I fablernas värld

Per Bolund fastslog i sitt öppningsanförande på MP:s kongress att partiet måste bli bättre på att ”beskriva drömmen”. En utomstående skulle dock inte säga att det är drömmen som är MP:s största problem, det är verkligheten. 
Per Bolund och Märta Stenevi är språkrör för Miljöpartiet.
Luftlandsatta i verkligheten? Den frågan ställer sig Staffan Salén i en krönika om Miljöpartiet.

Vid ett kårval på Stockholms universitet på 1990-talet hade Gröna Studenter en valaffisch som löd ”Om 20 år kommer alla att tycka som vi”. Den prognosen var ju inte helt träffsäker när Miljöpartiet för närvarande ligger och balanserar på riksdagsspärren. Istället borde affischen ha lydit ”Om 20 år kommer alla att göra som vi säger”.

För inget parti har påverkat svensk politik lika mycket de senaste 20 åren som Miljöpartiet.

Denna enastående och oproportionerliga påverkan hade naturligtvis inte varit möjlig utan både borgerliga och socialdemokratiska regeringar som velat regera till varje pris. Eftergifterna till MP, inte minst på invandringsområdet, har varit ett viktig fundament för Sverigedemokraternas framgångar.

Den grundläggande förkastningslinjen mot andra partier är att Miljöpartiet är tillväxtfientligt eftersom tillväxt, enligt dem, inte går att kombinera med en hållbar utveckling. Detta medan alla övriga partier någonstans känner på sig att tillväxt skapar de resurser som man sedan har olika idéer om hur man skall beskatta och fördela. Och att tillväxt, innovation och utveckling också bär inom sig lösningen på många av dagens miljöproblem.

Men skall det gå åt pipan skall det göra det till musik: Vid MP:s partikongress slogs det fast att bidrag över hela linjen skall höjas. Rejält. Detta skall finansieras med att låna upp 100 miljarder per år och genom att höja skatterna kraftigt. Det hela låter lite som Lyxfällan fast för länder.

Alice Teodorescu: ”Marie Antoinettska-inställningen tynger Miljöpartiet och L”

Detta förflyttar också partiet långt ut till vänster på den politiska skalan. Något som kommer att försvåra det samarbete med både S och högerpartierna som tidigare varit så lyckosamt för MP, om än måhända inte för Sverige. Det sistnämnda kan ju låta lite impertinent så låt oss skärskåda några områden där MP verkligen gjort avtryck de senaste mandatperioderna.

Energipolitiken 

Det är ju anmärkningsvärt att MP inte har mer än 3-4 procent av väljarkåren trots de senaste årens miljödebatt. Problemet stavas kärnkraft. Miljöpartiet är sprunget ur nej-sidan i kärnkraftsomröstningen (och fredsrörelsen som ju också var emot kärnkraft av andra anledningar). Det sitter i väggarna. Problemet är bara det att idag är det fossila bränslen som är det huvudproblemet vilket gör att kartan inte stämmer med verkligheten för MP:s del.

Satsa för all del rejält på vind- och solkraft men det enda sättet att fossilfritt lösa dagens energikris, ens på medellång sikt, är kärnkraft (vilket också framgår av de delar av de senaste IPCC-rapporterna vare sig MP eller media talar om). MP har varit drivande i att stänga ner kärnkraftverk vilket gör att vi idag har en elbrist i södra Sverige samtidigt som den el vi använder i allt större utsträckning kommer från fossila bränslen. Väljarna inser detta.

Invandringen 

Ingen fråga har skadat Socialdemokraterna (eller för den delen Moderaterna före dess) och gynnat SD så mycket som att anamma MP:s invandringspolitik, det vill säga en i stort sett obegränsad sådan. Redan före flyktingkrisen var det uppenbart att Sverige inte var framgångsrikt på integrationsområdet. Allt för få som kom hit lyckades bli självförsörjande och skolan hade problem att hantera den stora variansen i utbildningsnivå och språkkunskaper. Efter flyktingkrisen späddes detta på ytterligare vilket hotar att slita isär både skola, rättsväsende och bidragssystem. Det enda parti som inte dragit några slutsatser av detta är MP.

