Vad säger Tina om rekordhög riskpremie?

Själva definitionen av en investering är att man sätter av resurser idag utifrån en rationell förväntan om att de ska växa till sig och skapa mer resurser i framtiden.

Olika investeringar uppfattas ha olika risknivå. Lägst risk anses det vara att låna ut pengar till en stat med säker beskattningsrätt och en egen valuta. Denna så kallade riskfria avkastning är dock numera ofta negativ eller i bästa fall lite över noll. Men ingenting är riskfritt här i världen. Även om en stat återbetalar sina lån så löper man som investerare risken att tappa i real köpkraft. Riskfri avkastning kan bli avkastningsfri risk.

Per Lindvalls reportage i Affärsvärlden visar att det här är en fasansfull realitet för miljoner pensionssparare. Räddningsplankan många individer och institutioner kravlar sig ut på är att söka högre avkastning via högre risktagande. There Is No Alternative är motiveringen. Tina-spåret är rationellt för enskilda aktörer men aggregerat går det inte för
hela kollektivet att vinna matchen mot låga räntor.

Det märkliga är att Tina nu i många år har samexisterat med kraftigt stigande riskpremier, så som de traditionellt mäts. Riskpremien är skillnaden mellan avkastningskrav och riskfri ränta. Det här är tre helt centrala begrepp.

1. Den riskfria räntan är en ytterst lättobserverad storhet eftersom den följer av varje lands mest likvida och transparenta marknad, nämligen den för statsobligationer. En skeptiker kan så klart hävda att alla styrräntor och långräntor är utsatta för kraftig manipulation av centralbanker. Det kan väl stämma. Men oavsett graden av manipulation så måste övriga finansiella tillgångar förhålla sig till ”det riskfria investeringsalternativet”.

2. Avkastningskravet är en mer svårfångad fågel. Det är dels en åsikt hos enskilda aktörer. Hur mycket avkastning ”kräver jag” för en viss investering? Detta krav går dock inte att kräva in i någon domstol utan är mer en gissning om framtiden som dessutom sällan är explicit artikulerad utan ofta en grovkornig idé. En ungefärlig avkastning för en risknivå som i sig är svår eller omöjlig att kvantifiera, men som likväl finns där.

3. Riskpremien är mellanskillnaden mellan avkastningskrav och riskfri ränta. Via teori och empiri brukar man landa i att riskpremier med rimlig säkerhet brukar vara 3-6% med 4-5% som normalläge och långsiktigt genomsnitt. Via enkäter och baklängesberäkningar kan man ha en dagsuppfattning om hur investerare ser på riskpremien.

I Sverige har revisionsfirman PWC sedan 1998 gjort en årlig studie över riskpremien där man frågar hundratals finansproffs om hur de ser på avkastningskrav, riskpremie med mera. Med ett undantag (dotcomåret 1999) har riskpremien aldrig varit lägre än 4%. De första tio åren var riskpremien alltid under 5%. 1998-2011 pendlade riskpremien runt 4,5% vilket också är helt i enlighet med all teori och 100-årig empiri. Men de senaste tio åren har riskpremien stadigt klättrat högre enligt den årliga PWC-studien. Sedan 2015 har riskpremien legat stadigt över 6% för att i år göra ett jättekliv till rekordnivån 7,7%. Det här är så klart bara en gallup och ingen sanning om hur framtiden blir. För 7,7% riskpremie är helt oförenligt som långsiktig avkastning i ett land som Sverige. Mer sansade bedömningar landar runt hälften av detta vilket med ränta- på-ränta-effekt över lång tid är en gigantisk skillnad.

Det är alltså uppseendeväckande att kunniga proffs numera anger en riskpremie på nivåer som helt saknar täckning i teori eller långvarig empiri.

Den rimliga tolkningen är att proffsen som svarar på PWC-enkäten lika lite som vi andra saknar en modell som förklarar vår nya galna värld. Istället klamrar man sig fast vid gamla sanningar om att ”börsen brukar avkasta 7-9% per år”. Men det som snuttefilt så kan man inbilla sig att 7,7% är en rimlig riskpremie.

Sanningen är så klart att vi sedan flera år befinner oss i ett extremläge som dessutom blivit alltmer extremt för varje år. Räntorna har pressats ner för varje år i Sverige och internationellt. Tina sjunger allt högre locktoner om att avkastning finns längre ut på riskkanten.

Det här med riskpremie och avkastningskrav är lite kalejdoskopiskt. Ju mer man tittar på det desto svårare kan det verka att få grepp
om var det hela börjar eller slutar.

7,7% kan till och med visa sig vara ett konservativt antagande på några års sikt.
Om investerarna omfamnar Tina och minusräntor till fullo så kan börsen tryckas upp till oanade höjder. Genom att sänka avkastningskravet så stiger den erhållna avkastningen.

Och glöm inte att ”negativ ränta” är en oxymoron (självmotsägelse). Men nu har vi levt snart tio år i en oxymoronisk värld så det är kanske dags att vänja sig vid att det är mycket vi inte förstår.

Slutsatsen av detta är inte att man ska ge upp om börsen. När absurditeterna sprider sig på makrofronten så blir det än mer relevant att söka sig till aktier i bra bolag som skapar värde åt kunder och aktieägare.