Krönika Svensk politik
Alice Teodorescu: Kostsamt att skrämmas om SD – nu lär S gå den danska vägen
Drygt en vecka efter rysarvalet befinner sig svensk politik, ännu en gång, i ett formativt läge. En ny, helt oprövad, maktkonstellation ska testas i skarpt läge, en ny opposition formeras, en ny partiledare för Centerpartiet så småningom väljas och i sin tur välja väg. De strategier som nu läggs, de vägval som görs, de eftervalsanalyser som formuleras, kommer sammantaget att lägga grunden för vilka partier som kommer att vinna folkets förtroende om fyra år.
För det är så det fungerar i politiken; när en valrörelse läggs till historien påbörjas arbetet inför nästa. Och däremellan, i vardagen, i krocken mellan visionerna och verkligheten, skapas tusentals händelser som formar de avgörande beslut som kommer till uttryck vid valurnan.
Men låt oss först uppehålla oss vid den valrörelse som varit, och som kan tjäna som en prediktion av vad som komma skall. En valrörelse som inte handlat om framtidsvisioner eller ens om retroaktivt ansvarsutkrävande. En valrörelse i ett tidigare så välfungerande land som visat sig oförberett inför varje oplanerad händelse, oavsett om det varit fråga om pandemi eller utebliven blåsighet.
Detta var valrörelsen som inte handlade om huruvida högeroppositionen hade rätt eller fel i sak, eller om vilka alternativa lösningar regeringsblocket stod för och varför dessa skulle vara att föredra.
Nej, tvärtom var detta valrörelsen där sittande statsminister, den omåttligt populära Magdalena Andersson (S), tog varje tillfälle i akt att tydligt markera sin enighet med oppositionsledare Ulf Kristersson (M). Varför kan man undra?
Jo, för att väljarna skulle vaggas in i den falska föreställningen att den egentliga skiljelinjen mellan regering och opposition inte var av det sakpolitiska slaget. Skiljelinjen skulle istället skönjas i synen på SD och därigenom skulle valet få en moralisk, känslomässig, dimension.
Ännu ett val om SD
Men varför en så passiv linje i ett läge när Socialdemokraterna i allmänhet och Magdalena Andersson i synnerhet åtnjöt ett så starkt förtroende, trots åtta år av misslyckanden vid makten? Tja, kanske just därför.
Det logiska, om socialdemokrater hade trott på det socialdemokrater sade i valstugor och i tv-debatter, hade ju annars varit att med självförtroendet i topp visa på hur just den förda politiken lett till det önskade utfall som väljarna också fortsättningsvis borde vilja ha mer utav.
Men icke, ty bakom fasaden visste partiföreträdarna att oppositionen åtnjöt större förtroende i de av väljarna prioriterade frågorna rörande kriminalitet, migration/integration och energi. Och, kanske ännu viktigare, insikten om vad ett samarbete mellan borgerliga partier och SD skulle innebära för de egna möjligheterna att också framöver få styra riket. Utifrån dessa variabler återstod enbart att utmåla oppositionen som tvivelaktig och illegitim, ja rentav som ett hot mot demokratin som sådan.
Minimal uppoffring för att rädda demokratin
Ska man sammanfatta valrörelsen 2022 kan man utifrån ovanstående observationer konstatera att den primärt handlat om huruvida samhällsproblemen, eller Ulf Kristerssons regeringsunderlag, ska betraktas som det största hotet mot svenska folkets trygghet och välstånd.
Och på den vägen har det fortsatt. När Magdalena Andersson några dagar efter valet erkände sig besegrad kunde inte ens hennes forna anspråk på statsmannamässighet fungera avhållande på talet om det ansvar som nu vilar på de borgerliga partierna att ”dra en tydlig gräns mot alla försök att urskulda eller underblåsa olika former av hat, hot och våld”.
I samma anda underströk den avgående klimatministern Annika Strandhäll (S) att ”Sveriges statsminister, vår partiordförande. Värdig, klok och beredd att tillsammans med alla er som nu vill möta intolerans, hat och hot organisera motståndet. Vi kommer stå starka med en mycket stärkt socialdemokrati i hela landet. Vi kommer inte acceptera fascismen.”.
Med jämna mellanrum har jag under åren, medvetet provokativt, i såväl öppna som slutna sammanhang frågat varför Socialdemokraterna – om nu rädslan för SD:s påverkan på politiken är genuin – inte bara släpper fram de borgerliga partierna i utbyte mot att de inte samarbetar med SD? Om man på riktigt är av uppfattningen att ”hat, hot och våld”, ”fascism” och nedmontering av den svenska rättsstaten och demokratin väntar runt hörnet vore det en minimal uppoffring om man i gengäld räddar demokratin.
S i akut behov av ny strategi
I årets val blev M återigen största parti i gruppen 18-21 år. På andra plats hamnade SD vars stöd ökade från 12 till 22%, en uppgång som placerar S först på tredje plats. Samtidigt visar det slutgiltiga valresultatet att Magdalena Anderssons regeringsunderlag hade vunnit om de fått ytterligare 26 500 röster, liksom att det separatistiska partiet Nyans fick 28 352 röster primärt från just S. I områden som polisen klassar som särskilt utsatta backade S med i snitt 11 procentenheter. Av SVT:s vallokalsundersökning framgår vidare att SD var nästan lika stora bland gruppen arbetare som det forna arbetarpartiet.
Socialdemokraterna tappade, trots stabila siffror ur ett europeiskt perspektiv, således väljare till såväl SD som uppstickaren Nyans. Om Centerpartiet under mandatperioden orienterar sig tillbaka till den borgerlighet där partiet ideologiskt hör hemma är sannolikheten minimal för en ny socialdemokratisk regering inom överskådlig tid.
Alice Teodorescu: Ny regering vore det bästa – för de som vill skydda sina barn från våldet
Därtill talar absolut ingenting för att den långvariga strategin som bankats in under de senaste dagarna – alltså att hota med det fruktansvärda som väntar som en följd av SD:s påverkan på den kommande regeringspolitiken – kommer att vinna valet åt Socialdemokraterna om fyra år. Däremot kan man vara rätt säker på att strategin bidrog till att man förlorade valet den här gången.
Utifrån dessa premisser växer två huvudlinjer fram för mandatperioden och valrörelsen 2026. Antingen fortsätter S med skrämselretoriken, som efter fyra år med SD i det moderata regeringsunderlaget lär upplevas som daterat och verklighetsfrånvänt, eller så börjar partiet fresta SD med ekonomiska reformer som dess mer vänsterorienterade ådra inte kommer att kunna motstå.
För den som följt de danska socialdemokraternas överväganden är det inte svårgissat vilken väg svenska S på sikt kommer att gå.
Alice Teodorescu Måwe är chef för samhällskontakter hos Academedia, skriver för Afv som fristående borgerlig skribent.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor
