Vilka regerar, vilka opponerar?

Den rödgröna regeringens vänstergir förra mandatperioden är nu historia. För att accepteras en period till fick vänsterregeringen lova att bedriva högerpolitik.

Förra regeringsperioden hade skapat misstro som efter valdagen tog lång tid att överbrygga. Centern och Liberalerna, som hade avgörandet i sin hand, hade också lovat två saker som i det komplicerade parlamentariska läget framstod som oförenliga. Mittenpartierna ville både ”utesluta Sverigedemokraterna från politiskt inflytande” och samtidigt ”inte bli stödhjul åt en (S)-regering”. Formeln de hittade skapade en ny politisk karta. Enklast uttryckt så har regeringsmakten frånskurits den sakpolitiska makten.

Den innovativa utvägen ur dilemmat förde med sig nya kostnader. Nu finns svårreparerad misstro mellan de tidigare så sammansvetsade allianspartierna. Återigen tycks Centerns och Liberalernas utfästelser dessutom vara svårförenliga. För på samma gång som de bestämt vilken regeringspolitik de rödgröna ska driva – om nu inte för att ge regeringen makten över färdriktningen, men väl förfogandet av statsrådstaburetterna – så utlovar mittenpartierna hård oppositionspolitik.

Men kommer inte väljarna uppfatta Centern och Liberalerna som en del av regeringsunderlaget, snarare än som de själva vill, som en del av en ifrågasättande kritisk opposition? Svaret beror i mångt och mycket på om Centern och Liberalerna klarar av att nyttja att det endast är inom områden som regleras i de 73 punkterna som regeringen, så länge den nu levererar, är skyddad av riksdagsmajoriteten.

Om det tog 134 dagar att nå en lösning på regeringsbildningen måste man ha respekt för att det kommer att ta tid också innan oppositionen tar form. Hur ska de agera i det nya landskapet? Moderaterna och Kristdemokraterna har tvingats beskåda hur andra borgerliga partier valde bort en moderat statsministerkandidat. Det finns fog att anta att krisens alla faser måste passeras innan ilska och sorg så småningom förbyts i bearbetning, acceptans och nyorientering. Moderaterna använder nu sin oppositionsledande roll för att kommunicera med allmänborgerliga väljare, ”alla som inte bara önskar borgerlig politik, utan också en borgerlig regering”. Moderaterna och Kristdemokraterna kommer därför plocka ur delar av de 73 punkterna, men lägga fram skarpare förslag i kammaren med tidigare ikraftträdande. Varje gång kommer Centern och Liberalerna rösta med regeringen.

Men när Moderaterna tar initiativ till skarp opposition i till exempel ”blåljusfrågor” kommer förslagen ofta vinna riksdagsmajoritetens stöd oavsett regeringens inställning. Brott och straff är inte på samma sätt en del av januariöverenskommelsen.

Vänsterpartiet hade vid ett ögonblick ödet över dessa 73 punkterna i sina händer. De inriktar nu sin efterhandsopposition till två punkter, arbetsrätt och marknadshyror, där de kan göra organisatoriska inbrytningar i LO-förbunden och Hyresgäströrelsen. Men intressant är att vänsteryttern, för att manövrera efter den nya kartan, tydligare än tidigare säger sig välkomna även Sverigedemokraternas röster i kammaren, ”för att kunna få genomslag för egen vänsterpolitik”. Samtidigt kommer S-statsråden försöka vidga de 73 punkterna till så många andra politiska uppgörelser med Centern och Liberalerna som möjligt. Inte minst i budgetsamarbetet.

Mot den här bakgrunden är sannolikt Centerns och Liberalernas starkaste möjlighet att flytta stridslinjerna – och inför lättrörliga väljare uppfattas som just den opposition de vill vara – att inte enbart vara grindvakter mot regeringspartiernas eventuella försök att omtolka de 73 punkterna. Utan även målmedvetet hålla borta försöken att expandera dem. Som verkliga oppositionspartier kan de nyttja friheten att lyfta fram ideologiska konfliktfrågor utanför överenskommelsen. Utanför finns exempelvis stora delar av näringspolitiken, avregleringar inom fler verksamheter än Arbetsförmedlingens, försäljning av lämpliga statliga bolag, nya finansieringsformer ihop med näringslivet för infrastruktur, liksom mängder av andra politikområden som kan bidra till svensk konkurrenskraft. Då kan egna förslag läggas, initiativ tas och stödet prövas i kammaren ”för att få genomslag för egen politik”. Kanske har vi därför bara sett början på hur regeringsmakten frånskärs makt över sakpolitiken.

Stefan Stern är rådgivare i eget bolag till bland annat Nordstjernan och Wallenberg Foundations AB. Tidigare i Investors ledning och med bakgrund som statssekreterare (S).