Oljeimperiets balansakt

Nordsjöoljan har under det senaste halvåret rusat från strax över 45 dollar per fat i midsomras till strax över 70 dollar i förra veckan, den högsta ­noteringen på tre år. Och efter flera svaga år av stiltje i olje- och gassektorn ökar nu investeringstakten i branschen. Bolag som Sandvik, Alfa Laval och Indutrade, vars offshore-segment länge legat i dvala, märker av ett nymornat intresse.

Två storaffärer, där den ena offentliggjordes i förra veckan, bidrar ytterligare till att bilden av oljesektorn är mer positiv än på närmare tio år.

Den första gäller två av de så kallade sju systrarna, de stora oljebolag som under ­efterkrigstiden höll i gång en produktionskartell. Det är brittisk-nederländska Shell och amerikanska Exxon Mobil som tillsammans investerar 1 miljard dollar, cirka 8,5 miljarder kronor, för att öppna ett tidigare oanvänt oljefält i Nordsjön. Det aktuella oljefältet, Penguins, ­ligger ungefär 200 kilometer nordostvart från Shetlands­öarna, och upptäcktes 1974. Det blev driftklart 2002 och är fortfarande obearbetat, men nu ska det ­öppnas. Det är bland annat en följd av att Shells oljefält Brent Charlie, även det beläget i Nordsjön, inom kort upphör med sin produktion, vilket innebär att det sista av de fyra olje- och gasfält som varit avgörande för Storbritanniens framgångar i industrin är avvecklade.

För första gången på 30 år ska Shell nu göra investeringar på Nordsjön, ett produktionsområde som länge har betecknats som moget. Kostnaderna för att få upp den åtråvärda oljan kommer enligt planerna att ligga under 40 dollar per fat, alltså väl under de dagsmarknadspriser kring 68–70 dollar som oljan säljs för i dag.

Det råder som bekant osäkerhet gällande det långsiktiga priset på olja. Marknads­bedömare och analytiker tycks i hög grad vara överens om att 70 dollar för ett fat olja är i överkant av var priset skulle hamna på en marknad i balans. Ändå tycks det inte råda någon större brist på investerare som vill placera kapital i något så otidsenligt som fossila bränslen.

Det leder oss in på den ­andra storaffären. Den som den nya saudiska ledningen under kronprins Mohammed bin Salman planerar för. Det är utförsäljningen och börsnoteringen av vad som brukar sägas vara värld­ens största bolag mätt i börsvärde. Den saudiska staten planerar att notera Aramco, det statliga oljebolaget, som enligt vad vd:n vid bolaget, Amin Nasser, sa 18 januari i år är klart för en privatisering och en notering under andra halvåret i år.

Var aktierna ska noteras är inte klart men börserna i New York och London får antas vara självklara marknadsplatser. Saudierna planerar för att sälja upp till 5 procent av bolaget, aktier för i storleksordningen 40 miljarder dollar, närmare 350 miljarder kronor, i det bolag som enligt säljarna i sin helhet bedöms vara värt 2 000 miljarder dollar. Som jämförelse har Apple, som har högst börsvärde i världen, ett börsvärde kring 900 miljarder dollar.

Optimism råder alltså återigen i oljeindustrin.

Det förra rallyt i Nordsjöolja, Brent, ledde till rekordpriset 140 dollar per fat. Det nåddes försommaren 2008. Till vilka nivåer kan råoljepriset stiga den här gången?

Det mesta talar för att nivåerna inte blir så höga. Ett första tecken på den saken är att efterfrågan på olja inte ökar i lika hög takt som branschen tidigare räknat med. Statistikansvariga IEA, den internationella energi­myndigheten, räknar i en rapport från den 19 januari i år med att efterfrågan på råolja 2018 ökar med 1,27 miljoner fat per dag till 99,11 miljoner fat.

Det innebär en ökning med 1,3 procent, i första hand på grund av att fler bilar ru­llar ut på vägarna i utvecklingsländer. Men – och här är det viktiga – siffran är 30 000 fat lägre per dag än vad myndigheten räknade med så sent som i den förra månads­rapporten. Att priserna ändå klättrat så högt som de har gjort har flera förklaringar, men mest grundläggande är den frivilliga produktions­begränsning på 1,8 miljoner fat per dag som Ryssland och de oljeproducerande länderna inom Opec har kommit överens om. För Saudiarabien är det en balansakt att hitta ett pris som gynnar statskassan och samtidigt maximerar Aramcos värde.

USA-presidenten Donald Trump gör vad han kan för att sätta överenskommelsen ur spel. Han bestämde sig nyligen för att häva förbudet att söka och utvinna olja längs flera amerikanska kuster. Tidigare amerikanska presidenter har gjort helt motsatta bedömningar, i deras fall har omsorgen av miljön vägt tyngre. Lyckas Trump får det negativa effekter på oljepriset.

Ett annat skäl till att priset sannolikt inte klättrar så högt som till 140 dollar är att ­tillskottet av skifferolja (shale oil), där utvinningskostnaderna är högre än i traditionella oljebrunnar, fungerar som en prisbuffert, ­eftersom produktionen av skifferolja tenderar att öka när världsmarknadspriserna ökar. Därtill blir sol- och vindkraft mer konkurrenskraftigt när oljepriset stiger. Med tanke på de enorma resurser som läggs för att få ner priset på förnybara energikällor är oljans glansdagar sannolikt över.