Delad glädje är dubbel glädje

Vad som än händer i spelet om statsminister, regering och statsbudget så innebär inte en votering om statsminister slutet på problemen, för att prata med Churchill. Det är inte ens början på slutet. Det är kanske slutet av början på problemen.

Och de problem som kommer är på riktigt. Mandatens riktiga utmaningar handlar inte som nu om politikers makt, utan om människors välbefinnande. Bristen på bostäder och kompetent arbetskraft kommer inte bara att skapa bostadsbrist och permanentad arbetslöshet, utan få ekonomin att falla in i recession. Antalet skjutvapen kommer att öka och ännu fler hopplöst prestigelängtande ungdomar i förorterna kommer att lockas in i våld och brutalitet. Spänningarna i EU kommer att öka efter Brexit, EU-hatet sprida sig och människor på nytt ställas mot människor på vår kontinent. Ryssland och Kina kommer att utnyttja stämningarna till att skapa förvirring och flytta fram sina militära och ekonomiska positioner.

Det sägs ibland att läget liknar det tyska 1930-talet. Men det kanske i själva verket är det tyska 1970-talet som återupprepas. Då skapade Sovjet förvirringen, då symboliserades splittringen av Europas murar, taggtråd och maskingevär, då organiserades våldet i terroristligor, då steg energipriserna, sjönk tillväxten och drog arbetslösheten iväg. Andra former, samma fenomen som ligger framför oss.

Det kalla kriget la mörkare skuggor över Tyskland än över något annat land. I början på dessa 70-talsproblem uppdagades att förbundskansler Willy Brandt hade tagit in en östtysk spion, Günter Guillaume, i sin närmaste krets. Brandt avgick – som förbundskansler. Men den karismatiske, bullriga och radikala Brandt blev kvar som partiledare för socialdemokraterna, SPD, i ytterligare tretton år. Han ansvarade för partiets ideologi, långsiktiga prioriteringar och politik i de stora framtidsfrågorna som klimat, fördelning och tysk återförening.

Kanslerposten intogs i stället av den betydligt mer slipade, försiktiga och balanserade Helmut Schmidt – en skicklig ledare som både kunde omhulda en koalition med de liberala FDP och styra sitt land igenom alla blindskär i 70-talets brytningstid.

När Angela Merkel häromveckan tillkännagav att hon skulle avgå gjorde hon tvärtom: hon avgick som partiordförande, men avser vara kvar som kansler till 2021. Även Gerhard Schröder slutade som partiordförande innan han avslutade kanslerskapet.

Tyskland har en lång tradition av koalitioner. Redan för femtio år sedan etablerades den första stora koalitionen – Grosse Koalition – mellan CDU och SPD, som nu även har präglat tyskt 2010-tal. Kristdemokraterna – CDU – är ständigt i koalition med bayerska CSU. Det liberala FDP har styrt med både höger och vänster. SPD:s Gerhard Schröder regerade med De gröna under hela sin kanslertid.

Medan Tyskland styrdes av koalitioner var det normala enpartiregeringar i Sverige. Men nu håller även vi på att lära oss att koalitioner nöter och mal ned det framtidsorienterade och djärva. Socialdemokratin upplevdes 2006 som trött och visionslös efter ständiga budgetgräl med Miljöpartiet och Vänstern. Regeringen Reinfeldt kom inte på något mer spännande än att gå fram med ett femte jobbskatteavdrag 2014. Oron att spräcka koalitionen går före rädslan att tappa styrfart. Rädslan att säga fel blir större än viljan att göra rätt. Resultatet: bakåtblickande politiker som håller sig till talepunkter och alltmer distanserar sig från valmanskåren.

Därför kanske Merkels åtskillnad mellan parti och regering kan påminna och inspirera svenska politiker att betänka Brandt och Schmidt. För nog vore det lockande med karismatiska, tydliga och genuina partiledare, som kunde lämna över kompromisser och politiskt taktiserande till kyliga och pragmatiska regeringschefer och statsministerkandidater.

För även om ingen statsminister jag någonsin har träffat – inte heller Helmut Schmidt – har velat dela makten – så ligger det ju något i korsstygnens sanningen: delad glädje är dubbel glädje.

Hallå, vakna!

Missmatch hotar konjunkturen. World Economic Forum slår fast att över hälften av de yrkesarbetande kommer att behöva omskolning eller kompetensökning före år 2020. Hälften av alla svenska bolag behöver rekrytera människor med yrkeskunnande. Transportföretagen behöver över 7 000 nya bussförare. 300 000 människor är arbetslösa. Det borde vara världens möjlighet. Men ändå har antalet arbetslösa som erbjuds arbetsmarknadsutbildning aldrig varit lägre under hela 2010-talet!