Stoppa snabbtågen och halmgubben kontorsdöd

Jag åkte härom veckan med SJ tur och retur Stockholm-Göteborg. Några saker slår mig från resan. Komforten var utmärkt och personalen var trevlig. Men resan görs dålig av ett slött och svajigt wifi och en mobiltäckning som för tankarna till afrikanska landsbygden. Att tåget var 45 minuter försenat var för min del ett mindre problem.

FRIHET UNDER ANSVAR

Svårigheten att använda mobil och dator var däremot ett stort problem eftersom tåget var tänkt att fungera som min arbetsplats stora delar av den dagen. Vad detta säger om svensk järnväg återkommer vi till.

Men vad det absolut säger är att vi på goda grunder ser det som helt naturligt att arbeta på andra platser och tider än ett kontor kl 09-17. Det här har vi skrivit en hel del om i Affärsvärlden sedan covid-19 bröt ut. Den här utvecklingen mot ökat inslag av arbete på distans (i både tid och rum) började inte med lockdown-regler utan har pågått i snart 20 år, ända sedan mobil, bärbar dator och bredband blev standard som arbetsredskap. Men covid blev ändå elddopet.

Covid-19 blev dock en kris som tvingade alla företag och anställda till omedelbar omställning. Effekten på arbetslivet är inte olik vad som hände under världskrigen. Efter första världskriget var det knappt någon som betvivlade att arbetarklassen kunde agera ansvarsfullt och i nationens intresse om de gavs frihet, ansvar och rimliga villkor. Och efter andra världskriget var det knappt någon som betvivlade att kvinnor kunde dra ett stort lass i arbetslivet när männen var inkallade. Det vi ser efter covid-19 är något liknande. Miljoner människor har visat sig helt kapabla att sköta sitt arbete med glans även utan en fysiskt närvarande chef.

HALMGUBBEN KONTORSDÖD

Ett annat faktum är att de flesta försökskaniner (arbetstagare) har gillat det här experimentet. Inte odelat, det finns nackdelar. Men en stor majoritet vill ändå fortsätta att jobba hemifrån i ganska stor utsträckning framöver. Allt talar också för att de flesta arbetsgivare vill tillmötesgå detta i stor utsträckning.

Men i fastighetssvängen har vi fått en löjlig pseudodiskussion om ”kontorsdöd”. Trots att ingen rimlig människa någonsin hävdat att det blir en kontorsdöd i bemärkelsen att kontor som fenomen kommer ”dö” eller försvinna. Ändå envisas ”kontorskramarna” med att hela tiden förklara det orimliga i att alla kontor skulle förvinna. Det här är en typisk så kallad retorisk halmgubbe, alltså att man angriper och kullkastar en löjlig nidbild (”halmgubbe”) av motståndarens argumentation istället för att adressera vad den andra sidan faktiskt påstår.

Det vi ”kontorsskeptiker” säger är ju inte att kontoren kommer försvinna utan att efterfrågan på kontor kommer bli strukturellt lägre framöver. Afv har skissat på nedgångar på runt 10-20% över 5-10 års tid. Allt annat vore konstigt givet att vi nu har rikligt med bevis på att en stor andel kan och vill arbeta hemifrån en stor del av arbetsveckan.

DISTANSARBETETS FAROR?

Det finns dock många som menar att distansarbete är farligt.

• En tankegång är att det är en stor andel unga hungriga män som kommer vara på kontoret och kunna göra karriär medan distansarbetande kvinnor hamnar på efterkälken. Bakom den farhågan döljer sig ett par fula stereotyper. 1) ”Män vill göra karriär men inte kvinnor.” och 2) ”Kvinnor förstår inte konsekvensen av sina val.”)
• En annan tankegång är att det skulle skada företagskulturen mer allmänt om vissa träffas dagligen och vissa träffas mer sällan. En märklig uppfattning. Multinationella storföretag har nu funnits sedan ostindiefararnas tid och det finns mig veterligen ingen forskning som visar att geografiskt avstånd mellan kollegor är något som allvarligt hindrar i övrigt sunda storföretag.
• En tredje tankegång är att det finns en alldeles unik kreativitet som bara frodas just vid kontorets kaffeautomat. Jaså? Jag tror ”kaffeautomaten” är lika nödvändig för idéutbytet som man tidigare trodde att ”vinlunchen”, ”rökrutan”, ”rådjursjakten” eller ”bastu-med-grabbarna” var. Människor och företag har alltid hittat nya arenor för idéutbyte under lediga former när de gamla spelar ut sin roll.

RENÄSSANS FÖR FLYTTLASS

Ett stort samhällsproblem i hela västvärlden och särskilt i Sverige är en minskad geografisk rörlighet. Allt färre flyttar till andra orter, särskilt efter att man skaffat familj. Detta negativa förklaras av något positivt, nämligen att kvinnor börjat förvärvsarbete. När bara en i familjen förvärvsarbetade så var det inte så svårt att flytta om han (sällan hon) fick ett nytt bra jobb på en annan ort. Men när båda jobbar så blir det ett väldigt mycket svårare pussel om båda samtidigt ska hitta likvärdiga eller bättre jobb på en ny och kanske liten ort.

En bra sak med ökat distansarbete är alltså att fler hushåll kommer vara mer geografiskt flexibla om en inte är så knuten till en viss kontorslokal för sitt yrke. Det här kommer vara väldigt bra för den regionala balansen. Trevliga småorter som Mariefred, Arvika, Askersund, Ystad och Söderköping blir realistiska bostadsorter för många som idag ”måste” bo i storstad.

SKÖNTÅG ISTÄLLET FÖR SNABBTÅG

Tillbaka till järnvägsspåret. Miljöpartiet och vissa andra tågkramande partier har drivit frågan om snabbjärnväg mellan storstäderna. Projektet kommer kosta över 200 miljarder och ta decennier att förverkliga. Hela idén med höghastighetståg är dock lite tokig. Hela trenden med ökat distansarbete gör ju att det alltmer sällan är så förtvivlat bråttom att ta sig från A till B. Det är som regel mycket viktigare att resen är bra och effektiv än om den tar 2,5 eller 3,5 timmar. Så innan vi lägger hundratals miljarder på snabbtåg så vore det väl bra om SJ och Trafikverket först klarade av att erbjuda fungerande mobiltäckning och internet på befintliga tåg?