Alice Teodorescu: Hade passiviteten varit densamma om det skjutits på Östermalm?

Samtidigt som LO-basen Susanna Gideonsson och Byggnads ordförande Johan Lindholm plötsligt, och utan några yttre tecken på skamsenhet, öppnar för att upparbeta kontakter med Sverigedemokraterna i riksdagen, skakas Södertälje av stadens tredje dödsskjutning inom loppet av mindre än en vecka. I skrivande stund har 51 personer skjutits till döds i Sverige, bara i år.

Av polisens statistik fram till och med den 30 september, som alltså redan är inaktuell, hade 307 skjutningar ägt rum, 48 personer dödats och 85 skadats. Under samma period genomfördes därtill 76 fullbordade detonationer, 57 förberedelser och 25 försök till detonation, totalt 158 stycken.

Då hade det inte funnits någon passivitet

Många Södertäljebor vittnar om hur den massiva våldsspiralen påverkar dem i vardagen, hur friheten kringskärs i takt med att tryggheten minskar. Hur de inte vågar gå ut kvällstid, hur de tänker sig för kring var de går för att rasta sina hundar och var de låter sina barn röra sig fritt. Rationellt såklart i ett läge där alla platser, också i närheten av lekplatser och köpcentra, kan förvandlas till farliga inom loppet av ett ögonblick.

Svensk politikKrönika

Alice Teodorescu: Kostsamt att skrämmas om SD – nu lär S gå den danska vägen

Det går emellertid inte att slå ifrån sig tanken att den politiska, mediala och folkliga passiviteten inför denna samhällsutveckling hade varit av ett annat slag om de som tvingats leva under dessa premisser primärt varit just politiker, journalister eller resursstarka människor i städernas centrum. Om det hade varit deras barn som hade tvingats bevittna rena avrättningar, deras bilar som hade brunnit ned, deras rättigheter som reducerats till fagra ord vid högtidssammankomster.

Avståndet bibehåller okritisk inställning

Segregationen, det vill säga summan av den höga migrationen till Sverige under flera decennier samt bristen på reella möjligheter till och i vissa fall även krav på funktionell anpassning, står i dag högt på politiker av alla kulörers dagordning. Att segregationen kunnat cementeras till dagens nivåer beror till stor del på att den i sig, genom att skapa parallella verkligheter, bidragit till att bibehålla etablissemangets positiva inställning till den generösa migrationspolitiken – som alltså i sin tur givit upphov till ännu större och djupare segregation.

Svensk politikKrönika

Alice Teodorescu: Ny regering vore det bästa – för de som vill skydda sina barn från våldet

De parallella världarna, som inte sällan är högst självvalda av såväl majoriteten som minoriteten, skyddar den välmenande, men likväl privilegierade eliten från segregationens kompromisslösa påverkan. Det gäller alltifrån kriminaliteten, utbildningsresultaten, samhällsekonomin till i förlängningen socialförsäkrings- och pensionssystemet.

Men låt oss backa tillbaka till LO och Byggnads. Till hur de, liksom den breda vänstern men tidvis också borgerligheten i sin helhet eller på senare tid delar av den, i drygt ett decennium försvårat och förhalat insatser som i ett tidigare skede hade haft potential att förhindra den våldseskalering som vi befinner oss mitt i. Hur forskare som Magnus Ranstorp brännmärktes i offentligheten, hur politiker som Mauricio Rojas (L) och Nalin Pekgul (S) tystades av sina respektive partier, hur ledarsidor som Expressens, DI:s och den som jag var chef över för i GP brunsmetades.

Integrationen avgör migrationen

På DN Debatt konstaterar den avgående kommunala ordföranden, Boel Godner (S), att Södertälje fick för lite hjälp i kampen mot kriminaliteten samt att: ”Den organiserade brottsligheten i Södertälje kunde växa sig stark under det kaos som uppstod under de år då Södertälje ensamt stod för flera procent av Sveriges flyktingmottagning utan att kunna påverka det. Under kriget i Irak kom cirka 8000 flyktingar direkt till Södertälje för att svensk lagstiftning tillät det.”

Citatet sammanfattar det samband som brännmärktes som rasistiskt, inte minst av Godners egna partikamrater på riksnivå. Varför, kan man undra, när det borde varit en självklarhet att ett lands förmåga att integrera de människor som tas emot avgör migrationens storlek? Att lagstiftningen kan ha en tilldragande eller avskräckande effekt på människors val av destinationsland? Att en reglerad migrationspolitik per definition innebär att nivåerna kan regleras såväl uppåt som nedåt, göras stramare eller generösare? Att något som är reglerat per se inte är fritt och öppet och att det i sig inte är detsamma som rasism, utan att också det reglerade (som gäller i alla länder) uppenbarligen ligger i linje med de asylrättsliga konventioner som vi förbundit oss till?

Svaret är: Därför att Sverigedemokraterna framförde det. Att Socialdemokraterna och Moderaterna historiskt erkänt detta förhållande, och utformat politiken därefter, saknade uppenbarligen betydelse när det centrala var att positionera sig så långt ifrån SD.

Skamlöst kappvändande

I december 2013 kunde Sveriges Radio berätta om hur LO ville utesluta medlemmar som var aktiva sverigedemokrater, med hänvisning till att SD:s politik inte ansågs gå i samklang med LO:s. Redan två år tidigare, det vill säga kort efter att SD kom in i riksdagen år 2010, hade fackförbundet Transport uteslutit en SD-aktiv medlem i Oskarshamn.

Men nu ska LO alltså upprätta kontakt med hänvisning till sitt uppdrag ”att se till att förbundsmedlemmarnas villkor är de allra bästa möjliga. Det är vår plikt att prata med alla som fattar politiska beslut så att de ska förstår hur deras beslut inverkar på våra förbunds medlemmar”, enligt LO-basen Susanna Gideonsson. Inte ett ord om varför man var av annan uppfattning tidigare, eller på vilket sätt SD:s politik idag bättre överensstämmer med LO:s. Inte en ursäkt, inte ens ett tafatt försök till förklaring.

Det tog LO 12 år och snart kommer Socialdemokraterna att följa dem i spåren. År som skapat djupa sår i många människor och i samhället i stort. År som trasat sönder förtroenden, frihet och framtidsdrömmar. Och plötsligt är det som var rasistiskt igår självklarheter i dag. 12 år som hade kunnat användas till att bryta den redan då uppenbara våldseskaleringen, segregationen och utsattheten.

I stället slösades åren bort på meningslöst poserande. Resultatet är en våldsutvecklingen som är unik i Europa och rädda människor som inte vågar gå ut när mörkret faller på. Allt detta i vad som brukade vara ett av världens mest trygga länder.

Sällan har så många haft anledning, att be så många om ursäkt, för så mycket.

Alice Teodorescu Måwe är chef för samhällskontakter hos Academedia, skriver för Afv som fristående borgerlig skribent.