Krönika Penningpolitik
Enlund: Glöm fårflocken – värna Sveriges självständighet
“Just när jag trodde att jag hade lämnat allt bakom mig, dras jag tillbaka in igen!” lyder en rad i filmen Gudfadern del III. Lite så kände jag när före detta riksbankschef Stefan Ingves likt gubben i lådan nyligen tittade upp för att framträda i en svensk podd. Där framkom flera märkliga påståenden. Tyvärr kan jag inte gå igenom alla på grund av utrymmesbrist. Men ett av dem var att han, på frågan varför Riksbanken är emot bitcoin, svarade: “Riksbanken har funnits sedan 1668”.
Det kan sägas vara ett logiskt felslut. Bara för att något har funnits länge betyder det inte att det är det mest lämpliga idag. Det kan också ses som ett exempel på auktoritetsargumentet; ett retoriskt fulgrepp som kombinerar felslut med härskarteknik. Hans argumentation för Riksbankens signifikans blir särskilt svår att ta på allvar eftersom han själv förespråkar ett EMU-inträde och därmed i praktiken ett avskaffande av Riksbankens inflytande. Han har tidigare i år antytt att självbestämmandet är en illusion. Men är det verkligen så?
Fårighet är inte en dygd
Under Covid-19-pandemin tycktes Riksbanken helt ha förlorat sin självständighet. Istället följde man efter andra centralbanker likt ett får som följer sin flock. Under Ingves ledning anammade man samma märkliga stimulansåtgärder som alla andra, hämtade från en plan som hade presenterats av BlackRock vid Jacksone Hole-mötet augusti 2019.
“Det är dags att släppa tanken på att nästa år kommer att vara som vanligt”, sade en Fed-chef vid denna tid. Året efter blev ingenting som vanligt.
Medan Riksbanken i sin iver att följa John glömde bort sin självständighet, betedde man sig inte som ett får i en annan del av Myndighetssverige. Folkhälsomyndigheten, under ledning av statsepidemiolog Anders Tegnell gick sin egen väg. Här blev det ingen landsomfattande nedstängning, skolor hölls öppna, hänsyn togs till såväl ekonomisk utveckling som frivillighet. Detta föll inte alla i smaken. Tonläget var bitvis mycket skarpt, men man både kunde och gjorde annorlunda. Och detta trots att bland andra Världshälsoorganisationen förespråkade betydligt mer omfattande åtgärder.
Hur mycket självständighet är lagom?
Istället för att utgå ifrån att självständigheten är en illusion bör vi svenskar snarare fråga oss hur mycket självständighet som är lagom.
Det existerar idag ett enormt stort antal organisationer som har inflytande över Sverige. För att nämna några få på det ekonomiska och finansiella planet: IMF, WB, BIS, FATF, WTO, OECD, BCBS, IOSCO, IAIS, FSB. Medlemskap i dessa bokstavskombinationer förutsätter i varje fall lydnad för nya uppsättningar av regler och rekommendationer. Den mellanstatliga organisationen Financial Action Task Force påstås arbeta med att bekämpa bland annat penningtvätt.
Dess framgångar är dock högst försumbara. I praktiken verkar syftet snarare vara transnationell mobbning. Att inte följa organisationens regler riskerar uteslutning från viktiga finansiella marknader. Sverige måste alltså följa reglerna, oavsett hur ineffektiva de är, hur korkade de än må vara konstruerade, och vem som ligger bakom dem (vem vet?).
Ett annat exempel är att vårt medlemskap i Internationella Valutafonden (IMF) gör att vi inte tillåts koppla kronan till guld. Och så fortsätter det.
Ett system som skiljer agnarna från vetet – och folket från makten
Idag begränsas Riksbankens penningpolitiska möjligheter av bland annat EU:s fördrag. Men om Sverige underkastar sig den ekonomiska och monetära unionen (EMU) kommer självbestämmandet att ta ännu ett stort steg tillbaka. Sveriges monetära suveränitet blir då ett minne blott, något som faktiskt på sikt riskerar att medföra grava konsekvenser för vår demokrati.
Det lilla EMU-landet Irlands regering tvingades av ECB år 2010 att söka stöd hos IMF. Irland ville att ägarna av skuldpapper (obligationer) i krisande banker skulle få erfara förluster. Det tyckte ECB och IMF var en dålig idé. Skattebetalarna skulle ta hela smällen istället, vilket också blev fallet. ECB-cheferna från den här tiden har undvikit att stå till svars inför det irländska parlamentet.
Året efter hamnade Italien under ECB:s press. När landet inte anpassade sig till ECB:s önskemål ströps stödköpen av italienska obligationer. Hemliga brev skickades. Först när premiärministern utlyste sin avgång påbörjades nya stora köp. Även Spanien utsattes för liknande monetär mobbning. Mycket hölls hemligt i åratal. Flera uppgifter kom i daga bara tack vare visselblåsare. Visste människorna i dessa länder verkligen att de satte foten i en nyliberal rävsax när de gick med i EMU?
Medlemskap i den monetära unionen gör det alltså möjligt att skilja folkviljan – den som röstar fram riksdag och regering – från den ekonomiska politiken. Klyftan mellan folket och politiken kan vidgas. “Folket röstar ändå inte rätt”.
Alternativa ekonomiska idéer och förslag kommer att stängas ute från den politiska arenan, oavsett hur bra de är eller hur mycket stöd de har bland befolkningen. Endast en mycket långsiktig och ihärdig kamp för att reformera EU:s fördrag skulle (kanske) öppna för nya möjligheter. Fast det är som J M Keynes skrev för 101 år sedan: “på lång sikt är vi alla döda”.
Har vi verkligen för mycket självbestämmande?
I ett synnerligen nedlåtande uttalande om allmänheten tidigare i år hävdade Ingves att medborgarna föredrar att behålla kronan framför att införa euron, enbart för att “vi gillar kungen på sedlarna”. Utöver att förlöjliga det svenska folket antydde hans svar både bristande respekt för demokratiska processer och en avsaknad av respekt för folkdjupets åsikter. Kanske är det inte så konstigt att han är för EMU?
Om självbestämmandet bara är en illusion, vad är poängen med allmänna val? Bör vi då inte snarast lägga ned dem? Om det inte är en illusion är det nog hög tid att inrätta en suveränitetskommission som kan undersöka exakt var vi har för mycket självbestämmande. Eller för lite. Lagom är bäst.
Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken. Driver podden ‘Ekonomidags’.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor