Pengar i sjön

Varje år satsar staten cirka 40 miljarder kronor på tillväxt- och innovationspolitik, det vill säga olika typer av stöd till företag. Men kritiken från forskarna är hård. Det funkar inte, säger de. Det är pengar i sjön.

Christian Sandström och Jan Jörnmark, forskare vid Ratio, konstaterade i rapporten ”Den industripolitiska återvändsgränden” (2020) att det inte finns något bevis för att de enorma summor som satsas gör någon som helst skillnad. ”De riktade företagsstöden har enligt de utvärderingar som gjorts inga positiva effekter på varken sysselsättning, omsättning eller tillväxt”.

När forskare jämförde företag som fick stöd från Vinnova med företag som inte fick stöd under perioden 2002-2011 hittades inga positiva effekter för de som fått stöd 1-5 år efter att stödperioden har avslutats. Stöden visade ingen påverkan på omsättning, resultat, antal anställda eller produktivitet. (Daunfeldt, Halvarsson och Tingvall, Ekonomisk Debatt, 1/2016). ”Vår analys ger således inget stöd för att riktade stöd till innovationsbenägna små och mellanstora företag är en effektiv politik för att få fler växande företag.”

När forskaren Anders Gustafsson studerade företag som får många bidrag fann han att de ofta har lägre produktivitet (2018).

2018 varnade ett antal forskare från Ratio för att näringspolitiken skapar bidragsentreprenörer, det vill säga verksamheter som fokuserar på att tigga skattepengar istället för att utveckla något som medborgarna och marknaden efterfrågar (Smedjan 18/12 -18).

Inte bara svenska myndigheters stöd får kritik. Riksrevisionen ifrågasatte i våras EU:s regionala strukturfonder, som delas ut till företag och forskning. Dessa ansågs vara för komplexa, ha för många aktörer och vaga ansvarsförhållanden. Prioriteringarna var otydliga och systemet hade bristande transparens (8/4). Ändå satsades 25 miljarder under 2014-2020.

Lägg till detta bortkastande av pengar priset för administration kring att söka och dela ut bidrag, där både företag och myndigheter ska gå igenom blanketter och sitta i möten. Lägg därtill faran med snedvriden konkurrens när vissa företag får hjälp på traven av skattebetalarna medan andra snällt får betala in skatter som ska gå till sina konkurrenters stöd.

Det stora slöseriet ger rysningar. Jag tänker vemodigt på alla som sliter och släpar för att jobba ihop en lön som politikerna sedan tar en rejäl hacka av, och som sen får se sina inbetalningar ”poff” gå upp i rök.

Ibland kan man klaga på politikerna för att de gör felprioriteringar, som att satsa pengar på menscertifiering när försvaret och vården behöver resurser, men vad gäller näringslivsstöden verkar det knappt finnas någon nytta alls. Vi skattebetalare får helt enkelt ”ingenting” för pengarna. Ett antal byråkrater får lön, men samhällsnyttan kan ifrågasättas.

Ett betydligt bättre, mer effektivt sätt att stödja näringslivet och kicka igång innovationer vore att ge skatteavdrag, förenkla regelverk eller sänka skatter och arbetsgivaravgifter. Enligt Entreprenörskapsforum har utbildning av forskare, tekniker och ingenjörer störst effekt på lång sikt och störst nettoeffekt har inventeringar i forskning och utveckling. Sverige behöver även en skola som ger barnen en bra bas för att bli innovativa och driva företag på alldeles egen hand.

Men med sådana insatser kanske en och annan politiker skulle känna sig mindre viktig.

Carolin Dahlman är politisk redaktör på Kristianstadsbladet