Krönika Kina
Krönika: Kinesisk ordlista del 2, mordorden
Det går inte att underskatta Kinas betydelse för vår framtid. Vare sig frågan är handelskrig, global finansmarknad eller hur Ericsson ska konkurrera mot Huawei (se länk intill).
Ändå vet vi i Väst väldigt lite om Kina. Börsplus har tidigare valt att ge oss i kast med jätteämnet Kina i formen av en “ordlista” (se länk intill). Detta är andra delen av den ordlistan.
Den är baserad på Kinaforskaren Frank Dikötters bok Mao’s Great Famine om svältkatastrofen som följde på Mao Zedongs industripolitik Det stora språnget. Frank Dikötter skriver i sin utmärkta bok att Det stora språnget är den helt avgörande händelsen i Folkrepublikens historia. Nedan följer ord av vilka det framgår att den firade 70-åringen har miljontals skelett i sina garderober, väl i klass med Stalin och Hitler.
Det stora språnget
Namnet på den socialistiska jordbruks- och industripolitik som inleddes 1958 med syftet att på rekordtid ta Kina från U-land till ett ledande industriland. Resultatet blev det motsatta och försöket gavs upp 1962, efter att cirka 45 miljoner människor dött av svält, sjukdom, tortyr och avrättning.
Sputnik
Den sovjetiska satellituppskjutningen hösten 1957 var en kommunistisk PR-triumf. När världens alla kommunistledare några veckor senare samlades i Moskva för att fira 40-årsdagen av oktoberrevolutionen 1917 så förkunnade Chrusjtjov att Sputnik bara var början. Sovjet skulle hinna ikapp USA som industriland på 15 år. Kinas Mao Zedong var helt oförberedd på detta men vill inte visa sig sämre och höll ett oförberett spontantal.
”Kamrat Chrusjtjov berättar att Sovjetunionen ska gå om USA på 15 år. Jag kan berätta för er att om 15 år så kan vi mycket väl hinna ikapp eller gå om Storbritannien.”
Det var startskottet på Det stora språnget. Likt de flesta kommunistledare hade Mao Zedong en fixering vid stålproduktion som måttet på framgång.
”I år har vårt land 5,2 miljoner ton stål och efter fem år kan vi ha 10-14 miljoner ton, efter ytterligare fem år 20-25 miljoner ton, lägg sedan på fem till år så kommer vi ha 30-40 miljoner ton.”
I Kina blev ”Sputnik-uppskjutning” strax ett etablerat slagord för idealet att ställa upp och uppnå stratosfäriskt höga mål, som det Mao lovade om stålproduktionen.
“Låt hela folket smälta stål”
Kinas stålproduktion var 5,35 miljoner ton 1957. I Moskva lovade Mao att siffran skulle bli 10-15 miljoner efter fem år. Målet för 1958 var först 6,2 miljoner ton men höjdes i maj 1958 till 8,5 miljoner ton och i september till 12 miljoner ton. Man bestämde helt enkelt att det som var ambitiöst på fem års sikt gick att uppnå på ett år.
Kajsa Wargs råd, man tager vad man haver, blev även Maos metod. Det enda Kina hade mycket av var arbetskraft. Men man hade också ett effektivt våldsmonopol och glödande fanatism från miljontals kadrer, alltså de partifunktionärer som i varje by, varje kvarter och i varje fabrik höll befolkningen under uppsikt.
Det blev snabbt en budgivning där lokala pampar tävlade i att överträffa varandra i att åta sig jättelika produktionskvoter för att på så vis bevisa sin maoistiska glöd. I varje by eller kvarter byggdes hemmagjorda små masugnar av lera eller tegel.
Där stoppade man allt järn man kunde hitta för att uppfylla sin stålkvot. Att målen var orimliga hanterades med en kombination av fanatism och våld. Snart kastades kastruller, grytor, plogar och andra jordbruksredskap in i smältugnen. Ut kom klumpar av nästintill värdelöst stål av lägsta kvalitet.
