Högsta betyg!

Handelshögskolans rektor Lars Strannegård kritiserade för en tid sedan faktumet att många skolor systematiskt sätter högre avgångsbetyg på sina elever än vad de presterat på de nationella proven, så kallade glädjebetyg. Han konstaterar att betygssystemet undergräver tilliten till samhällsinstitutionerna.

Helt förutsägbart har debatten spårat ur till att handla friskolor, en vinkel som inte sällan tenderar till att fördumma alla diskussioner om skolan. Det finns utredningar som visar på att både friskolor och kommunala skolor är drabbade men grundproblemet är att det med nuvarande systemet gör det helt möjligt att sätta glädjebetyg. Låt oss titta lite närmare på varför:

Hur kom den nuvarande läroplanen/betygssystemet till?

I Sverige har vi så kallade målrelaterade betyg i motsats till normrelaterade. Normrelaterade betyg innebär att det finns en nationell norm för vad kunskap är och vad man ska kunna. Vårt målrelaterade system går i gengäld ut på att man inte längre jämför eleverna mot andra elever eller ett centralt prov utan mot en mall av relativt löst formulerade kriterier i respektive ämne. En mall som det blir upp till varje lärare att tolka.

Detta är en konsekvens av den mer relativistiska och postmodernistiska syn på kunskap som kom att genomströmma den akademiska världen från 1968 och framåt. I sin yttersta tolkning (hos Michel Faucault med flera) innebär denna syn att kunskap är ett verktyg för makt och förtryck och det därför inte finns någon absolut sanning. En kunskapsrelativism om man så vill.

Övergången till det nuvarande betygssystemet 1997 kom att präglas av detta. Det fanns en uttalad medvetenhet om att det nya systemet inte skulle bli nationellt likvärdigt utan att betygssättningen skulle komma att avgöras av läraren lokalt. Ett angivet argument för detta var att urval utifrån betyg ansågs underordnat då högskolan höll på att byggas ut ”så att det ska finnas plats för alla”. Dessutom tänkte man också att andra urvalsförfaranden, särskilt högskoleprovet, skulle ersätta betyg vid antagning. Vi kan idag konstatera att de förutsättningar man antog för nuvarande system inte föreligger.

Vad är problemet med ”målrelaterade” betyg?

Alla som har barn i skolan idag vet att det i princip är omöjligt att veta varför de får de betyg de får. I varje ämne finns det upp emot 15 kriterier som ska bedömas, de flesta kvalitativa. Eleven ska ha visat ”tillfredsställande”, ”goda” eller ”mycket goda” kunskaper/förmågor/färdigheter för att nå ett visst betyg och det förblir oftast en gåta för eleven, dennes föräldrar och möjligen även lärarna var exakt gränsen går.

Därtill ska allting som eleven gör i skolan vägas in, där de nationella proven ska ”väga särskilt tungt”. Vad nu det betyder. Nationella prov omfattar nämligen inte alla kriterier som ska utvärderas och man kan ju ha visat att man hanterar de nationella provens kriterier bättre vid något annat tillfälle. För några år sedan slog Riksdagen, möjligen i desperation, fast att en skolas utfall för de nationella proven inte på gruppnivå får avvika från slutbetygen på gruppnivå. Beslutet står dock i princip i strid med hur betygen i sig ska sättas, det är som att säga åt lärarna att gå åt höger och vänster samtidigt.

Inte heller är de nationella proven nationella, de rättas lokalt på varje skola. Denna avsaknad av nationell likriktning spelar sannolikt mindre roll i mer exakta ämnen som matematik men kan, bevisligen, innebära enorma skillnader från skola till skola vid mer subjektiva bedömningar som exempelvis uppsatsskrivning i svenska och engelska. En annan iakttagelse är att elever i skolor med höga intagningsbetyg missgynnas då lärarna bedömer dem mot varandra istället för en nationell norm.

Vilka är vinnare och förlorare på nuvarande system?

Vinnare är uppenbart de som går i skolor som utnyttjar det amorfa och subjektiva betygssystemet för att ge glädjebetyg (det vill säga oförtjänta skillnader mellan nationella prov och slutbetyg). En annan vinnargrupp är flickor som enligt alla undersökningar oftare får glädjebetyg en killar, något som kan vara en delförklaring till varför flickor går ut med högre betyg än killarna i alla (!) ämnen. En tredje vinnargrupp kan vara de som väljer en svag skola och därmed kan framstå i bättre dager i den lokala konkurrensen.

Förlorare på nuvarande system är såklart de elever som går i skolor som inte sätter glädjebetyg liksom alla lärare, elever och föräldrar överlag som med nuvarande system endast kan ha mycket vaga uppfattningar om hur betygen sätts i en nationell kontext. Och om det här får fortsätta kommer även Sverige som land, som Lars Strannegård konstaterar, att vara förlorare.

Vilka lösningar finns det?

Om man verkligen vill ha en nationell likriktning finns det två lösningar, antingen centralt rättade nationella prov som är helt avgörande för betyget eller att man har externa examinatorer som kommer till skolan och sätter betygen som i IB-systemet eller den gamla studentexamen.

Ett tredje alternativ är att man fortsätter som vi gjort de senaste 25 åren och struntar i problemet. I så fall måste man dock göra det som var tanken när systemet infördes, att göra högskoleprovet (ett utvidgat sådant eller mer specialiserade prov i för vissa utbildningar) till huvudnummer vid antagningen snarare än otillförlitliga betyg. Detta för att reda ut vad eleverna faktiskt kan.

Skolverket föreslår i sin utredning ”Likvärdiga betyg och meritvärden” någon slags hybridlösning mellan nationella prov och lokal rättning vilket känns som ”too little, too late”.

Ett gott tecken är att professor Magnus Henrekson satts att utreda betygsfrågan. Han har varit en av de mest klarsynta debattörerna i den svenska skolfrågan och orädd nog att föreslå med obekväma lösningar.

Vilka hinder står i vägen för lösningen?

Den ensidiga friskoledebatten. Att alla problem som finns i skolan (och de är många) eller för all del i samhället alltid slutar med en debatt om skolans driftsform är ett fattigdomsbevis alternativt ett cyniskt politiskt spel. Med det sagt behöver det föras en debatt om hur skolor som missköter sig på olika sätt, friskolor eller kommunala, ska hanteras men det är en separat fråga.

Ett annat hinder är skolverket, denna gigantiska monolit som nedkämpat utbildningsminister efter utbildningsminister inte minst genom att förpassa alla frågor till evig långbänk. Man har känt till utmaningarna med betygssystemet i mer än 15 år men ändå vidhållit det gamla systemet (problemen ska lösas med ”mer utbildning av lärarkåren”, ”fler verktyg”, ”nya betygsgraderingar” etc etc). Inte sällan används lärarna som förevändning för att undvika förändring men med förlov sagt finns det väl ingen som ålagt lärare och skolor så mycket administrativ överbyggnad som skolverket, inte minst med det nuvarande betygssystemet.

Det är hög tid att ministrar och departement sätter sig i förarsätet och inte accepterar att förändringar tar tio år (som det gjorde när det förra systemet infördes). Med mod, målmedvetenhet och handlingskraft går det att komma tillrätta med problemen, men det hastar.