Vitbok om SD tvättar inte bort brunt ursprung

Inför valet år 2018 genomförde jag en högst ovetenskaplig, men likväl informativ, undersökning på min Facebooksida. Utgångspunkten var att förstå hur övriga partier kunde locka tillbaka väljare som lämnat dem för SD. I Facebookinlägget sökte jag därför kontakt med personer som tidigare primärt röstat på S eller M, men som därefter lagt sin röst på SD. Jag ville veta vad som hade fått dem att byta parti, men framför allt vad de ansåg skulle krävas för att de skulle återvända till sina ideologiska hemvister.

Inom loppet av ett dygn hade jag fått drygt 2000 mailsvar. Flera saker var slående. Däribland hur ytterst få som gav uttryck för rasistisk politik av typen ”bevara Sverige svenskt”. Majoriteten resonerade snarare kring sambandet mellan migration och integration och betonade samhällets förmåga att integrera och absorbera de människor som kommer som ytterst avgörande för migrationens storlek. Därför efterfrågade många en konkret plan för hur politiken kan underlätta för migranternas möjligheter att komma i arbete, bli självförsörjande och en naturlig del av det svenska samhället.

Också de egna väljarna känner avsmak

En annan uppseendeväckande sak var att enbart ett mycket litet fåtal av de drygt 2000 respondenterna kunde tänka sig att återvända till sitt ursprungsparti. När steget till SD väl var taget upplevde många att en tillbakagång saknade mening. Trots de positionsförflyttningar som inte minst S och M vid den tiden hade börjat genomföra. Detta trots, och detta är centralt i sammanhanget, att många av de som svarade uppgav att de kände avsmak för sitt nya partis historia och samtida skandaler. Rösten på SD var en handling av tvång och nödvändighet. En protest helt enkelt. Det senare är särskilt intressant i dessa dagar då den första delen av SD:s ”vitbok” publicerats.

Delrapporten, som är skriven av idéhistorikern Tony Gustafsson, utgår från de trettio personer som år 1988 grundade partiet i Stockholm, Göteborg och Malmö som en fortsättning på den rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige svenskt (BSS). Gustafsson konstaterar bland annat att 40-50% av partiets grundargeneration hade kopplingar till nazism och fascism. Flera av dem hörde till de mest betydande i det nybildade partiet.

Det är en bild som i mångt och mycket överensstämmer med den som tidigare givits av andra forskare. Därför är det mycket märkligt, om syftet nu är att göra upp med partiets mörka historia och därigenom öka trovärdigheten för partiets reformering, att partiideologen Mattias Karlsson i en intervju i SvD förminskar slutsatserna med kommentarer som: ”Ett antal personer kommer från en ideologisk bakgrund som är obehaglig. Som man nästan får lite ont i magen av att läsa om.”

Ledargarnityret ett problem för trovärdigheten

Problemet för Karlsson, Åkesson och de andra toppnamnen, som gick med och reformerade partiet till dagens socialkonservativa och nationalistiska version är att de för alltid kommer att dras med frågan om varför de valde att gå in i ett parti grundat av personer hemmahörande i extremistkretsar. Varför de valde att gå in i ett så avvikande parti, som just SD, om de inte sympatiserade med de extremistiska grundströmmar som utgjorde partiets fundament? Även om uppsåtet var att förändra partiet på det som också senare gjordes, hade det inte ha varit enklare att starta ett eget parti och därmed slippa det problematiska bagage som partiet kom med?

Det är uppenbart att SD av i går inte är samma parti som i dag. Och de som röstar på partiet i dag har i de flesta fall inget gemensamt med de som grundade partiet för drygt 30 år sedan. Som framkommer av min undersökning på Facebook upplever de flesta av de som svarade tvärtom avsmak inför partiets historia. Man röstade på SD trots och inte tack vare partiets historia.

Men faktum kvarstår, det ledargarnityr som varit partiets tillgång genom sitt arbete för att utveckla och reformera partiet, är också dess belastning. Så länge SD styrs av samma personer som gick in i det i dess mer initiala fas, och företrädare med jämna mellanrum fortsätter att avslöjas med häpnadsväckande uttalanden, kommer diskussionen om partiets rötter att fortleva.

Det kan potentiellt fungera avskräckande för en del av väljarkåren som i sak sympatiserar med partiets nuvarande politik men som ändå känner avsmak kring resten och som därför inte röstar på det. Detta förhållande, i kombination med Moderaternas och Socialdemokraternas återgång till sina mer traditionella uppfattningar i migrationsfrågan, skulle kunna förklara den opinionsmässiga status quo som SD befinner sig i.

SD står inför två vägval. Dels ifråga om förhållandet till en eventuell borgerlig regering efter valet i september. Och dels ifråga om förhållningssätt till Gustafssons kommande slutsatser. Hur SD väljer att förhålla sig i dessa frågor kommer att bli avgörande för partiets framtid. Ett parti är mer än sin historia, men för ett parti som i andra sammanhang betonar vikten av ”rötter” och ”historia” är hanteringen av ursprunget en fråga om trovärdighet och respekt gentemot väljarna.