Fastighet Krönika Centralbanker
Easy living
Några få gånger i historien har räntorna varit så låga som de är nu. Exempel är före börskraschen 1929, före finanskrisen 2008, före…ja nu. Vid de två första tillfällena följdes festen av en monumental krasch.
Tidningen Economists legendariske chefredaktör William Bageshot skrev redan 1852: ”John Bull [England] can stand many things but he cannot stand 2 percent”. Med det menade han att om räntorna föll till 2 procent eller därunder skulle man blåsa upp en spekulationsbubbla som ofelbart skulle sluta i en krasch.
Så om vi vet detta vad kan rimligen argumenten för de senaste årens låga räntor vara? I sin utmärkta bok ”The price of time” pekar Edward Chancellor på hur rädslan för deflation (sjunkande priser eller om man så vill negativ inflation), inte minst hos den senaste generationens centralbankschefer, har överskuggat allt annat.
TOMATER VS MOBILTELEFONER
Så hur mäter man inflation/deflation? För några år sedan satt jag mellan två välkända nationalekonomer. De hade bägge inlett sina karriärer på SCB med att beräkna konsumentprisindex (KPI), det vill säga det mått man använder för att mäta inflation. Båda tillstod att de fortfarande inte fullt ut begrep hur det fungerade. Skall tomater viktas tyngre än mobiltelefoner? Vad händer när livslängden eller kapaciteten på en produkt ökar? Varför är inte tillgångsinflation (till exempel boende) med? Hur skall man göra med energipriserna?
Trots att inflationsmåttet alltså är svårbegripligt är det just detta mått som styrt världsekonomin sedan lång tid tillbaka. Även om det såklart inte är bra med en skenande inflation har man bestämt att den får vara max 2%, men den får för död och pina inte heller övergå i deflation. Och när jag säger man är det först och främst den amerikanska centralbanken, Federal Reserve, som åsyftas och då inte minst årets pristagare i ekonomi till Alfred Nobels minne, före detta Fed-chefen (2006 till 2014), Ben Bernanke.
Problemet med Bernanke-strategin som vi kan kalla den är att all deflation inte är dålig. Om den till exempel uppstår tack vare att teknikutveckling ger effektivare produkter som både blir billigare och bättre (tänk all form av elektronik) eller globalisering där produktionskostnaderna sjunker när produktionen sker i länder med lägre faktorkostnader är det ju i själva verket bra för de flesta länder och självklart för konsumenterna som får mer för mindre.
Centralbankerna borde förstått
Ett annat problem är att när räntorna väl går under 2% tycks det inte längre stimulera ekonomin när man sänker dem ytterligare, det leder istället till obalanser. Något som inte hindrat världens centralbanker att till och med ha negativa räntor, i Sverige sedan 2014. Ovanpå detta har centralbankerna också beslutat att penningpolitiskt stimulera ekonomin med 10-tals miljarder dollar i obligationsköp. Det hela låter som mannen som installerade en J.A.T.O. (Jet Assisted Take Off = världens starkaste flygmotor vid tiden) i sin Oldsmobile. Det slutade inte väl.
Kombinationen av en enorm mängd billiga pengar och låga räntor har inte hjälpt i Sverige. Vi har lägsta tillväxten i EU och den fjärde högsta arbetslösheten trots 8 år med negativa räntor. Istället har:
- Pengar gått till spekulation och konsumtion snarare än till sparande och långsiktiga investeringar.
- Tillgångsinflationen varit enorm. Tillgångar utan avkastningsvärde (bostäder, kryptovalutor, konst med mera) har rusat i värde eftersom deras prissättning bara är en funktion av mängden pengar i systemet.
- De investeringar som gjorts gått till mer och mer riskfyllda projekt i jakten på avkastning. Och ju längre fram i tiden avkastningen legat desto bättre. Alla elsparkstöttingsbolag är ett exempel, en padelbana per capita kan vara ett annat.
- Belåningen ökat hos både hushåll och bland bolag när pengar varit i stort sett gratis. När räntorna nu vänt uppåt kommer det att blottlägga vilka som spänt bågen för högt inom till exempel Private Equity (PE), fastigheter och roll up-bolag.
- Företag som borde ha slagits ut lever kvar som ”zombie-företag”. Schumpeters creative destruction idé, det vill säga att de svaga bolagen slås ut, har blivit satt ur funktion.
- Den okulära ojämlikheten ökat. Den lär dock framstå som ett närmast fiktivt problem när de ekonomiskt svagaste i samhället nu istället drabbas av stora utgiftsökningar.
Borde centralbankerna ha förstått att detta skulle hända? Absolut. Men man har till exempel varit alldeles varit för lyhörd för aktiemarknadernas gnäll, så kallat ”Taper tantrum”, så fort det blir tal om att strama åt. Lika lite som man bör låta fyraåringen bestämma vad man skall köpa i mataffären bör man låta aktiemarknaden styra hur ekonomin skall stimuleras. En centralbanks uppgift är inte att vinna populäritetstävlingar utan att göra vad som är bäst för landet på lång sikt.
Så vad bör man göra?
För det första höja räntan.
I ”The price of time” lyfts tumregeln att räntan ungefär skall vara på samma nivå som BNP-tillväxten i ett land. Detta tycks, baserat på historisk evidens, vara ett mycket bättre mått på ekonomiska aktivitet än det amorfa inflationsmåttet. Och man skall aldrig sänka räntan till under 2-3% vad som än händer.
På det sättet kan det finnas något positivt med de skenande energi- och bränslepriserna. Det ger centralbankerna en anledning att höja räntorna till mer uthålliga nivåer. Och även om en höjning i en avstannade konjunktur är mindre idealisk talar vi trots allt om en höjning till nivåer som fortfarande är historiskt låga. Dessutom kan en höjd ränta förhoppningsvis på sikt stärka den skadligt svaga kronan.
HAR BARA ÖKAT VOLATILITETEN
För det andra bör man minska quantitative easing, det vill säga stödköpen av obligationer.
Tittar man på den svenska Riksbankens innehav om drygt tolv miljarder i svenska företagsobligationer kan man fundera på vad syftet med dessa köp varit? En stor del av obligationerna har gått till fastighetssektorn kan man konstatera. Det enda som därmed har hänt är att utlåning förflyttats från affärsbankerna till obligationsmarknaden eftersom denna varit billigare. En utveckling som nu lär reverseras och som i slutänden, i kombination med de låga räntorna, bara bidragit till att öka volatiliteten på finansieringsmarknaderna.
Att tända ljuset på den här festen kommer inte att bli roligt, men nödvändigt. Vill man stimulera ekonomin är det för närvarande bättre att det sker genom finanspolitik det vill säga politiska beslut om skattesänkningar inom valda områden och andra stimulanser.
Det är inga slutsatser som ger Nobelpris men möjligen sådana som vore bra för Sverige.
Staffan Salén är företagare och VD för Salénia AB.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor