Krönika: Corona eller klave? (del 2)

I början av februari spelade vi in en podcast (lyssna från start och fram till 14,30 min) med rubriken Corona eller klave? som handlade om att börsen tog alldeles för lätt på riskerna med coronaviruset. Sedan dess har index fallit cirka 10%. På kort sikt är det psykologi och flöden som styr men på lång sikt kan coronaviruset påverka börsens fundamentala värde på fyra sätt.

1. Vinsterna och den framtida vinsttillväxten kan bli lägre. Goldman Sachs skissar på att vinsterna står stilla 2020 istället för att växa med cirka 5%. Man kan också tänka sig en något lägre långsiktig tillväxttakt på grund av minskad globalisering.
2. Utdelningsandelen kan bli lägre om bolagen långsiktigt måste binda mer kapital i extra varulager eller väljer att sänka sin skuldsättning.
3. Den riskfria räntan kan förändras upp eller ner. Inflationsdrivande krafter kan pressa upp räntan. Mot det står flera krafter som verkar i motsatt riktning. Flykt till trygga hamnar, recession och åtgärder från centralbanker. Mer om allt detta senare.
4. Riskpremien kan tänkas stiga. Å andra sidan skulle en lägre riskfri ränta möjligen öka “TINA-effekten” och därmed kunna dämpa investerarnas avkastningskrav.

Den kortsiktigt stora ekonomiska frågan är hur corona påverkar BNP och vinster. Nedåt så klart. Men hur mycket? I Japan stänger man nu till exempel alla skolor och de kommer hållas stängda till den 8 april. I ett land med klen barnomsorg blir det så klart ett märkbart avbräck på BNP. Många länder har redan infört flygförbud till och från länder som Kina och Iran. Microsoft, Apple och Hewlett-Packard har samtliga aviserat problem på grund att Kina stängt ner flertalet fabriker. Avancerade varuförsörjningskedjor tål inga större störningar. Coronaviruset är ett kvitto på att handelskriget USA-Kina inte gjort världen nämnvärt mindre beroende av Kina. Risken för recession i Italien är hög. Landet är beroende av turism och lyxindustri som båda kommer pressas hårt av oroliga konsumenter. Fallande priser på olja och råvaror talar också för globalt sämre tider. Investerarna flyr till trygga hamnar som guld och amerikanska statsobligationer.

Den långsiktigt kanske ännu viktigare (ekonomiska) frågan är inflationen. Här går meningarna isär som corona-effekten. Lägre tillväxt brukar ju betyda lägre inflation och lägre pris på olja och råvaror talar samma språk. Men detta är delvis kortsiktiga och tekniska faktorer. På längre sikt kan corona snarare innebära högre priser och varaktig inflation.

Ett litet exempel från Sverige: Den läskigaste faran med corona är nog om sjukvården inte klarar trycket från oroliga och smittade. I Sverige finns det just nu utrustning för att behandla 100 smittade i 14 dagar. Knappast betryggande i ett läge där somliga tror att mer än halva jordens befolkning kommer smittas förr eller senare. Frågan är hur lätt det blir för Sverige att avhjälpa bristen på skyddsutrustning? Kina är en viktig producent och man kan lätt tänka sig att det blir ransonering där Kina kommer prioritera sina egna behov först och sedan främst sälja till regimvänliga länder. Hit räknas inte Sverige. Sveriges försvar av den svensk-kinesiske förläggaren Gui Minhai som i Kina nu dömts till 10 års fängelse är knappast något som kommer underlätta Sveriges möjligheter att få snabba leveranser av skyddsutrustning mot virussmitta.

Sverige är bara en halv hundradel av världens BNP och våra problem är bara ett litet exempel på att det kan uppstå varubrist på många håll. Den allmängiltiga slutsatsen är att när miljoner människor känner stor oro så kommer de betala väldigt mycket för att minska den upplevda risken. Då kommer frågor om ekonomisk effektivitet med rätta prioriteras ner. Utbudet kommer minska och efterfrågan på många varor och tjänster kommer vara nästan helt priskänslig.

Ett “wok-index” för chili, vitlök och ingefära har klättrat 17% sedan i december. Kina är världsledande producent av dessa kryddor men har nu problem med arbetskraftsbrist inom lantbruk och distribution. Världsekonomin står inte och faller med priset på wokingredienser men det är talande exempel på vad som händer när utbudet begränsas samtidigt som efterfrågan är ganska stabil.

Wok-index och svenska sjukvårdens brist på skyddsutrustning är så klart pyttesmå exempel men oron går igen i nästan alla stora varuförsörjningskedjor. Det hela påminner lite om en krigsekonomi och sådana brukar alltid präglas av inflation. Hur hanterar man att arbetskraften inte är på plats? Stängda fabriker och handelsvägar? Det kortsiktiga svaret blir att företag och organisationer får en jättehög betalningsvilja för att inte fastna i farliga flaskhalsar. Det långsiktiga svaret blir att företag och länder kommer söka lokala lösningar som är mindre beroende av långa världsomspännande förädlingskedjor. Om globaliseringen var starkt deflationsdrivande så är det rimligt att “av-globaliseringen” förr eller senare blir inflationsdrivande.