Transporter 

Ett nytt förslag från MP är att lägga ner allt flyg där tåget tar mindre än 4,5 timmar. Problemet, återigen, är att man spänner kärran framför hästen. Tågtrafikens pålitlighet i Sveriges är nämligen ”inte så bra”. Projektet att bygga nya höghastighetståg (vad man än tycker om det) ligger decennier framåt i tiden. Och var kommer elen ifrån? Alla drömmar om tåg, elbilar, elcyklar och så vidare tar sin utgångspunkt i att elen inte har något fossilt avtryck. Jag hänvisar här försiktigt till energipunkten ovan.

Bensinskatt 

Ett annat förslag är att skatten på bensin skall öka från redan höga nivåer vilket ju fungerar fint om man, som många av MP:s väljare, bor inne i en stor stad. Många människor i den verkliga världen behöver dock köra bil. Till exempel människor som bor i den vidsträckta biten norr om Upplands Väsby. Eller de som behöver få livet att gå ihop genom att använda bil för att köra barn eller ta sig till arbetsplatsen. Upproret med de Gula Västarna i Frankrike 2018 sprang ur en höjning av bensinskatten. Även om svenskar är mer benägna att knyta näven i fickan än fransmännen säger det en del om sprängkraften i frågan.

Biståndet  

I sin ambition att förpassa Miljöpartiet till regerandets periferi har S överlåtit biståndspolitiken till MP. Att kalla detta pris för en 60 miljarders lekstuga vore orättvist men låt oss konstatera att det tycks finnas utrymme för förbättring av styrningen av det svenska biståndet. Ta till exempel de totalt 14 miljarder som under 20 år skickades till Afghanistan. Som Expertgruppen för biståndsanalys skrev i en rapport, så har det skickade ”snarare bidragit till än motverkat korruption” och att ambitionerna varit mer ”…fantasirika än strategiska”. Grundproblemet är att ett fast belopp för biståndet (en procent av BNP) snarare än ett behovsprövat sådant riskerar att leda till slöseri. Detta är förvisso inte bara MP:s fel men inget parti tillskyndar en bibehållen eller till och med utvidgad biståndsbudget lika mycket. 

Demokratisynen 

Inget parti har en så uttalat ambivalent demokratisyn som MP. Här kan en EU-parlamentariker uttrycka ”att man skulle avskaffa alla val” eller ett språkrör tänka sig att inskränka fri- och rättigheter på corona-vis i miljöns namn, utan att det blir så mycket bråk om det, man vill ju det rätta! Att anklaga andra partier för att ”kasta liberala värderingar överbord” samtidigt som inget parti har ett lika omfattande smörgåsbord av ingrepp i medborgarnas liv som MP för tankarna till stenar och glashus.

4-procentspolitik 

Det finns ju uppenbarligen 4 procent eller så av väljarna som tycker att receptet ovan passar dem och all respekt för det, det är så demokrati skall fungera. Men att det finns 96 procent som inte tycker det är också rättvist att säga eftersom partiets program är så olikt alla andras att man inte röstar på det av misstag. Övriga partier i allmänhet och S i synnerhet behöver därför fundera en stund på hur man kunnat släppa fram så mycket 4-procentspolitik och vad det kostat både dem och Sverige.

Under tiden har MP alltså vid den senaste kongressen visat att man inte tänker låta sig besväras av verklighetens tråkiga realiteter. Tvärtom har man kastat loss de sista förtöjningarna och begivit sig av mot de regnbågsfärgade enhörningarnas land. Frågan är om det är så klokt, framför allt för MP själva.

Staffan Salén är företagare och VD för Salénia AB.