När ska vi börja behandla detta som en influensa eller en förkylning?

Efter ytterligare en period i hemmakontoret, alltså sonens tonårsrum, börjar inte bara jag utan även sonen tröttna på att jag har tagit över. Han får smyga in under digitala möten, sätta på PS4:at utan volym och sitta på kudden på golvet och spela tyst. Och jag försöker hålla koncentrationen på mötet. Smittspridning. Igen. Virusmutation. Igen. Restriktioner. Igen.  

Eller? Är det verkligen ’igen’ eller är det något annat? Jag tittar på siffrorna som visar på den enorma smittspridningen i hela världen. Sedan tittar jag på antalet dödsfall och nivån på sjukhusinläggningarna. Där är det faktiskt inte ’igen’. Denna omgång av viruset ger inte samma höga antal dödsfall och inte samma påfrestningar på sjukhusen (med undantag i USA). Min disclaimer här är att jag vet att det finns riskpersoner och att vissa människor blir väldigt dåliga av omikron vilket är ytterst beklagligt, men min poäng är att det är betydligt färre nu än tidigare.  

CoronakrisenKrönika

Fredric Thunholm: Vem förstår pandemin?

Men ändå sitter vi här igen med hemmaarbete och ökade restriktioner. Regeringar vill agera snabbt och inte göra om tidigare misstag. Fast kanske lite för snabbt? Lite spetsigt uttalat, men fram till mycket nyligen hade vi karensregler som gjorde att hela familjer måste vara hemma från skola och jobb i en vecka på grund av att en person i familjen är förkyld. Det är inte hållbart. Och det är heller inte vettigt.  

EFTERSÖKER SANS OCH LOGIK

Har vi tappat det helt? Har vi blivit så enormt rädda att vi tappat förnuftet? Har vi slutat tänka? Som exempel fick en bekants barn hem ett covid-test som barnet skulle ta hemma då en person i barnets närhet i skolan hade fått covid. Detta var en onsdag. Testkapaciteten är underdimensionerad vilket gör att det tar många dagar att få svar. Utan svar går barnet symptomfri till skolan torsdag och fredag. Lördag och söndag går. Fem dagar går. Alltså numera tiden som man ska stanna hemma. Så oavsett provresultat på testet är barnet tillbaka på måndagen. Vad är då meningen med testet? Numera ska man ju avstå test om man inte tillhör samhällsviktiga funktioner. Klokt. Men kom igen. När ska vi börja behandla detta som en influensa eller en förkylning?

Min otålighet och pandemitröttnad gör att jag säkerligen bortser från några viktiga fakta. Men ändå. Jag eftersöker lite sans, logik och bondförnuft. Vi har nog med rädsla och osäkerhet.  

TILLITEN ÄR OERHÖRT VIKTIG

Nyligen kom World Economic Forum ut med några lärdomar av pandemin. De kom bland annat fram till människor har visat sig vara förvånansvärt anpassningsbara, att man ändrade konsumtionsbeteende under pandemin, att ojämlikheten mellan världens länder, generationer och kön har ökat, att vi har blivit mer isolerade, att många känner rädsla och osäkerhet över världsutvecklingen, att pandemin har ändrat förväntningarna på staten och att det är svårt att behålla befolkningens tillit.  

Svårt att behålla befolkningens tillit står det alltså som sista exempel. Och just den här tilliten är ju oerhört viktig om man även vill få annat gjort och få till andra typer av beteenden. I Sverige har vi ju en relativt stor tillit till offentlig sektor jämfört med andra länder. Kan det vara så att responsen under pandemin har skadat detta? Att hantera en pandemi är inget lätt jobb. Men för att behålla tilliten krävs det att responsen och restriktionerna känns logiska och helst även rättvisa. Jag har nog tyckt tidigare att man har gjort sitt bästa och haft stor förståelse för komplexiteten.  

Men nu har vi hög vaccinationsgrad och vi har en ny situation då symptomen generellt är mildare. Då bör även responsen bli annorlunda. En ny sjukdom reagerar inte säkert på den gamla medicinen. Och snälla, använd lite gammalt vanligt bondförnuft så kan vi nog öka på tilliten igen.  

Alexandra Stråberg är chefsekonom på Länsförsäkringar.