Alice Teodorescu: ”Marie Antoinettska-inställningen tynger Miljöpartiet och L”

Att Liberalerna som Miljöpartiet slåss för sin överlevnad beror till viss del på att man förlorat greppet om sina profilfrågor. En viktig förklaring är den Marie Antoinettska-inställningen till vanliga människors oro för vad som borde vara mycket ovanliga problem, som härrör ur statens oförmåga att leverera trygghet och välfärd i paritet med det höga skattetrycket, skriver Alice Teodorescu Måwe i en krönika.
Nyamko Sabuni, Liberalernas partiledare, och Märta Stenevi, språkrör för Miljöpartiet
Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni och Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi. Foto: Fredrik Sandberg / TT och Anders WIklund / TT

Det fanns en tid, för inte så länge sedan, när partierna tävlade om vem som kunde vara mest verklighetsfrånvänd. Visionära kallade de sig, politikerna, men förhållningssättet hade föga med visioner att göra. Snarare rörde det sig om en genomgående ovilja att förhålla sig till politikens svårsmälta fundamenta: målkonflikter, grupper som ska ställas mot varandra, behjärtansvärda intentioner i behov av prioritering, konkreta utfall framför högtflygande principer.

Det fanns en tid när det ansågs fint att vara naiv och ovetandes. Att se positivt på utvecklingen, även när inget talade för att det var frågan om någon vidare upplyftande sådan, var ett tecken på finess. Ty vem uppskattar en dysterkvist, en pessimistisk alarmist, som inte förmår se att glaset visst är halvfullt – egentligen?

Missförstå mig rätt, den som inte tror på utveckling har föga att hämta inom politiken. Förändring, förhoppningsvis till det bättre, är politikens självaste raison d’être. Men att tro på politikens förmåga och dess gränser, liksom att inse att nuvarande situation alltid är ett resultat av gårdagens vägval, är inte synonymt med att aktivt avstå från att anpassa kartan efter verkligheten i hopp om att slippa uppfattas som visionslös.

SD:s och MP:s väljare tycker olika

Men den tiden är över. Eller nästan över, i varje fall. I fredags, samma dag som Miljöpartiet skulle inleda sin partikongress, presenterade TV4:s Nyhetsmorgon en ny mätning från Demoskop. Frågan som hade ställts till respondenterna rörde deras syn på utvecklingen i Sverige. 70% av samtliga svarande uppgav att de ansåg att utvecklingen mest går åt fel håll, 30% menade att den tvärtom mest går åt rätt håll. 

När ord blir accessoar för posering

Mest positiva till utvecklingen var, kanske inte helt oväntat, anhängare till regeringspartierna och övriga regeringsunderlaget, minst positiva var de som sympatiserar med oppositionen. Tydligast diskrepans mellan svaren återfanns bland Sverigedemokraternas och Miljöpartiets väljare. Av SD:s sympatisörer ansåg enbart 5% att utvecklingen mest går åt rätt håll, medan hela 95% var av motsatt uppfattning. 

Av de som sympatiserar med Miljöpartiet svarade 83% att utvecklingen mest går åt att rätt håll och enbart 17% var negativa till samhällsutvecklingen. Vilka dessa 83% är förtäljer inte mätningen men det är nog ingen vild gissning att de inte bor i utsatta områden där oron för att hamna i de kriminellas skottglugg överskuggar dygnets alla timmar. 

”Kommer få stora konsekvenser”

Att SD:s väljare är mycket negativa kommer knappast som någon överraskning, partiets framgångsrika affärsidé har ju varit att kapitalisera på missnöjet med de resterande sju partiernas politik. Att en så stor andel av Mp:s väljare skulle vara så positiva till utvecklingen, samtidigt som partiet gjort till sitt primära nummer att skrämmas med såväl klimatfrågan som det potentiella moderatledda maktskiftet, framstår som något mer otippat. 

Eller så är det inte så oväntat ändå, utan tvärtom just denna brist på konsekvens som får det stora flertalet väljare att fly och ett privilegierat fåtal att stanna. Miljöpartiet, med sin verklighetsfrånvända uppsyn, inkarnerar mer än något annat parti, med undantag för vänsterfalangen inom Liberalerna, oviljan att erkänna glappet mellan vision och verklighet. Som av en händelse riskerar just dessa två partier att åka ut vid nästa års val. Huruvida båda åker ut, enbart ett, eller inget av dem, kommer att få stora konsekvenser för vilken regering Sverige får i ett läge där det är oerhört jämt mellan blocken. 

Miljöpartiet och L har tappat profilfrågorna

Att såväl Liberalerna som Miljöpartiet slåss för sin överlevnad beror till viss del på att man förlorat greppet om sina profilfrågor. Det senare är till viss del en konsekvens av att övriga partier blivit bättre på att adressera såväl miljö- som utbildnings- och integrationsfrågor vilket ökat konkurrensen om väljarna gunst. Men en ännu viktigare förklaring är den Marie Antoinettska-inställningen till vanliga människors oro för vad som borde vara mycket ovanliga problem, som härrör ur statens oförmåga att leverera trygghet och välfärd i paritet med det höga skattetrycket. 

Alice Teodorescu Måwe ska jobba för Academedia

Inom delar av Liberalerna, som står bakom Sabuni, finns såväl krisinsikt som potential att utveckla politiken i den riktning som väljarna efterfrågar. Dessvärre plågas partiet av stora interna stridigheter som, om Sabuni inte lyckas ta kontrollen, kommer att leda till att partiet inom kort imploderar.

För Miljöpartiets del ser det betydligt mörkare ut. Den utlovade vänstersvängen är en återvändsgränd då trängseln på vänsterflanken redan är stor, och till höger finns inget längre att hämta som en följd av de senaste årens ställningstaganden.

För partierna som balanserar på marginalen är krisen, liksom läxan, uppenbar: Det kostar att förneka verkligheten sådan den är, att inte ta samhällsproblemen på allvar. Det senaste decenniets fokus på taktik och politiskt spel, på att bilda allianser baserade på vad man är motståndare till, istället för förespråkare av, leder obönhörligen till en plats i periferin. Det är en insikt som bör stämma till eftertanke. 

Alice Teodorescu Måwe är fristående politisk kommentator. Tidigare bl.a. chef ledarredaktionen GP. Hon kommer också bli ansvarig för Academedias samhällskontakter i januari.