Miljarder i onödan

Den svenska finanskrisen inleddes på allvar i oktober 1991 med att dåvarande bankminister Bo Lundgren fick information om att Första Sparbanken var illa ute. Banken var på väg att redovisa kreditförluster för helåret 1991 på 4,5 miljarder kronor, nästan en miljard mer än dess egna kapital.

Första sparbanken blev “bankakutens” första utryckning. Senare under hösten rekonstruerades Sparbanken där staten ställde upp med ett lån på 4 miljarder kronor. När krisen var över hade också Gota bank gått under och köpts upp av Nordbanken, som även den gick igenom en omstrukturering. Orsaken till hela kraschen var kreditförluster främst i finansbolag och fastigheter som för alla svenska banker skulle summera till 200 miljarder. I Gota försvann 1990-1993 hela 37 procent av utlåningen, i Nordbanken och Sparbanken Sverige 21 respektive 17 procent. De statliga insatserna summerade till 66 miljarder kronor, enligt Bo Lundgrens bok När Bubblan brast.

Det var en otrolig härdsmälta. Men lätt att förstå. Stor utlåning till dåliga projekt som ledde till kreditförluster. Banker går omkull och staten går in. Klapp, klapp, klapp.

I förra veckan stod finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Mats Odell i Bella Venezia och presenterade ett paket med 50 miljarder till nytt eget kapital i svenska banker. Dagen därpå berättade SEB att de följer Swedbank och gör en nyemission. Ihop med Handelsbankens hybridlån på 2,1 miljarder kronor härom veckan har de svenska bankerna därmed tagit in eget kapital på totalt 30 miljarder kronor. Utöver det finns nu alltså ytterligare 50 statliga miljarder att stoppa in, summa summarum 80 miljarder i kapital till (i huvudsak) fyra svenska banker. Utöver det finns 15 miljarder i statliga lånegarantier i det program som regeringen sjösatte i oktober i fjol (det program som bara Swedbank, Swedbank hypotek och Volvofinans hittills har gått med i).

Att döma av nyemissionerna och programmen verkar alltså Sverige vara på väg rätt in i en ny finanskris.

Nej, inte alls. SEB gick som tåget i fjol, tjänade 12 miljarder kronor. Kreditförluster för hela koncernen under fjärde kvartalet låg på 0,63 procent, 1,3 procent i Baltikum. Redan före nyemissionen har SEB en buffert till kapitalgränsen på 17 miljarder kronor. Även om det ser allmänt lite sämre ut i Swedbank, var siffrorna i niomånadersrapporten inte heller särskilt olika SEB:s (Handelsbankens och Nordeas rapporter kom i går, tisdag).

Det är helt klart att den oro som har dragit ned bankaktierna typ 90 procent på ett år handlar om något som inte har inträffat än. Swedbank, Nordea och SEB har över 400 miljarder utlånade i Baltikum och hur det slutar vet ingen. Private equity, obligationsportfölj och allmän konjunkturfrossa är andra härdar som lär ge stora förluster framöver. Och redovisning och nyckeltal som riktlinje för hur en bank egentligen mår är inte längre självklart, vilket vi påpekat på den här platsen tidigare.

Och visst finns det också andra skäl för bankerna än rena kreditförluster att göra nyemission. Lättare att få lån på obligationsmarknaden är ett motiv, helt klart. Att ha styrka i en eventuell budcirkus ett annat. Och när det gäller banker ska man aldrig utesluta den mjukare variabeln “förtroende”. Men om nu SEB, Swedbank och de andra klarar sig med sina småemissioner, som skapar jättebuffertar, varför då 50 miljarder från Anders Borg?

Det intressanta är att 50-miljarderspaketet officiellt inte är ämnat för banker som är på obestånd. På pressträffen hamrade finansministern in budskapet att de skulle gå till solventa banker. Med stödet skulle den förmodat frysta utlåningen i bankerna ta fart igen och rädda “jobben”.

Men som även ekonomiprofessorn John Hassler visade i en krönika i Affärsvärlden nr 1-4 2009, finns hittills få hårda fakta som talar för någon större kreditåtstramning. Och att den lånefest som nu kyls ned, i Baltikum, inom private equity, bolån med mera, bara är sund. Det tyder i så fall på att stödpaketet bara skulle vara politisk kosmetika.

Man får hoppas att det är baserat på mer substans än så. Visst finns en mjuk signaleffekt även i de 50 miljarderna, att det finns beredskap för alla skräckscenariers moder. Om det blir panik, finns det redan program på plats. Klokt resonerat i så fall.

Men det tar inte bort den stora frågan som hänger kvar i luften efter 50-miljarderspaketet. Hur illa står det egentligen till med de solventa svenska bankerna? Har vi en bankkris eller inte? Om inte bankerna själva tar bladet från munnen, borde Anders Borg göra det.