Nästan allt är en kompromiss, tack och lov

Jag tror att många uppskattar människor som rakryggat tar ställning för eller emot något. Vi säger att de har ”integritet” eller ”principfasthet” men vi borde snarare kalla dem rigida eller bara dumma.

Den första maj 1961 kapas National Airlines flight 337 från Miami till Key West. Passageraren Antulio Ramirez Ortiz låser in sig på toaletten och skickar ut en lapp igenom dörrspringan. På den meddelar han att han har bomber nog att spränga planet i luften och att han tänker göra det om planet inte flyger honom till Havanna på Kuba. Besättningen gör som han vill och allt förlöper utan ytterligare dramatik.

Vad är ett samhälle? Hur fungerar det? Jag tror att de flesta av oss intuitivt håller med Immanuel Kant i hans formulering av det kategoriska imperativet: Att man bara ska agera på ett sätt som man också önskade var allmän lag. Det låter verkligen rimligt.

Men nu är det ju inte riktigt så det funkar. Istället är nästan allting i världen en kompromiss mellan hur vi vill att saker ska funka och hur de faktiskt funkar.

Det här kräver att vi tydliggör ytorna för kompromissen. Och det gör vi med andra kompromisser. Vi kan till exempel eliminera alla dödsfall i trafiken om vi bygger staket mellan körfälten och sänker hastigheten till 30 km/h. Men vi har valt att tillåta dödsfall i trafiken, eftersom folk vill ta sig till platser i rimlig fart. Och för att det är kul att köra bil fort. Exemplen är många och alldagliga, kompromisserna täcker allt från självdeklarationer till narkotikapolitik och finansmarknad.

När Ortiz kapar det där planet fanns det inte ett brott som hette flygplanskapning. Han dömdes därför för överfall och för att ha transporterat ett stulet flygplan över nationsgränser. Varför fanns inte brottet i lagboken? För att ingen, inte ens i sin vildaste fantasi, kunde tro att någon skulle göra en sådan sak. På den tiden var att flyga ungefär som att åka tåg. Du tog en taxi till flygplatsen, klev ur bilen, köpte en biljett om du inte redan hade en, sedan klev du ombord på planet och letade upp din plats.

Kapningen var den första av många i Florida, där Kuba i regel var målet. Det gick så långt att det federala luftfartsverket föreslog bygget av en fejkad Havanna-flygplats på amerikansk mark, dit man kunde lura kapare att flyga, så att de kunde arresteras på plats.

Det som prioriterades av flygbolagen vid den här tiden, var smidigheten för passagerarna. Man såg inte ens på kapningar som ett allvarligt hot, mer som någonting lite stökigt. För passagerarna betydde ett kapat plan att man kanske skulle få en hotellnatt i Havanna och komma hem till sina affärsbekanta med både cigarrer, rom och en sjujäkla story att berätta till drickat och rökverken.

Kompromisser är ofta av ekonomisk natur. För flygbolagen vid den här tiden var kostnaden för att köra en gubbe till Kuba då och då betydligt mindre än kostnaden för att införa något slags säkerhetskontroller. Därför var policyn att helt enkelt ge efter för kaparna.

Metalldetektorer och röntgade väskor infördes först 1973, efter en annan kapning. Den gången hotade kaparna med att flyga in i ett laboratorium i Knoxville. I labbet fanns en kärnreaktor. Plötsligt hade flygplan blivit potentiella massförstörelsevapen. 1969 genomfördes 34 lyckade kapningar i USA. 1974 var siffran noll. Den 11 september 2001 gick kapningar definitivt och oåterkalleligen från att vara något spännande till fasansfull terrorism.

Under pandemin som vi fortfarande befinner oss i, är de globala strategierna mot densamma olika kompromisser mellan, å ena sidan, vilken spridning vi kan acceptera och hantera, och å andra sidan vilka friheter i rörlighet och autonomi vi kan göra avkall på. Hade vi stängt ned alla verksamheter för ett år sedan och haft dem stängda, i kombination med utegångsförbud, inreseförbud och helt stängda gränser, hade dödstalet varit väsentligt lägre. Men kostnaden å andra sidan, både för kraschad ekonomi, våld i hemmet och psykisk ohälsa, hade varit oöverskådlig.

Jag tror att många uppskattar människor som rakryggat tar ställning för eller emot något. Som är tydliga. Som binder sig vid en mast eller hittar en kulle att dö på. Folk som drar ett streck i sanden och vägrar att kompromissa.

Vi säger att de har ”integritet” eller ”principfasthet” men vi borde snarare kalla dem rigida eller bara dumma. För vi vet ju att sanningen aldrig finns i ytterkanten eller i en låst position. Den är alltid en kompromiss. Man kan slåss för fri invandring eller helt stoppad dito men det blir inte så. Allemansrätten låter mig campa i någon annans skog och plocka bär men jag får inte såga ner skogen. Vi har yttrandefrihet – men den är inte absolut. Det är smidigare att inte behöva godkänna köpen på nätet med bank-id, men det är den nivå av säkerhet som vi har kompromissat oss fram till.

Jag hoppas att ordet kompromiss ska få högre status. Att det ska gå från mesighet och valhänthet, till att utstråla klarsynthet. Och att den finaste kommentaren om någon ska vara ”där går en person som verkligen inte är principfast”.

Det engelska ordet för kapning, hijacking, beskriver för övrigt en kompromiss. Det uppkom under förbudstiden, när maffian stannade lastbilar med hembränd sprit och sa åt chauffören: ”hold your hands high, Jack” och sedan snodde bil och last. Å ena sidan bli av med bil, sprit och jobb. Å andra sidan få leva.

Väldigt långt från det kategoriska imperativet. Men otroligt relaterbart.

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg och driver bloggen ”Tänk pådöden”.