Thunholm: Lyssna mer på folket och återkalla fler medborgarskap

Så här i glappet mellan den godtyckliga nationaldagen 6 juni och den faktiska, det vill säga midsommar, kommer jag på mig själv med att fundera på det här med Sverige och svenskhet.

I en text den 17 april skrev jag och klagade på att norska miljardärer saknar känslor för sitt land, så till den grad att de helt obrydda flyttar till Schweiz.

Jag inser nu att jag är som dem. Fast i relation till Sverige då.

Och jag är inte ens miljardär. Jag skulle inte tjäna en krona på att flytta till Luzern, tvärtom, jag skulle bli ruinerad, antar jag. Någon påstod att ”en Ramlösa på ett vanligt fik i Schweiz kostar sjutton euro” och även om det inte skulle stämma så är det förjäkligt ändå.

Mina känslor för Sverige är både svaga och få. Jag är glad att jag bor här. Eller snarare, att jag hade turen att födas i Nordeuropa och inte i någon del av världen med svält och krig. Men det kunde lika gärna varit Tyskland eller… tja, Norge.

Jag är tekniskt sett svensk, men saknar känslomässig koppling. På något diffust plan finns det kanske något, men listan över saker jag känner starkare koppling till är mycket lång. Men jag begriper att det finns praktiska och juridiska nödvändigheter med att tillhöra en viss stat, eftersom det är så världen är konstituerad.

Låt mig, delvis i terapeutiskt syfte, dela några tankar om gamla Sweden.

Sverige för politiker

Primärt är ”Sverige”, som begrepp och varumärke, en projektionsyta.

På den ytan kastar man saker som är inne för stunden, men också relativt oförpliktigande. Att sossarna nu säger sig vilja se mer patriotism och fler svenska flaggor, är såklart helt knäppt, om man tänker på hur deras politik sett ut de senaste femtio åren eller så.

Men samtidigt perfekt socialdemokrati, i det att den är fullständigt opportunistisk. Den behöver inte kopplingar till verkligheten. På det sättet har man verkligen övergivit Marx. Såvida vi inte pratar om bröderna Marx.

En annan sak som jag upplever som rätt typiskt svensk, är att politikerna helt struntar i folkviljan. I många frågor vet politikerna vad väljarna vill, men lyckas ändå bygga allianser som gör att man kan föra politiken man vill, snarare än det som röstboskapen faktiskt tycker att man borde.

Ett exempel är offentlig service i privat regi, exemplifierat med aktiebolagsskolorna. I senaste SOM-undersökningen säger 74% av svenskarna att det är ”ett bra förslag” att förbjuda ”företag med vinstsyfte” att driva skolor.

Ändå skriver Alice Teodorescu Måwe träffande i sin kolumn här i tidningen: ”[…] vari ligger egentligen rättvisan när människor – i detta fall skötsamma väljare – först körs över av beslutsfattare som genomför en politik som saknar folkligt stöd för att sedan, när den förda politiken misslyckats, tvinga samma befolkning att betala priset för de felaktiga vägvalen som folket initialt varnade för?”

Nej, sorry, det var migrationen hon skriver om i det citatet.

Men hon har en poäng även där. Och andelen svenskar som tycker att det är ett bra förslag att ta emot fler flyktingar i Sverige är nu, också enligt SOM-undersökningen, 15%.

Dock finns det väl ingen opinion utanför Vänsterpartiet och Miljöpartiet som inte vill föra SD-politik nuförtiden? Det är en tävling i tuffast tag där alla kastar in allt dom har.

Återkalla fler medborgarskap

En bra sak är det som regeringen presenterade häromveckan. Men har beslutat att ge en särskild utredare i uppdrag att utreda och föreslå att det svenska medborgarskapet ska kunna återkallas i vissa fall. Det tycker jag vore en mycket bra idé.

Vi har olika syn i några detaljer dock, regeringen och jag.

De menar att det bara ska gälla människor som kommit till Sverige och blivit medborgare. Jag vill att även personer som är födda här ska inkluderas.

Helt seriöst, ett medborgarskap ska vara binärt, det ska finnas eller inte. Vi kan inte ha ett slags andrasorterings-medborgare.

Regeringen vill också att det ska till mycket grova brott, jag vill att det ska kunna ske för betydligt mindre förseelser; saker som är extremt störiga. Som att åka Voi på trottoaren, eller att se på Youtube-klipp i mobilen, med ljudet på, bland andra människor.

Jag tänker en three strikes and you’re out-modell här. Men överlåter åt juristerna att hitta en fungerande princip.

En fin sak: Rimlig åsiktsfrihet

Till sist en sak som är ganska bra med det här landet.

Vi har rätt okej regler för vad man får och inte får tycka, säga och göra. Polisen i Jönköping gav häromveckan tillstånd till en offentlig sammankomst där en privatperson avsåg att bränna koranen.

Bränna en svensk flagga eller till exempel en prideflagga kan du göra när du vill. Man kan ha åsikter om att det är förbjudet med nazistiska symboler, men vi kan å andra sidan vara glada för att skolorna inte förbjuder böcker av ideologiska skäl, som man gör i till exempel Nordkorea, Saudiarabien och USA.

Nu kanske någon tänker på åsiktskorridoren och allt man ”minsann inte får säga i det här landet”.

Tja, dels är det i princip bara nazism som är förbjudet, så allt som krävs för att säga vad du vill är integritet. Vilket är mycket mer sällsynt än gnäll. Och dels, i och med sossarnas nya vurm för patriotism och svenska flaggor, så är det väl snarast konsensus kring att allt som är dåligt med Sverige är invandrarnas fel?

Nåväl, grattis på födelsedagen, Sverige, eller hur det nu funkar.

Men jag hade hellre behållit annandag pingst som röd dag än det här sosseriet.

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.