Att skatta sig lycklig

Det har under pandemin höjts röster för att skattehöjningar är lösningen på det svenska budgetunderskottet. Men vad händer då med tillväxten? Och går det möjligen att spara pengar på kostnadssidan i statsbudgeten?

Det fina för staten är ju att man har ett evigt monopol på att ta ut skatt. Det finns två sätt att öka skattekakan, att öka skattesatserna eller att öka basen för skatteuttaget genom tillväxt. Man kan slutligen öka överskottet genom att dra ner på statens kostnader. Inte helt olikt ett företag faktiskt.

Låt oss börja med tillväxten.

Var kommer tillväxten i ett lands ekonomi ifrån? Jo från företagande och företagare. Det är ur den enskilde individens initiativ och drivkraft som resurser uppstår som sedan går att fördela.

Eller för att citera den amerikanske sociologen William Graham Sumner: ”Staten kan inte ge ett öre till någon människa utan att ta från en annan människa, och denne måste vara en människa som arbetat och sparat”.

Socialdemokraterna är i grunden ett parti som, efter diverse havererade experiment med en mer utpräglad socialism på 1970- och 80-talen, insett att det fordras tillväxt i ekonomin för att det ska uppstå medel att fördela.

Problemet är att S valt att sätta sig i samma regering som ett parti som anser att tillväxt motverkar deras syften, nämligen Miljöpartiet. Ett parti som ideologiskt står längre från S och deras väljare än kanske något annat.

Energipolitiken är ett exempel på motsättningarna där regeringen genom att montera ner svensk kärnkraft skapar en bristsituation som dels leder till osäker kraftförsörjning för industrin dels att inhemsk fossilfri energi som kunnat exporteras byts mot importerad fossilel.

Kostnaderna för migrationspolitiken eller det systematiska motståndet mot en fungerande väginfrastruktur runt Stockholm är två andra exempel på ideologiska skillnader där S valt att böja sig för att sitta kvar vid grytorna.

Så om man gör det allt svårare för kakan att växa genom tillväxt, blir det ju lockande att höja skatterna istället.

En nyligen framlagd jämställdhetsutredning kom fram till att ett batteri med skatter borde höjas (ju mer man omfördelar desto jämställdare blir det ju). Det ingen tycks fundera på är hur det påverkar företagandet, tillväxten och därmed i slutänden de totala skatteintäkterna.

Lustigt nog finns det ingen som startar ett företag för att betala skatt. Man startar ett företag för att man har en idé, för att man vill ha friheten att styra över sin tillvaro och för att, om det går bra, skapa en ekonomisk buffert för sig och sin familj.

Att betala skatt är något som är en konsekvens av att driva verksamheten och något som är en del av det samhällskontrakt vi har i Sverige. Något som i stort sett alla företagare accepterar.

Men någonstans på vandringen mellan nattväktarstaten och allomfattande socialism passerar skatten en brytpunkt och incitamentet försvinner. I Sverige som har världens tredje högsta skattetryck är den punkten aldrig långt bort.

Så vad händer när skatterna passerar den punkten?

Färre företag kommer att startas i Sverige, fler företag kommer att försvinna eller startas utomlands istället och ett antal företag och ett antal företagsägare kommer att välja att lämna landet precis som på 1970-talet. Till exempel Ikea och Tetra Pak drevs främst utomlands på grund av de arvs- och gåvoskatter som förelåg vid den tiden. Man vill inte ens tänka på vad det kostat Sverige.

Men kostnaderna då? Vore inte det något att ta tag i? Man brukar säga att i en flerpartiregeringen brukar alla få igenom sina kostnadsökningar och ingen sina sänkningar.

Men om man fick fantisera, finns det något endaste litet att göra på kostnadssidan? Kanske skulle man kunna titta lite på Sida?

Genom det en-procentsmål som lanserades av John F Kennedy redan för cirka 60 år sedan och som fick raketbränsle av Olof Palmes internationella intresse, pumpar Sverige årligen ut mellan 45 och 50 miljarder i bistånd. Det är lite som att köra runt i en 60 år gammal bil.

Biståndet är något mindre än försvarsbudgeten, och ungefär samma som för rättsväsendet respektive Sveriges avgift till EU (som i nuläget också till stor del tycks komma att gå till bidrag).

Cirka 17 miljarder av biståndet skickas till internationella organisationer som till exempel FN eftersom Sida inte har kapacitet att kvittgöra sig alla pengar själva.

Nobelpristagaren Elinor Ostrom konstaterade vid en studie av Sida att personalen kände en stress och ett tryck ovanifrån över att fylla budgetutrymmet innan årets slut. Därför var det lättare att få sina idéer godkända mot slutet av året.

Allt detta får en att tänka på filmen Brewsters miljoner, en film från 1980-talet där huvudpersonen skulle göra av med 30 miljoner dollar på 30 dagar för att få ärva en ännu större förmögenhet.

Självklart ska Sverige hjälpa de som har det mycket sämre än vi. Men skrota enprocentsmålet och låt Sida och biståndsministern ta fram vad man specifikt vill göra och hur mycket som då behövs. En nerifrån och upp-process istället för uppifrån och ner.

Men kostnader skulle vi ju inte tala om…

School’s out

För oss som har barn i skolåldern kommer den nyligen framlagda betygsutredningen med många goda förslag:

  • De nationella proven ska rättas centralt.
  • En helhetsbedömning av elevens färdigheter görs. För närvarande leder ett C och resten A bland alla de amorfa betygskriterierna till att eleven får C i betyg.
  • Ämnesbetyg istället för kursbetyg. Nuvarande system är som att ditt Vasalopp bedöms på vilken tid du hade i Mångsbodarna, Evertsberg och Hökberg istället för vad din sluttid är i Mora.

Häpnadsväckande är dock att utredaren anser att det behövs 4 (fyra!) år för att införa det sistnämnda förslaget. För att lärarkåren skall ”hinna förbereda sig”. Ytterligare 4 årskullar skall alltså därmed utsättas för det system som både utredaren, lärare och elever uttalat tycker är dåligt och vill avskaffa.

    Annonstorget Premium i samarbete med King Street Media Annonsera här