Thunholm: Vi är nutidsmänniskor – men vi lever inte i nuet

Vi lever inte i ”nuet”. Vi lever nu. Och när vi lever nu, måste vi förhålla oss till exakt allting som sker nu. Perspektivet blir snävare, tempot högre och eftertanken alltmer sällsynt, skriver Fredric Thunholm i en krönika.
Per Schlingmann och Greta Thunberg används som exempel när Fredric Thunholm skriver om att vi är nutidsmänniskor men att vi inte lever i nuet.
Per Schlingmann och Greta Thunberg används som exempel när Fredric Thunholm skriver om att vi är nutidsmänniskor men att vi inte lever i nuet.

Människan av idag är fascinerande nutidsfixerad och samtidscentristisk. Se där, två adjektiv du inte har läst innan. Hittade jag till och med på dem? Jag vet inte, ärligt talat, jag måste kolla.  

Nutidsfixerad ger futtiga 70 träffar vid en googling. Samtidscentristisk – inga alls. Du har alltså precis lärt dig ett nytt ord. Kul! Eller okej, du har sett ordet. Men om det inte fanns innan så måste det kanske förklaras. Du vet att etnocentrism är att utgå från att den egna gruppen är den naturliga referenspunkten. Samtidscentrism är alltså därför att utgå från att tiden precis nu, är ett slags naturligt tillstånd. 

Så som saker är nu, bör de också vara. 

Den här nutidsfixeringen går att förstå, som en del i processen med skenande självupptagenhet. Där vi känner att vi har rätten att få varorna vi beställde på nätapoteket inom några timmar eftersom vi är nutidsmänniskor. Allt är tillgängligt hela tiden. Vi lever, alltså, i den bästa av tider. 

Men samma nutidsfixering begränsar vår syn framåt och bakåt. Vi riskerar att bli både historielösa och framtidslösa. 

JOBBA, JOBBA, JOBBA 

Ett tydligt och konstigt exempel är hur vi arbetar. Det är standard att ”arbete” är något som utförs under fyrtio timmar i veckan och att dessa fördelas jämnt över fem dagar. Men varför? 

Det är nu drygt hundra år sedan som åttatimmarsdagen infördes, då med sex arbetsdagar, alltså 48 timmars arbete, i veckan. Och det är drygt femtio år sedan lagen om 40 timmar arbetstid stiftades. Sedan dess har i princip allting blivit enklare och bättre; mer resurseffektivt och bättre optimerat. Ändå är det ingen utom de flummigaste miljöpartisterna som driver frågor om arbetstidsförkortning. 

På inga andra områden ser vi oss som jämbördiga med människorna på nittonhundratjugo- eller sjuttiotalet. Våra konventioner om arbetstid förändrades senast, kära läsare, tio år innan frukten kiwi introducerades i Sverige. 

Det vore – sorry alla latmaskar! – en politisk omöjlighet att prata fyradagarsvecka eller sextimmarsdag nu. Men det är inte för att vi älskar väldigt gamla normer, utan för att systemet vi lever i just nu baseras på det. 

Men – och det är ett viktigt men. Om det i ett trollslag skulle förändras imorgon och vi plötsligt jobbar sex timmar om dagen, då är detta det självklara. Det jag pratar om är alltså inte ”så som det har varit, bör det fortsätta vara” utan istället ”som det är just precis nu är helt självklart”. 

POLITIKER BÖR FÖRÄNDRA ALLT 

En effekt av detta är att politiker bör genomföra förändringar eftersom de tenderar att leva kvar, tack vare att de görs. Så fort något är beslutat är det mindre viktigt om det är bra – för det är. Jag tror att det här är skälet till att det kan finnas en stor folklig opinion mot till exempel oreglerat vinstuttag i skolkoncerner men samtidigt saknas en egentlig politisk debatt om förändring. 

Den medelklass som utgjort politikens sexigaste målgrupp i åtminstone trettio år, tycker för all del att det finns brister i systemet. Men systemet finns. 

Förändringen är ett mål i sig själv. 

2015 var det lika självklart med en generös flyktingmottagning, som det idag är självklart att begränsa den så mycket det bara går. RUT och ROT kanske är toppen för att det skapar vita arbetstillfällen eller möjligtvis dåligt för att flyttar över pengar till dem som har mest redan. Men det finns. Precis som jobbskatteavdrag. 

Fastighetsskatt finns däremot inte och så ska det vara. Till dess att den återinförs, då är det istället så det ska vara. 

SÅ DUMMA VI VAR 

En helt annan aspekt av nutidsfixeringen och samtidscentrismen, är denna: Vi låtsas att vi är andra människor nu än vi var nyss. Och vi skäms för dem vi var. Trender kommer och går väldigt fort. Minns du när varumärken gjorde reklam som ”tog ställning” för saker utanför deras affärsmodell? Som Åhléns reklamkampanj ”Klädmaktsordningen” 2016, där Per Schlingmann och Kjell A Nordström poserade i kvinnligt kodade kläder? 

Då var det comme-il-faut. Idag är reklam istället att använda influencers eller se till att du ser annonser för saker du googlat på eller redan handlat. Om fem år är det något annat. 

Tänk också på detta: För fem år sedan var Schlingmann och Nordström så kända att de kunde vara affischnamn. 

Nyss var saker på ett sätt. Nu är det på ett annat. Imorgon på ett tredje, men vi kan inte förställa oss det. För vi kan bara vara precis där vi är. 

Det fanns massor av dåliga saker som människor och varumärken kom undan med, ganska nyss, som idag skulle få ögonbryn att höjas och civilrättsliga mål att inledas. Sexism, skev könsfördelning, diskriminering av olika slag. Ord som användes då, som inte används längre. En sund utveckling, absolut. Men minns att det även då var nuet som definierade både spelregler och spelplan. 

Du är inte bara samma varelse som gick på savannen för hundratusen år sedan och samlade och jagade. Du är också samma varelse som hade styrelsemöte med åtta andra vita män och drog skämt om fruntimmer och bögar, för tjugo år sedan. 

Plats för, om inte självrannsakan, så i alla fall lite ödmjukhet inför detta: Saker som är självklara nu är inte det snart. 

VI LEVER INTE I NUET 

”Men”, kanske du invänder med hopp i rösten, ”kan det vara så att bristen på både reflektioner över det som varit och drömmar om det som kan bli, betyder att vi lever i nuet?” 

Haha, nej. 

Vi lever inte i nuet i bemärkelsen att vi kan koppla bort saker vi inte kan påverka. Det är ingen mindfulness jag pratar om. Vi lever inte i ”nuet”. Vi lever nu. Och när vi lever nu, måste vi förhålla oss till exakt allting som sker nu. Perspektivet blir snävare, tempot högre och eftertanken alltmer sällsynt. 

I det här perspektivet blir framtiden abstrakt. Därför kan vi både älska Greta, för hon är här och nu, och negligera allt vi borde göra för att bromsa den av människan orsakade uppvärmningen. Och när coronapandemin kom, visade den hur enkelt vi anpassar oss till ett liv utan flyg eller konserter. För det är så det är nu. 

Eller, förlåt, det var så det var för en månad sedan. Nu finns inga restriktioner och det känns, givetvis, helt självklart. 

För så är det nu. 

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.

Dela:

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.

Grundreglerna är:

  • Håll dig till ämnet
  • Håll en respektfull god ton

Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.



Här hittar du alla krönikor