Enlund: Kalle Anka-pengarna bakom inflationen – trots goda avsikter kan det gå fel

Att inflationen idag är hög har undgått få. Att den överraskat många är också sant. Drivkrafterna bakom det ”plötsligt” höga inflationstrycket kan sägas vara mångtaliga, men för att nämna några: 

• Invasionen av Ukraina (och responsen därtill). 
• Energipolitik (den gröna omställningen som sker bakvänt). 
• Återflyttning av tillverkning från lågkostnadsländer (så kallad reshoring). 
• Responsen till pandemin (ökad varukonsumtion, förstörd rörlighet på arbetsmarknaden, grus i försörjningskedjor och höjda vinstmarginaler för företag som överlevt). 

I grund och botten handlar det dock om en missriktad ekonomisk politik. Inflationstrycket hade inte kunnat bli så högt om inte den ekonomiska politiken varit så expansiv. Då hade höjda priser inom ett område istället lett till minskad köpkraft och lägre priser på ett annat område. Det är tack vore ett överutbud av Kalla Anka-pengar från centralbanker och banksystem som höga inflationstal möjliggjorts. 

Har börjat trava

Vi har under åtskilliga år haft låg och stadig inflation om vi ska utgå från de sedvanliga sätten att mäta. Dessa låga siffror gjorde till slut att centralbanker ändrade sina inflationsmål, vilket möjliggjorde mer expansiv politik. De spände bågen. 

ElpriserArtikel

Martin Enlund: Politikerna bakom höga elpriset – började kanske med mössen

År 2019 planerades en ”ovanlig koordinering av penning- och finanspolitik”, det vill säga att ”direkt” injicera pengar i ekonomi. En deltagare vid Jackson Hole-konferensen detta år sade att ”vi måste sluta tänka att saker blir som vanligt nästa år”. Bågen skulle snart spännas mycket mer. 

Redan för 15 år sedan diskuterades en liknande dynamik: att ju längre inflationen är låg och krypande, desto högre blir inflationsriskerna på sikt. Detta har nu realiserats. 

Inflationen har nu slutat krypa, för att istället börja trava.

Vill de styrande få bukt med inflationen? Och kan de det? Detta går tyvärr att ifrågasätta. 

Inflation har varit en del av planen… 

Efter finanskrisen började man att oroa sig över staternas höga skuldbördor. Vid utgången av år 2009 hade USA:s samlade statsskuld som andel av BNP växt till 82%. En då hisnande siffra. Ekonomer arbetade strax febrilt med att undersöka hur man bäst skulle få ordning på staternas finanser. 

Inom kort argumenterade internationella valutafonden IMF för ”finansiell repression” som ett fiffigt sätt att minska skuldbördor. Det står där svart på vitt att dylik repression har ”intressanta ekonomisk-politiska egenskaper” då den till skillnad från skatter var ”ogenomskinlig för de flesta väljare”. Genom en mix av finansiella regleringar, centralbanksingrepp och inflation skulle Birgitta Lilliehööks lilla flicka Spara snuvas på frukten av sitt arbete, och hon skulle inte förstå någonting. Det är nästan så att man kan skönja en bockfot mellan raderna. 

Undersöker vi idag USA:s statsskuld ser vi att den uppgår till 124% som andel av BNP och till och med överstiger nivåerna efter andra världskriget. Flickan Slösa har minst sagt varit i farten. 

Så är alltså fallet redan innan vi sett så mycket av effekterna från gröna givar, från försvarssatsningar, med mera. Det förmodade behovet av ”ogenomskinliga” skatter (det vill säga högre inflation och lägre räntor än brukligt) är därför större idag än någonsin. 

…men är inte alltid lätt att kontrollera 

Om inflationen skulle fortsätta att ta fart, kommer vi snart att ställas inför galopperande inflation. Ett sådant skifte beskrivs i Gerald D. Feldmans bok ”The Great Disorder” som analyserar Tyskland för ett sekel sedan. Tyskland hade då en teoretisk förmåga – och på sina håll även en strävan – att få bukt med inflationen, men den politiska förmågan visade sig saknas.

Feldman beskriver en miljö som påminner om dagens:

• Centralbanken hade ackumulerat en allt större mängd av statens skuldpapper vilket lett till mer pengar i omlopp. 
• Urvattningen av valutan möjliggjorde en ”permanent tjurmarknad” på börsen. 
• En tid med ”aldrig tidigare skådad spekulation”, även kapitalister ackumulerade ”reala värden”. 
• Företag importerade mer råvaror eftersom de riskerade att bli dyrare. 
• Rikskanslern oroade sig för att tyskarna hade börjat fly från riksmarken för att skydda sig från valutaförsvagning. 
• Ökad användning av utländsk valuta sades hota Tysklands ”monetära suveränitet”.
• Arbetarklassen tappade förtroende för regeringen (på grund av hög inflation). 

Återhållsamheten vad gällde lönebildningen nådde sedan vägs ände hösten 1921. Efter en prishöjning på 50% på bröd ville kolarbetarna ha mer betalt, vilket industrin gick med på – och höjde priserna för att kompensera sig. Statligt anställda ville inte vara sämre. Den privata sektorn ”var inte mindre drabbad”. Arbetarna hade tröttnat på fallande reallöner och ämnade nu att ”ta ut inflationen i förskott”. 

Inflationen började nu galoppera.

Några månader senare förbjöd de styrande i Berlin allmänna sammankomster för att förhindra plundring och ”panikköp” av kläder och skor. Vi vet alla vad som hände sen. 

Ibland blir det fel trots goda avsikter 

Inför den amerikanska senatens bankkommitté i mars fick chefen för Federal Reserve, Jerome Powell, frågan ”[om Fed] är redo att göra vad som krävs för att få inflationen under kontroll”. Hans svar var jakande – annat hade varit otänkbart. 

Feldmans bok visar dock att trots goda avsikter kan det bli fel. 

Avsikten att få bukt med inflationen finns säkert hos Powell. Men hur ser det ut med den politiska förmågan? Bidenadministrationen har inte ägnat sig åt mycket annat än att skylla ifrån sig: på köttindustrin, på energiindustrin, och nu senast på Rysslands ledare. Man tar till och med hjälp av tonåriga TikTokstjärnor. Kanske går landets politiska förmågan att ifrågasätta. 

Vad som händer med nutidens flickan Spara och hennes surt förvärvade pengar får framtiden utvisa. Misstanken finns att delar av hennes sparande numera finns i Bitcoin och i annan ”finansiell graffiti”; sparande som man också kommer att försöka nalla av. Mer om det en annan gång. 

Martin Enlund, oberoende analytiker. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken.