Spela curling eller leka kurragömma?

För några veckor sedan skrev Anders Billing fem långa artiklar i SvD om familjen Wallenbergs planer för generationsskifte. Samtidigt är det tumult runt Kinnevik som i många år har försummats av huvudägaren Cristina Stenbeck. Dessa händelser aktualiserar viktiga frågor om bolagsstyrning kopplade till bland annat:

1. Ägaransvar
2. Styrelsens roll
3. Meritokrati
4. Oberoende
5. Skin-in-the-game

Nedan går jag igenom dessa punkter och delar några tankar om hur Wallenberg respektive Stenbeck hanterar dessa.

ÄGARANSVAR

Storägare har ett särskilt mandat att påverka bolagets utveckling. Via sina röster på bolagsstämman fäller de ofta avgörandet i alla viktiga frågor. Makt medför också ansvar, även om ansvaret inte står skrivet i en lagbok. Att ägaransvaret är “frivilligt” gör att det är extra viktigt för oss som investerare att vi lär oss skilja på bra och dåliga ägare och vad ägarbilden betyder för respektive bolag. Storägare som är ansiktslösa eller gömmer sig skapar osäkerhet som är skadlig för bolaget. Storägare som vill vara seriösa har ett moraliskt ansvar att engagera sig i sina bolag. Gärna via styrelsen.

Kinnevik: Cristina Stenbeck är den helt dominerande storägaren både till antal röster och stark personlighet. Hon har i åratal duckat sitt ägaransvar. Att hon inte sitter i styrelsen är djupt oansvarigt. Den här kurragömma-leken är dubbelt skadlig när det har börjat gå dåligt för firman.

Wallenberg: Dagens trojka bestående av Marcus, Jacob och Peter Wallenberg driver ett jätteprojekt kallat 6G som går ut på att vaska fram några dugliga efterträdare bland den 30-hövdade sysslingskara som utgör sjätte generationen Wallenberg (ej inräknat alla de otaliga släktgrenar som ryckts bort från köttgrytorna långt tidigare).

STYRELSENS ROLL

Styrelsens enskilt viktigaste uppgift är att tillsätta, stötta och avsätta VD. För att göra det bra måste man själv vara expert på hur det är att vara chef och VD. Så “chefsnormen” i bolagsstyrelser är inte ett utslag av patriarkal gubbighet (även om det så klart förekommer) utan en direkt effekt av att VD-frågor är styrelsens viktigaste uppgift. Visst kan och bör styrelser också innehålla personer med helt annan yrkeserfarenhet. Men dessa icke-chefer kan i sunda företag aldrig tillåtas ersätta gedigen chefserfarenhet.

Kinnevik: Det är som sagt helt underkänt att Cristina Stenbeck inte sitter i styrelsen eller har en officiell representant. I övriga styrelsen finns det ingen tungviktare som har Kinnevik som sitt viktigaste engagemang.

Wallenberg: Familjens “ägarmandat” är egentligen väldigt oklart. Sfären kontrolleras ju via samhällsnyttiga stiftelser med KAW-stiftelsen i spetsen. Familjen äger inga stora aktieposter så jämfört med “riktiga storägare” måste Wallenbergare alltså vara mycket mer meriterade för att det ska vara motiverat för övriga ägare att godta att de får en styrelseplats.

MERITOKRATI

Ord som “kompetens” och “meritokrati” blir lätt ganska nebulösa och subjektiva men jag ser meritokrati som ett ideal där det är goda prestationer som ska belönas. Det är vad man får gjort som spelar roll, inte vem man är eller var man kommer ifrån.

Kinnevik: Sett på lite avstånd ser Kinnevik väldigt meritokratiskt ut. Men med fiaskoartat resultat. Det är en bra påminnelse om att skenet av meritokrati inte är en garanti för framgång.

Wallenberg: Bland de 30 Wallenberg-sysslingarna i 6G finns det max ett par stycken som är ens i närheten av att vara meriterade att sitta i en storbolagsstyrelse. Detta att döma av SvD-artiklarnas utmärkta genomgång.

“Några ungdomar vet från dag ett vad de ska göra här i livet. Några kommer på med tiden vad de ska göra”, säger Marcus Wallenberg till SvD.

“Det är viktigt att vi försöker fånga upp båda kategorierna.”

Hans kusiner Jacob och Peter uttrycker liknande saker i SvD-artiklarna. Tankarna går till curlingföräldrar med soffliggande tonåringar. Med den skillnaden att det här handlar om “ungdomar” som mestadels är runt 30-40 år som egentligen borde beskrivas som vuxna eller medelålders. Innan dessa curlas fram till makten över flera av Sveriges viktigaste företag så hoppas jag att övriga aktieägare i sfären håller meritokratins fana högt.

OBEROENDE

Precis som mångfald är oberoende ett modeord som alltför sällan problematiseras. Vad innebär det egentligen och vilka målkonflikter finns det? Vad betyder det att någon säger sig vara oberoende om man ändå aldrig ser tecken på självständigt agerande? Eller är det egentligen en lättviktig papperstiger som varken gör från eller till?

KinnevikArtikel

Nytt blod till Kinneviks styrelse – Stenbeck vill parera intressekonflikterna

Kinnevik: Min gissning är att Kinneviks två nya föreslagna oberoende styrelseledamöter kommer smälta in i tapeten. Det skulle förvåna mig om vi får bevis på att dessa två (en före detta revisor och en före detta finanschef) utmanar de tongivande personerna i Kinneviks styrelserum. Det är också en travesti att kalla styrelseledamoten Susanna Campbell för oberoende när hon och Cristina Stenbeck driver investeringsbolaget Camsten ihop. Det är också ett skämt att styrelseledamoten Harald Mix kallas “oberoende” när han och hans bolag har en rad affärsrelationer med såväl Campbell, Stenbeck och Kinnevik.

Wallenberg: Här är det raka rör. Wallenbergarna företräder stiftelserna. Och stiftelserna försörjer Wallenbergarna, dels via direkta arvoden och dels via styrelsearvoden från bolag i sfären. Trojkan drar tillsammans in ungefär 50 Mkr per år från dessa arvoden. Gissningsvis är det många i 6G-generationen som vill ta del av dessa inkomster. Detta kan man raljera över men det är också en morot som gör att det förhoppningsvis utvecklas en nyttig internkonkurrens bland sysslingarna.

SKIN-IN-THE-GAME

Sveriges mest underskattade styrmedel är “skin-in-the-game”, alltså idén att bra utfall belönas och att det ska svida vid dåliga utfall. Det handlar ofta om pengar men det kan också handla om rykte. En namnkunnig styrelse pantsätter ju sitt goda rykte.

Kinnevik: Styrelsens insynsägande är patetiskt, särskilt när styrelseordförande James Anderson nu slutar. I styrelserummet finns inget kvar av den ärorika historien av entreprenörskap och personligt risktagande från familjerna Stenbeck, Klingspor och von Horn.

Wallenberg: Vad är skin-in-the-game om man är en Wallenberg-syssling i sjätte generationen? Jo, att vara chef för något där utomstående kan bedöma prestationen. De som vågar sig på det och lyckas förtjänar att ta över imperiet och hela härlighet.