Martin Enlund: Den som är satt i skuld är visst fri

Rymdentusiasten Elon Musk meddelade nyligen att han lämnar effektiviseringsdepartementet DOGE och uttryckte samtidigt besvikelse över USA:s gigantiska nya statsbudget som ökar budgetunderskottet snarare än minskar det.

Bara “radikala produktivitetsförbättringar” kan rädda vårt land, tillade han. I brist på sådana kommer USA:s statsskuld att fortsätta skena, något som kommit att oroa allt fler.

Storbanken JP Morgans VD, Jamie Dimon, har nyligen uttryckt oro över att den amerikanska obligationsmarknaden riskerar att kollapsa. Guldpriset har faktiskt anat oro sedan år 2022.

Här hemma i Sverige varnade tidigare statsminister Göran Persson (S) “för att vi börjar belåna oss”. Han tycker att Socialdemokraternas utgiftsambitioner måste täckas av intäkter.

Är statlig skuldsättning ens problematisk?

Huruvida statlig skuldsättning är problematiskt är faktiskt omstritt.

Under den europeiska skuldkrisen i början av 2010-talet tvingades förvisso länder som Grekland, Irland, Italien, Spanien och Portugal till att rensa upp i sina offentliga skulder, ibland under förnedrande och mycket hemlighetsmakeri.

Ländernas budgetunderskott och skuldsaldon stred visserligen mot riktlinjerna i EU:s fördrag, men tidigare bröt Frankrike och Tyskland samma regler utan repressalier. Som i Orwells Djurfarmen där grisarna skriver reglerna: Alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra.

EU:s regler verkar faktiskt vara som midsommarstången – alla dansar runt den, men få förstår riktigt reglerna. Och när Tyskland leder dansen blir det lätt märkligt stelbent.

De två som slant i Excel-dokumentet

Men låt oss gräva djupare i siffrornas värld. Under den europeiska skuldkrisen spreds idén om att finanspolitisk åtstramning kunde vara (kortsiktigt) goda nyheter för den ekonomiska tillväxten (“expansionary fiscal contraction”).

I en ökänd artikel från denna tid hävdade ekonomerna Carmen Reinhart och Ken Rogoff att höga statliga skuldnivåer var associerade med lägre BNP-tillväxt. Att dämpa skuldnivån skulle alltså kunna vara mumma för tillväxten.

Det stämde dock inte.

Ekonomparet hade missat att dra ner sin Excelformel ytterligare några celler. Till och med Stora Alvaret på Öland – Sveriges plattaste plats – höjde ögonbrynen. Inkluderade man dessa celler i analysen blev slutsatsen att man inte kunde dra några slutsatser.

Den enes skuld är den andres tillgång

I nationalräkenskaperna motsvarar någon sektors underskott någon annan sektors överskott. Exempelvis motsvaras ett statligt budgetunderskott av ett överskott i en annan sektor. Det är en insikt jag utnyttjade för snart två år sedan.

Då, när de flesta röster höjdes för fler räntehöjningar från Riksbanken för att stötta den svaga svenska kronan, var mitt argument istället att höjningarna bidrog till att sänka kronan(!).

Kronans återhämtning inleddes faktiskt när det stod klart att Riksbanken hade höjt färdigt.

På liknande vis är någons skuld alltid någon annans finansiella tillgång. Exempelvis är dina pengar bankkontot bankens skuld till dig, ditt lån hos banken är bankens tillgång, och så vidare.

Länder är inte som hushåll

I en intervju tidigare i år jämförde Musk landet USA med en enskild individ, och påstod att ett land kan gå i konkurs precis som en individ som lever över sina tillgångar. Han har dock fel.

Ett land som ställer ut sin egen valuta (och lånar i den) har full kontroll över penning- och finanspolitik och är därför “monetärt suveränt”.

Landets centralbank kan alltid skapa mer av sin egen valuta, till skillnad från en individ. Istället för konkursrisk blir risken främst fallande köpkraft för användarna av valutan, om det skapas för mycket pengar. Se Modern Monetary Theory (MMT) för mer detaljer.

Inga lånebehov sedan 1971

Restriktionerna som tidigare hade begränsat statens möjlighet att spendera i sin egen valuta försvann när dollarn frikopplades från guldet år 1971.

Sedan dess behöver staten egentligen inte låna pengar för att kunna spendera. Statsobligationsmarknaden behövs inte. Det betyder också att staten inte heller behöver samla in skatt för att kunna spendera.

Skatteverket, som idag roligt nog efterjagas av kronofogden, skulle alltså kunna läggas ned.

Min valuta, ditt problem

Titeln på Göran Perssons politiska memoar “Den som är satt i skuld är icke fri” är därmed faktiskt inte sann.

Om Konungariket Sverige är skuldsatt i kronor, som landet självt kontrollerar, undermineras inte friheten.

Det blir istället som en känd finansminister ungefär uttryckte det samma år som Bretton Woods-systemet brakade samma (1971): “Kronan är min valuta, men ditt problem”.

Annorlunda uttryckt: så länge konungen har kontroll över den egna valutan, utgör hans majestäts omfattande skuldsättning inte något problem för honom själv.

Euron: Surströmming i en hiss

I en tidigare krönika noterade jag att allt fler befarar (eller förväntar sig) att det monetära systemet kommer att förändras. Ett exempel är när storbanksordförande Persson påstår att Sverige kommer att “få euron”.

Statsskulder är inte lika farliga som många tror – det är lite som surströmming: luktar värre än det smakar, om man har egen valuta.

Men går vi med i eurozonen blir det som att servera surströmming i en hiss: ingen kommer undan konsekvenserna.

Plötsligt kan Moder Svea tvingas till konkurs. ECB, EU:s ekonomiske fogde, kommer även kontrollera hennes budgetbok ungefär som Kristian Tyrann.

ECB:s algoritmer kan flagga vår demokrati som misstänkt populistisk om vi röstar för större offentliga investeringar. Rösta för höjd pension? Nej tack – Frankfurt bestämmer nu.

När är frihet en börda?

“Frihet är det bästa ting som sökas kan all världen kring”, skrev biskop Thomas i Strängnäs på 1400-talet, när han hyllade Engelbrekt och dennes frihetskamp mot förtrycket från kontinenten.

Det är faktiskt bara när kommuner, regioner, myndigheter eller statliga bolag garanterar riskfyllda projekt utan riktig konsekvensanalys som friheten kan bli en börda.

Frågan bör inte handla om euron eller statsskuldens storlek. Istället borde vi fråga oss hur vi förmår våra beslutsfattare att fatta mer genomtänkta beslut.

Kanske är lösningen att börja behandla offentliga medel med samma allvar som privata investerares pengar? Och utkräva ansvar – som i börsbolag?

Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken. Driver podden ‘Ekonomidags’.