Den som lyckan har, den skall lyckan sprida

Den som lyckan har, den skall lyckan dölja. Många är de gånger jag hört dessa ord under uppväxten i Finland. Ett av många ordspråk som mormor så generöst strödde. Man ska inte skryta, helt enkelt.

Ordspråket myntades redan år 1900 som inledning till en dikt av Eino Leino. Han var författaren som erövrade ny mark för finskan som ett uttrycksfullt språk, väl lämpat för poesi. Blygsamhet, ödmjukhet, strävsamhet. Värderingar som går att läsa i hans verk. Men dessutom grundvalar i den finska mentaliteten. Som sagt. Man ska inte skryta.

Och ingen gillar ju skrytmånsar. Det håller säkert även de flesta svenskar med om.

Men jag kan inte låta bli att ändå ställa frågan. Hur bra är det egentligen att till varje pris dölja sin lycka?

År 1999 startade ett spännande forskningsprojekt på en grundskola i Bunkeflo utanför Malmö. Vad händer när elever får mer idrott på schemat? Från början låg fokus på att studera hälsoeffekterna. Forskarna ville veta vad som händer med skelettets och musklernas utveckling när lågstadiebarn får röra på sig mer. Idrottslektionerna utökades till en timme om dagen. Så småningom kom alla elever från första klass till nionde klass att omfattas.

Det så kallade Bunkefloprojektet pågick fram till 2003, och därefter har forskarna fortsatt att följa eleverna ända fram till vuxenåldern. De positiva hälsoeffekterna blev tydliga. Den motoriska förmågan ökade likaså. Men dessutom upptäckte man snabbt att även skolresultaten blev bättre, särskilt för pojkar. En solskenshistoria kan man tycka, något att inspireras av på bred front?

När jag närmare 20 år efter att projektet startade lyssnar på några av forskarna som redovisar sina slutsatser, dyker Eino Leinos ord upp i huvudet. Forskarna berättar hur bra det har gått att studera Bunkefloprojektet, därför att jämförelseskolorna har varit så rena. Icke-kontaminerade. På vanlig svenska betyder det att jämförelseskolorna i alla dessa år har fortsatt att arbeta ”som vanligt”, utan att ta efter arbetssättet i Bunkeflo. Eleverna får fortsatt mindre idrott än eleverna i den berörda skolan.

Ur ett forskningsperspektiv är detta onekligen bra. Ska man testa en ny medicin, behövs det kontrollgrupper som får sockerpiller. I fallet Bunkeflo är sockerpillret inte möjligt, eftersom elever och lärare ganska snabbt upptäcker hur många idrottstimmar det handlar om. Därför brukar en sådan forskningsstudie inte kunna pågå särskilt länge. Så fort effekterna visar sig positiva, är det inte etiskt försvarbart att hindra andra att ta efter. Det finns som tur är metoder för att hantera det korta tidsfönstret så att man fortfarande kan uttala sig om de mer långsiktiga effekterna.

Så varför tog inte jämförelseskolorna efter?

Tänk om svaret går att hitta i Eino Leinos ord. Den som det lyckade resultatet har, den skall lyckan dölja. En rektor som tar plats på förstasidorna för att stoltsera om sina framgångar är ingen särskilt vanlig syn. Detsamma gäller många andra yrkesgrupper. Betydligt oftare får vi läsa om rektorn, socialchefen och polismästaren när något har gått snett och de ställs till svars. När det varit bråk på skolan, ett barn har farit illa, någon har skjutits.

Vi behöver mer skryt om goda resultat! Den som lyckan har, den skall lyckan sprida. Media måste också ge plats för det. Och vi behöver mer nyfikenhet runt om. Hur tänker den rektor som får nys om att spännande saker händer på grannskolan och inte åker dit för att ta reda på mer? Vill man hellre komma på sin egen, unika lösning?

Jag tror att flera gamla visdomar är redo att omprövas. Du behöver inte alltid nödvändigtvis vara din egen lyckas smed. Goda exempel att ta efter finns det gott om, om du bara letar lite!

Fristående rådgivare och docent i nationalekonomi med lång erfarenhet av forskning och ledarskap i offentlig sektor.

trygghetsnarkomaner

Visste du att andelen barn som själva går eller cyklar till skolan har sjunkit från 94 till under 60 procent mellan 1970-talet och 2006, enligt Folkhälsomyndigheten? Samtidigt har barnens rörelsefrihet begränsats. Till exempel har andelen 7 till 9-åringar som själva får ta sig till en affär minskat från 80 till 50 procent.