Finansmarknaden som djur på zoo

Djur uppväxta i fångenskap får annorlunda beteenden än vilda djur uppväxta i sin naturliga miljö.  De får ofta mat på regelbundna tider, på samma plats och utan större ansträngning.  De behöver inte heller frukta andra djur – människan inkluderad – i någon större utsträckning. Avkomman till djur uppväxta i fångenskap har naturligtvis lika dåliga förutsättningar att klara sig i sin naturliga miljö.  Hundratals år av medfödd instinkt eroderar snabbt i en konstlad, kontrollerad och mer riskfri miljö.

Sedan en lång tid har finansmarknader också berövats delar av sina naturliga förutsättningar för en normal tillvaro.  Räntan – såväl styrränta som de långa marknadsräntorna – har gått ner sedan början av 90-talet. Noll- och minusräntor har blivit vardag i många länder, framför allt i de utvecklade ekonomierna.  Låga räntor har bidragit till en ökad skuldsättning hos såväl hushåll, företag och enskilda länder.  Idag är skuldsättningen så hög att den i sig själv har blivit ett hinder för att höja räntorna.  Hushåll, företag och flertalet länder skulle helt enkelt inte ha råd att betala räntekostnaderna vid ett högre ränteläge.  Styrräntan kontrolleras av centralbankerna och är därför ett mindre problem. De längre marknadsräntorna och krediträntorna är däremot marknadsstyrda och kan falla eller stiga beroende på marknadens olika förväntningar. Så har det i alla fall varit.  Inte längre.

Jag vill redan här betona att jag tycker många centralbanker, Riksbanken inkluderad, har agerat kraftfullt, korrekt och snabbt under coronakrisen.  Erfarenheter från IT-bubblan och Lehman-kraschen under 2000-talet har gett stridserfarenhet till berörda myndigheter och kortat ner beslutsprocesser. Till skillnad från tidigare kriser, som var finansmarknadskriser, började coronakrisen som en makroekonomisk kris med stora störningar inom såväl utbud som efterfrågan. Arbetslösheten ökar snabbt och osäkerheten om hur pandemin kommer utvecklas är fortfarande stor.  Att förhindra att en makroekonomisk kris sprider sig till finansmarknaden och därmed framkalla en ny skuldkris (jämför Lehman) blev därför det första och viktigaste målet för centralbankerna. Tusentals miljarder dollar, euro, pund och kronor har tillförts de finansiella marknaderna via centralbankerna.  Man har köpt finansiella tillgångar allt högre upp i risktrappan.  Riksbanken köper företagsobligationer, amerikanska centralbanken Fed köper aktier via ETF-marknader.  Att vi efter börsfallet i början av året haft den snabbaste uppgången någonsin på världens börser är inte så konstigt. Finansmarknadens aktörer har, likt djuren på Noas ark, lärt sig att maten (pengarna) kommer, och ofta i en större mängd än vad man förväntat sig.  Aktiemarknaden är snart tillbaka på samma nivå som innan krisen.  Samma sak med obligationspriser och – vilket jag finner märkligt – guldpriserna är också de högsta på tio år.  Dit brukar man annars bara fly till när allt annat känns riskabelt.  Men likt vatten letar sig centralbankernas nytryckta pengar in i finansmarknadens alla skrymslen och vrår.

Jag tillhör den äldre generationen på finansmarknaden. Risk och avkastning har alltid varit centrala begrepp.  När jag pratar med jämnåriga kollegor i branschen upplever jag att de resonerar likvärdigt.  Vi har alla levt i vilt tillstånd.  Bland många yngre upplever jag, helt naturligt, ett annat synsätt: ”Kör så det ryker – centralbankerna hoppar in om det behövs!”  De har växt upp i djurparken. Varje börsfall har blivit ett köptillfälle.  Varje kris har blivit en möjlighet uppbackad av nya pengar.  Låna på bara – skulderna är redan så stora att man aldrig kommer tillåta räntorna att stiga.  Då går det åt h-e.

Världens centralbankschefer är naturligtvis fullt medvetna om detta.  I sanningens namn har man nog inte kunnat agera på något annat sätt än man gjort under de senaste kriserna. Blodflödet måste stoppas innan man funderar på konvalescensen.  Samtidigt finns – i alla fall inte vad jag sett – någon långsiktig plan att rätta till obalanserna.  Vid försök att strypa de finansiella stimulanserna (”Taper tantrum” 2013) har marknaden panikerat.  Är djurparken det nya normala?  Är jag, med erfarenheter från en någorlunda oreglerad marknadsstruktur, en rödlistad art?  Den nya generationens finansmänniskor har växt upp i en annan miljö. Klarar de av att sättas ut i naturen igen?  Att ta risk och låna är mer gångbart än på min tid. ”Who can blame them”?