”En seger för compliance”

GDPR. MAR. KYC. MIFID. Ingen verksam i de finansiella marknaderna de senaste 10 åren har kunnat undgå den tsunami av så kallad compliance (regelefterlevnad) som följt i fotspåren av den förra finanskrisen. Det händer att 100-tals sidor dokumentation behöver fyllas i både av finansinstituten och kunderna vid en enskild transaktion.

Syftet med compliance borde i första hand vara att undvika en ny finanskris. Men i realiteten tycks compliance inte minst vara till för att kunna säga vems fel det är när problem uppstår snarare än att undvika själva problemen. En naturlig följd av att vi lever i en tid då det är viktigare att inte göra fel än att göra rätt.

Och complianceskrået har också blivit en maskin som föder sig själv. Inom EU jobbar flitiga tjänstemän oförtrutet med att ta fram nya regleringar inom alla tänkbara områden. Samtidigt jobbar nationella myndigheter med sina egna regler. Och på berörda företag finns stora complianceavdelningar som mer och mer blir en grindvakt för övrig verksamhet.

Det största problemet för alla inblandade blir att man till slut inte ser skogen för alla träden. Om det viktigaste syftet med regleringar är att stoppa en finanskris behöver man grovt uttryckt göra tre saker: höja bankernas soliditet (primärkapitalrelationen) till motståndskraftiga nivåer, se till att utlåningsgraden, främst på kommersiella fastigheter, inte drar iväg samt att bankerna internt slutar incentivera dåligt omdöme.

Vad gäller höjningen av bankernas soliditet har detta genomförts på bred front både i Sverige och EU vilket är det bästa som kom ur förra finanskrisen.

Överdriven utlåning till fastigheter har legat bakom de flesta finanskriser. Här finns två komponenter: dels vad man värderar fastigheten till dels hur mycket banken är beredd att låna ut i relation till värdet.

Även om fastigheter sannolikt aldrig värderats högre än nu har bankerna hittills hållit sig disciplinerade vad gäller utlåningsgraden. En ny komponent är dessutom att allt mer av finansieringen av kommersiella fastigheter idag sker genom obligationsmarknaderna. Hur det påverkar risknivåerna i systemet är svårt att överblicka men det minskar i alla fall bankernas direkta risk.

Uppmuntrat dåligt omdöme

Att uppmuntra dåligt omdöme har föregått alla finanskriser och smällar. Vem kan glömma Gotabankens gamla slagdänga ”Låna hos oss!” 1989 eller den uppfinningsrikedom som låg bakom de subprime-derivat som ledde till finanskrisen 2008? Att inte ge bonusar när man tar orimlig risk borde alltså vara högsta prioritet.

Trots detta antagande, liksom säkerligen metertjock dokumentation och myriader av anställda på complianceavdelningen lyckades världens ledande investmentbanker förlora uppemot 20 miljarder dollar på ett kvartal i det nyligen havererade investmentbolaget Archegos i USA. Bolaget huvudägdes och drevs av Bill Hwang som en gång jobbat med fondlegenden Julian Robertson i Tiger Management.

Den förenklade versionen av Archegos-kraschen är att man investerade i ett fåtal aktier i media och telekomsektorn. När man köpt aktier belånade man dem och köpte fler aktier. När man köpte aktier drev man också upp kursen vilket gjorde att man kunde låna ännu mer som man kunde köpa ännu fler aktier för. En klassisk kurskörning helt enkelt.

Det spektakulära är att Archegos kunde låna upp till 90% av de underliggande aktiernas värde eftersom bankerna gjorde bedömningen att man lånade mot en blandad portfölj som dessutom innehöll vissa korta positioner.

Det kan här också vara värt att stanna upp och konstatera att Bill Hwang bötfälldes med 44 MUSD för insiderhandel i kinesiska banker och belades med näringsförbud i Hong Kong i fyra år 2014. Något som tydligen inte låg honom i fatet när han nu lånade 10-tals miljarder dollar. Detta medan vanliga kunder knappt kan ha en betalningsanmärkning.

Som lök på laxen ägde Archegos sina aktier via specialinstrument som bankerna generöst ställt ut för att det inte skulle synas vem ägaren var. På det sättet kunde man heller inte se att det var Hwang som drev kurserna i bolag som Viacom och Discovery eller vad hans totala exponering var.

Det är kanske inte orimligt att anta att den här typen av upprepat dåligt omdöme hos bankerna bottnade i att någon fick bonus på att göra affärerna.

Det som till slut fällde Archegos var att Viacom gjorde en nyemission, eftersom kursen gått upp så mycket! När Archegos inte kunde ta sin del såldes den istället vilket började driva kurserna neråt, Archegos aktier fick tvångssäljas och hjulen gick plötsligt med raketfart åt andra hållet.

I tidningen Compliance Week (innerst inne visste du att den fanns!) definierar man debaclet som en ”win for compliance” som visar att det behövs ännu mer compliance! Det är aldrig fel med lite positivt tänkande.

I tidningen framhålls också att Goldman Sachs inte förlorade några pengar på Archegos trots att man var en av bankerna bakom, underförstått tack vare complicance. Det som egentligen hände var dock uppenbarligen att Goldman Sachs passade på att sälja sina aktier medan de andra bankerna satt i möte för att komma fram till en gemensam lösning.

Sannolikt hade någon på Goldman resonerat som John Tuld, VD för den Stora Banken i den briljanta filmen Margin Call: ”If you’re first out of the door it’s not called panicking”.

Archegosäventyret visar att compliance istället för att skydda kan invagga en i falsk trygghet.

Staffan Salén är företagare och VD för Salénia AB.