Folkkommun
Det som gjorde Det stora språnget så “kraftfullt” var att regimen bestämde sig för att organisera om hela samhället i folkkommuner med tusentals hushåll i varje. Alla rester av privat äganderätt eller privatsfär avskaffades och istället var armén förebilden.
Folket indelades i brigader och plutoner och arbetet utfördes efter militär modell. Mat fick man bara i gemensamma kantiner. Matransonen bestämdes efter insats. De som inte arbetet hårt nog eller sagt något olämpligt blev utan mat.
Hela systemet, från partitopp till kadrer och nedåt, drevs av fanatism parat med hot om hunger och våld. Tiotusentals kadrer som yppade tvivel eller inte levererade sina kvoter rensades ut och likadant var det nedåt i hierarkin. 2,5 miljoner avrättades eller torterades till döds för att de misstänktes stå i vägen för det socialistiska paradiset.
Djupplöjning
De tre stora initiativen under det stora språnget var stål, bevattningsprojekt och jordbruk. Bevattningsprojekten var gigantiska och uppåt en tredjedel av befolkningen kommenderades att utföra slavarbete vid byggen av dammar och kanaler, varav många blev fullständiga fiaskon. Jordbruket präglades av magiskt tänkande om viljans triumf och kommunistisk-agronomiska teorier som skulle ge fantastiska skördar.
Ett påbud var djupplöjning som gick ut på att man istället för att plöja ett par decimeter skulle så fröna meterdjupt för god skörd. Förutom att det inte stämmer så innebär det ett vansinnigt arbete att gräva så djupt när man dessutom ofta hade smält ner alla spadar och plogar i den hemmagjorda masugnen.
Tät sådd var ett annat (vansinnigt) påfund som gick ut på att fröna mådde bättre om de planterades extremt tätt. Sist och kanske värst så tvingades bönderna gödsla fälten med allt man kunde. Det kunde vara allt från mänsklig avföring till rent socker. Men vanligast var ordern att riva traditionella kinesiska bondstugor och använda den halm och torkade lera som de var byggda av till gödslingsmaterial. Upp till 40% av alla bostadshus revs för att man ville ”återanvända” byggnadsmaterialet som (nästan värdelöst) gödningsmedel eller för andra byggprojekt.
“Större import – större export”
Ett stort slagord 1958. Mao, som verkar ha trott på den egna propagandan, visste inte vad Kina skulle göra av allt överflöd av stål, vete och ris som de lokala kadrerna lovade att producera. Den logiska lösningen blev att importera enorma mängder maskiner och industriprodukter utomlands mot löfte om senare betalning när de framtida rekordskördarna väl var bärgade.
När det sedan stod klart att skörden fallerade så tvingades Mao välja mellan att föda sin egen befolkning eller skicka mat utomlands. Prestigen fick styra och Mao prioriterade exportskulder, bistånd till Afrika och mat till kinesiska stadsbor.
Den kinesiska landsbygden stod sist i kön. Här blev svälten värst när ekvationen Sputnik-löften och socialistisk leveransförmåga inte gick ihop.
Högerelement
Kontrasten var stor mellan propagandans vajande sädesfält och verklighetens svältkatastrof med kannibalism och 45 miljoner döda. När inte ens hårdföra socialister kunde blunda för den groteska skillnaden mellan retorik och verklighet så gällde det att rentvå Mao och partiet från allt ansvar.
Skulden för fiaskot lades på sovjetiskt svek, naturkatastrofer, kontrarevolutionära sabotörer och högerelement i partiet. Och fåglar. En av de mer absurda kampanjerna var att folket 1958 befalldes att med extrema metoder döda alla småfåglar eftersom deras ätande av sädeskorn sades hindra skörden inte nå Sputnik-höjd.
Det stora språnget kan tyckas avlägset dagens Kina. Men kanske inte.
En egen fundering är om inte det moderna kommunistpartiets ekonomiska rationalitet (de har åtminstone lyckats bättre än flertalet Västländer de senaste 20-30 åren) och pragmatiska inställning till marknadskrafter kommer sig av att partipamparna själva eller av sina föräldrar fått veta hur motsatsen fungerar.
Ungdomar med flaggor och banderoller demonstrerar på Himmelska fridens torg i Peking.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor