Krönika Finanspolitik
Manner: AB Sverige måste ha koll på kostnaderna – och investera när det krävs
Så har det blivit dags för en ”Översyn av nivån på överskottsmålet” inom ramen för det finanspolitiska ramverket. Idag ska den offentliga sektorns sparande uppgå till en tredjedels procent av BNP över en konjunkturcykel. Den parlamentariska kommitté som nu tillsätts skall arbeta fram till hösten 2024. Därefter ska ett eventuellt förslag på ny målnivå presenteras av regeringen under 2026 för att träda i kraft i januari 2027.
Inga snabba beslut således, men heller inte någon överraskning då det är stipulerat att överskottsmålet endast ska ses över vart åttonde år. Svarta svanar som pandemi och Ukrainakrig har inte lyckats ändra på trögheten i översynen. Det är på samma gång en styrka men över tiden kanske också en svaghet; en styrka då politiker inte alltför lättvindigt kan ha tillgång till statsfinanserna för att smidigare bli omvalda, en svaghet då nödvändiga investeringar kanske får dröja onödigt länge.
Tacka ramverket
Jag har varit med tillräckligt länge för att från första parkett ha kunnat uppleva de negativa effekterna av en för stor och snabbt växande statsskuld. Sverige drabbades i början av 90-talet. Andra länder har haft liknande erfarenheter under Eurokrisen och ytterligare några länder får känna av det idag när räntor klättrat snabbt och effekterna av en (för) stor statsskuld biter genom snabbt stigande räntebörda.
Att den svenska statsskulden sedan länge är under kontroll, ja faktiskt en av de lägre i världen, och tider med stora budgetunderskott hör till historien får man nog tacka det ekonomiska ramverket för. Det är nu tjugofem år sedan det infördes och det har tjänat oss väl.
Samtidigt har större skeenden i en allt större omfattning börjat påverka oss och vår omvärld, vilka ökar kraven på investeringar i närtid. El-krisen blottade brister i kraftöverföringssystemet. Ukrainakriget och ett förhoppningsvis kommande Nato-medlemskap ställer högre krav på försvaret och infrastruktur, inte minst järnvägen vilken länge varit ett sorgebarn. Skulle Donald Trump bli ny amerikansk president nästa år kan det militära stödet till såväl Nato som till Ukraina utarmas ordentligt vilket gör kraven på ett utökat försvar ännu större.
Vi kan hamna på efterkälken
Effekter av klimatförändringar börjar bli alltmer påtagliga. Översvämningar, torka och ett allmänt argare väder ökar investeringsbehovet inom flera olika samhällssektorer och inget tyder på att vädret lugnar ner sig framledes – snarare tvärtom. En påbörjad, och absolut nödvändig, omställning från kolvätebaserad till grönare och förnybar energi måste intensifieras.
Samtidigt utmanas det europeiska investeringsklimatet av det amerikanska IRA-programmet vilket utövar en dragningskraft på företagsinvesteringar inom energi och miljö, från Europa till USA. Företrädare för svensk industri varnar för att vara senfärdig i denna utmaning. Europa, och Sverige, kan lätt hamna på efterkälken inom en mängd områden om inte EU svarar upp mot utmaningarna och underlättar för företagen att investera i närområdet.
Listan kan göras längre med såväl fiberutbyggnad, hälsovård och vatten av och avlopp i storstäderna men jag stannar där.
Det kostar att vänta
Kostnaden för att INTE genomföra dessa investeringar ska givetvis ställas mot riskerna med ett ökat budgetunderskott och en med tiden större statsskuld. Många av ovanstående nödvändiga investeringar har också långa ledtider innan payback/färdigställande – i flera fall kanske tio eller tjugo år (tänk bara på Förbifart Stockholm eller Västlänken).
En eventuell övergång till balansmål, eller en period av underskott skulle kunna vara motiverat, i vissa fall helt nödvändigt, för att genomföra det som måste göras. Det finns också en kostnad i att vänta – men den är tyvärr svårare att räkna på då framtiden är osäker. Tyvärr har såväl det geopolitiska klimatet som klimatet självt påvisat att förändringar sker snabbare än översynen av det finanspolitiska ramverket.
Ett ytterligare problem är hur man ska förhindra att omvalshungriga politiker lägger tassarna på de medel som eventuellt frigörs genom en förändring av överskottsmålet. Historien har visat att spenderbyxorna gärna tas fram ur garderoben innan ordinarie riksdagsval och då är det snarare kortsiktiga behov som tillfredsställs. Någon form av öronmärkning för långsiktigt nödvändiga investeringar är därför önskvärt – annars är risken att vi drabbas av dubbel olycka; sämre statsfinanser samt uteblivna nödvändiga satsningar.
Gör som framgångsrika företag
Våra statsfinanser är idag i gott skick. Sveriges statsskuld enligt Maastricht-konventionen ligger nära 30% av BNP. För EU är skulden över 80%. Nominella räntenivåer på längre statsobligationer ligger strax över 2,5%.
Risken att en framtida finansminister ska behöva tigga pengar av ”flinande finansvalpar” på Wall Street är minimal även om statsskulden skulle öka modest får man anta. Illustrativa beräkningar på detta område har min kollega Andreas Wallström redogjort för vid ett flertal tillfällen. Att den kommitté som nu ska se över nivån på överskottsmålet har en utmaning är ingen överdrift.
Personligen hoppas jag att man blickar tjugo år fram i tiden och har en vision om hur Sverige bör se ut inom en mängd områden även om detta kan leda till en period av sämre statsfinanser. Framgångsrika företag svälter sig inte till framgång. Däremot håller man kontroll på kostnaderna men investerar också när det är nödvändigt. Det borde AB Sverige också göra.
Olof Manner är senior rådgivare vid Swedbank och makroekonom.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor