedt gå med på att ta ett steg tillbaka.

Det står helt klart att den som har drivit processen är Tom Hedelius. Men eftersom han inte sitter i styrelsen i banken kunde han inte agera i frågan om ordföranden, åtminstone inte utåt. I stället fick Industrivärdens vd Anders Nyrén fungera som hans förlängda arm. Den 54-årige ekonomen Nyrén blev operativ på allvar i sfären då han fick ta över vd-stolen i Industrivärden 2001. Han kom då närmast från jobbet som ekonomichef i sfärkontrollerade byggjätten Skanska och hade flera ekonomi- och finanschefsjobb bakom sig. Nu hade han kommit tillbaka efter en tids sjukdom.

Tisdagen den 1 april träffade Lars O Grönstedt Fredrik Lundberg och Anders Nyrén för att diskutera de krav som Industrivärdenfolket tidigare hade ställt upp, att låta bankens styrelse och andra ägare få inflytande över Kassans och Stiftelsens placeringar, samt att han skulle hålla sig borta från det operativa och låta Pär Boman leda banken ostört.

Lundberg och Nyrén pressade Grönstedt på varför han inte hade backat som han blivit tillsagd. Grönstedt vek sig inte utan förkunnade att han inte höll med. Enligt en av Affärsvärldens källor föll de avgörande kommentarerna något i stil med:

– Om du inte gör så här får du avgå.

– Då avgår jag, svarade Lars O Grönstedt.

SORTIN
Onsdagen den 2 april hängde Lars O Grönstedt av sig sin långa ljusbruna rock med sammetskrage och satte sig vid skrivbordet. Men i stället för att börja med sina vanliga ordförandesysslor tog han ur sin portfölj upp ett pappersark med några korta formuleringar. Han hade valt orden själv, och stämt av med Industrivärden dagen före. Som ordförande och vd i ett av börsens största bolag hade han skickat ut massor av pressmeddelanden. Detta var det sista, det innehöll hans avsked från banken, och han skulle inte ens signera det själv. I stället stod valberedningen som avsändare.

”Bakgrunden är att han (Grönstedt, reds anm.) och övriga i styrelsen har olika uppfattningar såväl om styrelsearbetets utformning som om bankens strategi. Styrelsen i Handelsbanken har bekräftat att så är fallet”, stod det bland annat.

Grönstedt började ringa runt till ett par av de närmaste i banken och stämde träff utan att berätta vad det handlade om. En efter en kom de sedan förbi hans rum under förmiddagen för att få det chockartade beskedet.

Även om de hade märkt av det försämrade klimatet mellan sin vd och styrelseordförande och att den sistnämnde kanske inte hade varit riktigt som vanligt de senaste månaderna, kom beskedet som en fullständig chock. Bara tre veckor tidigare hade ju valberedningen sagt att han skulle väljas om till ordförande.

På Storgatan satt Industrivärdens vd Anders Nyrén för att ta hand om allt det formella. På onsdagseftermiddagen ringde han den ena styrelsemedlemmen efter den andra i sfären och delgav dem nyheten. I Industrivärden var det bland andra Boel Flodgren, tidigare rektor för Lunds universitet, förre Cardochefen Lennart Nilsson och Volvoordföranden Finn Johnsson. I styrelsen för Handelsbanken var det bland andra Telenorchefen Jon Fredrik Baksaas, finska försäkringsdirektören Pirkko Alitalo och styrelseproffset Sigrun Hjelmquist som fanns på telefonlistan.

Trots att det i pressmeddelandet står att ”styrelsen” bekräftade konflikten med Grönstedt är det inte styrelsen som enhet som egentligen har agerat i den här historien. De enda två som – vid sidan av Lars O Grönstedt – egentligen har någon reell beslutandemakt där är Fredrik Lundberg och Anders Nyrén, där den sistnämnde, som nämnts, bör ses som jobbande på Tom Hedelius uppdrag.

En annan nyhet som Anders Nyrén förmedlade var vem som skulle efterträda Grönstedt. Även detta hade gjorts upp i den lilla kretsen kring Tom Hedelius, Sverker Martin-Löf och Fredrik Lundberg. De hade enats om Hans Larsson, tidigare chef för Swedish Match och Nordstjernan, vice ordförande i banken och styrelseledamot sedan 18 år. Han ansågs som hyfsat oberoende. Så oberoende man nu kan vara i det ankdammslika svenska näringslivet.

Valberedningen, som egentligen skulle ta hand om förslaget till ny styrelse, var därmed helt rundad. Den bestod av Carl-Olof By från Industrivärden, Handelsbanksdirektören Henrik Forssén från Oktogonen, Ulf Lundahl från Lundbergs, Lars O Grönstedt själv samt den ende ”externe” medlemmen, Alectachefen Tomas Nicolin. Enligt uppgift ställdes dessa inför fullbordat faktum, såväl vad gäller Grönstedts avgång som valet av efterträdare. Detta trots att det alltså hade förekommit diskussioner en längre tid mellan representanter för Industrivärden och Handelsbanksordföranden Grönstedt.

I Handelsbanksfären är det ingen som höjer på ögonbrynen över detta skuggspel – att besluten fattas av andra än de formellt utsedda. Detta trots att Industrivärden och Lundberg tillsammans bara har en fjärdedel av röster och kapital i bolaget. Naturligtvis säger Hans Larsson i dag att han fick frågan från valberedningen, som hade ett extra möte onsdagen den 2 april. Men han hade redan accepterat erbjudandet informellt och beslutet var i praktiken redan fattat. Tomas Nicolins uttalande i DI häromveckan måste mot bakgrund av detta betraktas som årets understatement.

– Det är uppenbart att inte valberedningsarbetet fungerat optimalt. Jag måste fråga mig hur vi kan förbättra arbetet, sa han då.

Lars O Grönstedt fick visserligen ha kvar sitt rum och sitt passerkort till banken fram till stämman, även om han inte jobbade kvar. Men på stämman inte bara underlät sfärens mäktiga att avtacka en man som jobbat på banken i princip hela sitt vuxna liv, de undvek till och med att nämna honom. Lars O Grönstedt själv var inte ens med på stämman, hans far röstade för hans aktiepost i banken.

I dagarna har det också utsetts ny styrelse i Pensionsstiftelsen och Pensionskassan. Till ordförande i båda valdes bankens ordförande Hans Larsson. Det blir första gången en person utan bakgrund i Handelsbanken får makten i dessa så viktiga enheter, en person som sannolikt inte kommer att ha någon som helst egen agenda, vid sidan av storägarnas.

Med både Arne Mårtensson och Lars O Grönstedt borta står det klart att Tom Hedelius vunnit spelet om makten över sfären, där folket runt Industrivärden helt har tagit makten över banken. I skymundan ruvar Fredrik Lundberg, som har spelat en direkt roll i processen, och i frånvaron av andra yngre makthavare i sfären flyttat fram positionerna ytterligare. Vid stämman häromveckan tog han ännu ett steg uppåt, då han blev vice ordförande.

Efter 100 års självständigt styre har börsens äldsta bolag till slut fått sin privatkapitalist.

Fotnot: Affärsvärlden har intervjuat ett antal personer med insyn i händelseförloppet. Handelsbankens vd Pär Boman har, via sin presschef, avböjt att kommentera eftersom han anser att det finns ”för många felaktigheter” i artikeln. Affärsvärlden konstaterar att Bomans ord står mot flera av varandra oberoende källor.

Birgitta Forsberg

Anders Billing

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom