Krönika: Snurrigt om utdelningar

I USA kallar man börsbolag som höjt utdelningen varje år i 25 år för ”utdelningsaristokrater”. DI-krönikan ”Börsbolagens utdelningsfixering är osund och löjlig” är en attack på detta ideal.

– Börsbolagens fixering vid att ge aktieägarna en stabil och helst höjd utdelning varje år kan stå både bolag och aktieägare dyrt, skriver börskrönikör Ulf Petersson.

På Riddarhuset finns över 600 svenska adelsätter men på Stockholmsbörsen finns inte en enda tvättäkta utdelningsaristokrat. De ridderliga idealen är dock starka och många svenska bolag bedriver en ”aristokratisk utdelningspolitik” som alltså syftar till successiva höjningar och att till varje pris undvika sänkningar.

Detta menar DI är tokigt bland annat när det står i konflikt med ett annat vanligt utdelningsmål som är att ange att en viss procentandel av vinsten ska gå till aktieägarna. Vinster går ju upp och ner i alla bolag och då kan inte både procentsiffran och utdelningskronorna hållas konstanta. En sådan procentfixerad utdelningspolitik är dock lite Goddag yxskaft.

Utdelningar är ju två saker. Dels ett välkommet kassaflöde till ägarna men också en oerhört viktig signal från styrelsen om hur man ser på framtiden.

Med en aristokratisk utdelningspolitik får man bra ledtrådar till svaret på frågor som:

• Vad tror styrelsen om tillväxten framöver?
• Vad tror styrelsen om finanserna i en lågkonjunktur?
• Vad tror styrelsen om framtida förvärv?
• Hur mycket av dagens vinst tror styrelsen att man långsiktigt kan omsätta till fritt kassaflöde?

Jämför det med ett bra (alltså dåligt) exempel på yxskaftpolitik som vi hittar i Göteborgs näst största börsbolag. SKF:s utdelningspolicy säger i princip: ”SKF vill på lång sikt dela ut halva vinsten. Eller mer än så. Om man har råd. Eller mindre än hälften om det är orostider. För då vill nog SKF inte dela ut halva vinsten.” Goddag yxskaft alltså.

Det närmaste Sverige kommer äkta utdelningsaristokrati är fastighetsbolaget Castellum som höjt utdelningen i 21 år men trots det också vuxit till att bli Göteborgs tredje största börsbolag med fastigheter för mäktiga 90 miljarder kronor. Castellum är ett bra bevis på att det går utmärkt att vara aristokratiskt generös mot aktieägarna och ändå finansiera tillväxt och investeringar. Det ännu större Göteborgsbolaget Balder är också intressant i sammanhanget. Balder siktar på att dela ut cirka noll kronor framöver eftersom man ser överlägsna investeringsmöjligheter. Det låter antiaristokratiskt. Men Balders populära aktie är ett bevis på att investerare inte alls är så fixerade vid utdelning som det ibland hävdas.

En delvis befogad kritik mot aristokratisk utdelningspolitik är att det kan vagga in investerare i en falsk trygghet. Bakom bilden av sakta men säkert stigande utdelningar kan det ju finnas en volatil och riskabel verklighet. Men frågan är om en mer otydlig utdelningspolitik är rätt medicin mot naivitet och bristfällig analys?

En annan kritik är att det kan gå prestige i detta som leder till höga utdelningar även när det saknas ekonomisk bärkraft. H&M är ett aktuellt exempel. Men grundproblemet är ju inte alls utdelningsprincipen utan att man har en styrelse som vägrar anpassa kartan efter verkligheten.

Det bästa med en aristokratisk utdelningspolitik är faktiskt inte de kronor man får i plånboken utan den signal det ger om framtiden och att det är ett effektivt vaccin mot kejserliga VD:ar som struntar i aktieägarna. Skräckexemplet på en sådan är Volvos legendariske VD Pehr G Gyllenhammar som enligt uppgift sa ungefär:

– Ett bolags utdelning är en kostnad för företaget. Det är en kostnad som vilken annan utgift som helst.

PG Gyllenhammar må vara adlig men för aktieägare är det han och inte Balders nollutdelande VD Erik Selin som bör stå symbol för det antiaristokratiska när det är som sämst.