Krönika: Kan bankfossiler pressas ihop till diamanter?

Apropå diamanter så är Bob Diamond namnet på den i storbanksvärlden oerhört kände tidigare chefen för Barclays Bank. Numera driver Bob Diamond den lilla men högprofilerade riskkapitalfirman Atlas Merchant Capital med fokus på banker och finansföretag i Europa och inte minst Afrika.

– Den enda sektorn i ekonomin där värderingarna inte är högre än de var 2008 är finansiella tjänster, säger Bob Diamond i en (låst) intervju med Financial Times apropå de köplägen han ser i Europa.

– Innan krisen var allting global, global, global, universal, universal, universal. Nu är det mer fokuserat och selektivt och det är en mycket bättre investeringsmöjlighet.

Givetvis pratar Bob Diamond i egen sak men intressant är det ändå. I Sverige är vi bortskämda med välskötta storbanker med god konkurrenskraft och 10–15 procents avkastning på eget kapital. Så även om p/e-talen är låga så värderas svenska storbanksaktier klart över eget kapital.

Annat är det på kontinenten. Här vimlar det av banker som är både dåliga på kreditgivning och ineffektiva. Lönsamheten är därför usel och riskerna för kreditförluster höga. Aktievärderingen blir följaktligen låg. Tabellen nedan visar alla bankaktier i Eurozonen som täcks av informationstjänsten Börsdata och har ett börsvärde på över 1 miljard euro samt värderas till under halva substansvärdet, mätt som eget kapital minus immateriella tillgångar.

Banker som värderas under halva bokvärdet

Vi tar översta namnet på listan som exempel på hur tabellen ska tolkas.

Köper man aktier i Banca Monte Dei Paschi så betalar man superlåga 0,15 euro per 1,00 euro i substansvärde (Price / Tangible Book value). Avkastningsmåttet ROE visar dock att banken gått med rejäl förlust (-26,6%) i snitt de senaste tre åren och att ”bästa året” bara gav en avkastning på usla 4 procent. Banken ger naturligt nog ingen utdelning. Soliditeten på 7 procent säger inte så mycket givet att de stora förlusterna skvallrar om stor risk för svarta hål i balansräkningen.

Gemensamt för de 18 bankerna på listan är alltså att de värderas till under halva slaktvärdet eftersom de är bevisat olönsamma och/eller befaras ha stora hål i balansräkningen som gör att redovisat eget kapital uppfattas som en chimär. Signalen från marknaden är alltså att de här bankerna förstör stora värden.

Men vad skulle hända om en ansvarig allokerare av kapital tog signalen från marknaden på allvar? Vi tänker oss alltså en styrelse för en värdeförstörande bank som drar slutsatsen att det bästa vore om man började avveckla stora delar av banken. Ungefär så här skulle det kunna gå till:

• Lägg ner allt som syftar till att få nya kunder. Friställ alla marknadsförare och sätt reklambudgeten till noll.
• Nyutveckla inga nya tjänster eller funktioner. Underhåll bara det som måste underhållas.
• Stryp nyutlåningen till gamla kunder nästan helt. Gör bara undantag om det är till mycket bra villkor för banken.
• Samma sak med befintliga lån. När de förfaller så förlängs de bara om det är till riktigt bra villkor för banken.
• Upphör med alla aktiviteter som ”skapar komplexitet” och lägg istället resurserna på att metodiskt avveckla alla komplexa affärer och dåliga kunder.
• På några års sikt kan låneboken krympa med kanske 50–90 procent.
• Var stenhård med att dra ner kostnaderna i minst samma takt som låneboken krymper. Danska småbanker som Ringkjøbing Landbobank visar att det går att driva ”gammelbank” både effektivt och småskaligt.
• Stäng bankkontor och trimma inlåningsräntor i den takt som är lagom för att krympa även här.
• När balansräkningen krymper så stiger soliditeten och risken sjunker. Det kan snabbt göra underverk för finansieringskostnaden och/eller skapa enorm utdelningskapacitet.

Planen är alltså att krympa bort alla de volymer som gör banken stor och tungrodd och olönsam. Målet är att det som blir kvar bara är en bråkdel så stort men har en sund lönsamhet. Lönsamheten längs vägen behöver heller inte bli dålig. Procentuellt högre räntenetto och kraftigt fallande underliggande kostnader kanske mer än uppväger ständiga avvecklingskostnader. Lätt som en plätt eller? Nej verkligen inte. Faktorer som ofta hindrar är följande:

• Huvudägare som av olika skäl vill bevara Status Quo.
• Chefer och anställda som vill växa istället för att ta itu med svagheter.
• Politiker som inte tillåter uppsägningar eller stramare kreditgivning.
• Kredittagare som är ”zombies”, alltså företag på obestånd som varken kan begravas eller fås på grön kvist.

Det sistnämnda är det största problemet. Eurozonen vimlar av zombieföretag vars banker blundar för problemet eftersom sanningen skulle kräva nyemission. Därav den onda spiralen med usel lönsamhet som leder till låg värdering som leder till dåliga affärsbeslut. Men visst vore det spännande om någon som Bob Diamond eller Christer Gardell testade att sätta en europeisk bank på höglönsam svältkur?