Krönika Inflation
Manner: ”Dödsräntorna” kommer ge nyttiga erfarenheter
De senaste tio åren har jag träffat bankens olika kunder runt om i landet. Jag har mött allt från enskilda privatkunder till små- och medelstora företag men även de allra största företagen. Jag har träffat människor i olika åldrar från Piteå till Ystad, verksamma i de flesta olika verksamheter. Publikens sammansättning och ålder, och de frågor den ställer, har skiftat avsevärt de sista åren. Anledningen är givetvis den stora omställning, eller normalisering om man så vill – det är mer av en åldersfråga vad man väljer att kalla det – som nu sker i ekonomin.
Skakade på huvudet
För fem år sedan var det generellt mycket färre människor i publiken. Då var vi dessutom färre personer som var ute och mässade om makroekonomin. Publiken bestod till största delen av äldre människor vilka satt och mumlade och skakade på huvudet när jag visade mina bilder på rekordlåga räntor, skenande fastighetspriser och kursrusningar i, för många okända, bolag inom så kallade tillväxtbranscher. Frågorna, i den mån man fick några, handlade mest om hur man skulle placera sina pengar. Räntorna började ta slut och börser hade stigit oavbrutet sedan Lehman-kraschen 2008. Mycket kändes dyrt – och dyrare skulle det bli.
När centralbanker ett par år senare började dopa ekonomin med noll- eller minusräntor och massiva obligationsköp accelererade tillgångspriserna ytterligare. Huvudskakningarna hos de äldre lyssnarna tilltog, de kände inte igen sig. Nu var den vanligaste frågan i stället:
”Hur länge kan det här fortsätta?”
Och vem kände igen sig? Ingen hade tidigare sett centralbanker agera så aggressivt i sin jakt på den gäckande inflationen. I den mån någon yngre deltagare hade förirrat sig till en makrodragning kunde man möjligen få frågan om man skulle köpa Twitter eller Amazon.
Mellan minusräntorna och dödsräntorna
Spola fram bandet några år. Jag och mina kollegor på banken har aldrig fått så många förfrågningar om att förklara vad som pågår i ekonomin som just nu. Och antalet ekonomer som kommer till tals är idag mångdubbelt fler än för tio år sedan – helt enkelt för att de behövs.
Varenda organisation med självaktning har idag en chefekonom eller talesperson i ekonomiska frågor som syns och hörs i olika sammanhang. Digitala medier har fortsatt utvecklas och det finns plats för alla. Vi har ungdomsekonomer, pensionärsekonomer, privatekonomer och….ja ni förstår.
Den utvecklingen är väldigt positiv. En uppgift vi har är att förklara att framtiden förhoppningsvis kommer bli ett mellanting av de noll- och minusräntor vi lämnat bakom oss och de ”dödsräntor” som vi nu klafsar omkring i. Låt oss i alla fall hoppas att så blir fallet.
Firade 12% med champagne
De yngre åhörarna, som förut lyste med sin frånvaro, är talrika på mina dragningar idag. Frågor om tillväxtbolag har ersatts av frågor om inflation, boräntor och prognoser för bostadspriser. De vill förstå hur allt hänger ihop. Den ekonomiska verklighet många av dem växte upp i visade sig vara en chimär.
Någon till åldern välmenande person som kanske försökt förklara hur saker och ting förhåller sig blev ofta inte lyssnad på i gigekonomins nollränteuniversum. Den äldre delen av publiken har slutat mumla och skaka på huvudet. I stället får man höra rövarhistorier om hur dagens ränteläge är en västanfläkt och att de en gång i tiden bundit sina räntor på 12% och dessutom firat det beslutet med bubbel. De erfarenheterna var lika skeva som de erfarenheter som nu sakta mals sönder hos den yngre generationen.
Misslyckade experiment
Det förtjänar att sägas igen: Vid antagandet om en någotsånär normal realränta på 1% (nominell ränta minus inflation) och inflationen runt målet på 2% ska en förmodad styrränta ligga runt 3%. Med en normal positivt lutande avkastningskurva, utan förväntningar på vare sig styrränteförändringar eller konjunkturella skiften, innebär det boräntor på mellan 4 och 5% för såväl rörliga som bundna räntor. Det skulle jag vilja påstå är att likna vid en kroppstemperatur på 36,5 grader för ekonomin.
Avarterna; 500% under Riksbankschefen Bengt Dennis och minusräntorna under Stefan Ingves – är snarast att betrakta som penningpolitiskt misslyckade experiment.
”Never let a good crisis go to waste” påstås Winston Churchill ha sagt. Att nu få förmånen att försöka förklara vad som händer i ekonomin för en allt större skara av intresserade människor och företag är en verklig ynnest. Öronen är spetsade på de flesta när man talar om inflation, bostadspriser och den svenska kronan.
När jag och mina branschkollegor är ute IRL eller i digitala medier och pratar makro känner jag verkligen att investeringarna i kunskap håller på att mångdubblas tvärs över befolkningen i alla åldrar. Det är kanske den enskilt största positiva effekten som följer av de trots allt svåra ekonomiska tider som vi nu håller på att ta oss igenom. Erfarenheterna av dagens ”dödsräntor” kommer följa med såväl hushåll som företag under lång tid framöver vilket rimligtvis leder till en mer välbalanserad ekonomi och en mer modest skuldsättning generellt. Det är i alla fall vad jag tror och gissar. Och jag har märkt att det är enklare att gissa rätt ju äldre man blir.
Olof Manner är senior rådgivare vid Swedbank och makroekonom.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor