Thomas Eriksson: Mytomspunna Daig i Basel överträffar Wallenberg

Snart kommer strålkastarljuset att riktas mot staden Basel i Schweiz, eftersom Eurovision-finalen hålls där lördagen den 17 maj. Allt kommer handla om musikfestivalen, men det finns mycket annat som är fascinerade med Basel.

En av de sakerna är den mytomspunna maktelit som har format staden och dess rikedom under århundraden. Men för att förstå vad som är speciellt med just Basels maktelit är det enklast om vi utgår från Sverige.

I Sverige har adeln förlorat sin ställning som maktelit och ersatts av en grupp löst sammansatta företagarfamiljer som Wallenberg, Ax:son-Johnson, Persson, Rausing med flera, som tillhör landets nu mäktigaste familjer.

Visserligen kan någon invända att familjer som Douglas och Bennett är adliga, men de familjernas stora förmögenheter har nyligen byggts upp genom företagsbyggande och inte genom ärvda fideikommiss eller privilegier.

Wallenberg – ett av få undantag

Man kan säga att positionen som maktelit lämnades över från adeln till företagarfamiljer när Sverige industrialiserades.

Det finns dock stora skillnader mellan den gamla adeln och de företagarfamiljer som sen blev rika och mäktiga. Exempelvis gifte sig adeln framför allt inom sitt eget stånd, men jag känner inte till att ingifte mellan rika företagarfamiljer har skett i större utsträckning.

Ytterligare en skillnad är att adeln byggde sin ställning åtminstone delvis på privilegier och politisk representation, medan företagarfamiljerna har byggt upp sin ställning av egen maskin och ofta inte haft formell politisk makt.

FörmögenhetKrönika

Vart tog alla gamla pengar vägen?

Företagarfamiljerna har också skiftat väsentligt mycket mer än vad adeln gjorde, även om nyadlande och utdöda adliga familjer bidrog till viss ståndscirkulation. Enstaka familjer som Wallenberg har klarat alla generationsskiften galant och står sig fortfarande starka.

Men på det stora hela har det varit en snabbt roterande ståndscirkulation under de senaste århundradena. Till exempel bommade ”skeppsbroadeln” igen sina handelshus. Träpatronerna med jättelika skogsinnehav kom och gick. Till och med de ”femton familjerna” under andra halvan av 1900-talet har växlats ut nästan helt och hållet.

Vi har gått från ett gammaldags ståndssamhälle där jorden var den viktigaste produktionsresursen till ett modernt marknadsekonomiskt och demokratiskt samhälle med meritokrati och företagande.

Det är självklart att det skiftet har skett. Men tänk om övergången aldrig hade skett och ifall en gammal elit fortfarande funnits kvar? Det är nästan otänkbart att föreställa sig hur det skulle ha sett ut, men om vi sneglar söderut kanske vi kan få en glimt av det.

Den gamla överklassen – Daig

I Basel har den gamla överklassen ett eget namn: Daig. ”Degen” kan man skämtsamt kalla dem eftersom det låter som Teig (deg) på tyska.

Ursprunget till ordet lär dock komma från vallgraven vid stadsmuren i Basel. De som var viktiga bodde innanför stadsmuren. När inkräktare försökte bränna och plundra staden hade de som bodde innanför muren till uppgift att försvara staden. Efter att den funktionen försvunnit flyttade köpmän in i de fortfarande attraktiva kvarteren innanför muren. Familjerna kom där att etablera en ny elit som blev som mäktigast under 1800-talet. De kom då också att kallas för Daig.

Köpmannafamiljerna gjorde sina förmögenheter på bland annat banker och sidentyg. De tillhörde borgerskapet som styrde staden genom skråväsendet. De hade därigenom politisk makt till 1800-talets andra hälft.

Daig-familjerna gifte i generationer också in sig i varandra. Det var inte lika strikt som för adliga familjer och döttrar tilläts även gifta sig med andra (nyrika) personer ibland. Familjerna som tillhörde Daig var dock en så pass sammanhållen grupp att de till och med utvecklade ett eget sätt att prata, det vill säga en egen sociolekt.

Till skillnad från adeln (som inte fanns i Basel) utmärkte sig Daig genom att de inte visade sitt välstånd. Ungefär som Wallenbergs motto ”att verka utan att synas” valde många Daig-familjer i det pietistiska Basel att vara diskreta och bo i hus som utifrån såg anspråkslösa ut, men klasskillnaderna fanns ändå.

För Daig blev det en dygd att endast visa skillnaderna med små diskreta markeringar. På tyska kallas det för ”feine Unterschiede” (små skillnader). Ett av de kändaste exemplen på det var att Daig-familjer inte hade namnskyltar vid brevlådorna och dörrarna till sina hem, utan bara en initial i stället för ett namn.

Att vara diskret blev ett sätt att visa exklusivitet.

Tre gånger större än Investor

Hur har det då gått för Daig-familjerna i dessa moderna tidevarv? Jodå, de finns till viss del fortfarande kvar.

En del av deras rikedom bevarades genom fideikommiss och familjestiftelser förmodar jag, men få utanför Daig har nog en god inblick i deras värld.

Sidenväverierna är visserligen borta och privatbankerna likaså, men det viktigaste företaget sprunget ur Daig-familjerna är läkemedelsföretaget Roche som grundades av Fritz Hoffmann-La Roche i slutet på 1800-talet.

Hoffmann-La Roches förfäder sägs ha varit framgångsrika inom sidenband och färgtillverkning sedan år 1669. Roche har ett börsvärde som är tre gånger så stort som Investors. Än idag är Roche kontrollerat med röststarka aktier av ättlingar till grundaren (numera från familjen Hoffmann-Oeri).

Noterbart är även att flera personer från Daig-familjerna är eller var stora mecenater i Basel.

De har därigenom gjort staden till något av en kulturell huvudstad. Jag syftar inte på Eurovision, utan snarare på stadens alla konstmuseer. Fast Daig-ättlingarna vill förstås inte att det ska synas med pompa och ståt, utan det räcker att det bara viskas om vem som donerat.

Sverige må ha jantelagen, men i Sverige tackas och firas det ändå om någon gör en donation. I Basel däremot sker alltjämt stora donationer anonymt enligt principen: ”Vi donerar, men pratar inte om det.”

Överbryggning till svunnen tid

Vad lär man sig då av Basels Daig? Kanske att strävsamhet och återhållsamhet lönar sig i längden. Daig har funnits kvar i generationer genom att skapa samhällsnytta både med företagande och välgörenhet, utan att ägna sig åt extravaganser.

Det påminner om familjen Wallenberg och några andra framgångsrika svenska företagarfamiljer. Skillnaden mot de svenska företagarfamiljerna är bara att Daig också överbryggar till en svunnen tid där äktenskap skedde mellan utvalda släkter.

Den som tycker att det är orättvist att Daig-familjerna har funnits kvar så länge med sin priviligierade ställning kan glädjas över att mästerskurkarna i gamla schweiziska filmer pratade överdriven “Daig-dialekt”.

Åtminstone i filmens värld blev det alltså en liten revansch på den samhällsgrupp som lyckats vara vinnare i både det gamla och det moderna samhället.

Thomas Eriksson
Jurist och författare med tidigare yrkeserfarenhet inom förmögenhetsförvaltning i Schweiz