Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Hur högt måste folket skrika?

2018-09-05 18:00

I alla de val jag haft förmånen att delta i, har den dominerande känslan varit tacksamhet. Att få leva i en stabil demokrati är en nåd att stilla bedja om, och de där ofta vackra septembersöndagarna har jag sett som demokratins fest- och färgfyllda högtidsdag.

Men i år känns det deppigt, festkänslan lika frånvarande som kolsyran i barnkalasets sista flaska läsk. Jag ska här försöka bena ut varför.

Först: Vad är poängen med demokrati? Jo, rimligen dels ett mål. Vettiga beslut i kollektiva ärenden. Dels ett medel. Folket ska involveras i processen. Men denna valrörelse, och tyvärr hela mandatperioden, har präglats av motsatsen. Framför allt i den fråga som väljarna pekat ut som den viktigaste, det vill säga invandringen och integrationen.

Besluten har varit både ovettiga och illa motiverade. Tvärvändningen hösten 2015 får här tjäna som bevis. För om det nu varit sant, det politiska mantrat om att vi tjänar på invandringen, ja, då vore det ju hål i hövvet att så kraftigt ändra kurs.

Och involveringen av folket? Mycket klen. Ända sedan 1990, då SOM-institutet började pejla attityden till flyktinginvandringen, har de som velat minska den vida överstigit dem som velat öka den. Demokratin har alltså fungerat sällsynt illa på detta politikområde. Och gör så fortfarande. 2017 släpptes 55 000 flyktingar (om man också räknar anhöriginvandring) in i landet. En mycket hög siffra jämfört med nivåerna när de oomtvistligen internationellt solidariska statsministrarna Olof Palme och Ingvar Carlsson styrde rikets affärer.

Beröringsskräcken gentemot den enda oppositionen i frågan, SD, har rentav varit så stark att Alliansen under Fredrik Reinfeldt orienterade sig vänsterut när ny migrationspolitik skulle utformas. Folket hade röstat fel. Ner med brallorna, Olydiga väljare, här ska rottingen fram!

Denna valrörelse erbjuder inget nytt. För de sju anti-SD-partierna står eniga bakom tanken att SD – 20–25 procent av väljarna, nota bene! – inte ska bjudas in till någon förhandling överhuvudtaget.

Ni finns inte! Ni hörs inte! Ett fruktansvärt budskap till demos, alltså folket, det första ledet i det så vackra ordet demokrati.

En följdeffekt är att Alliansen riskerar ett regeringsinnehav som annars skulle vara bombsäkert. Vilket självfallet skadar det demokratiska systemets legitimitet. Varför stödja politiker som inte vill regera? En annan beklaglig konsekvens är att allt fokus nu ligger på maktspelet efter valet. Medan sakfrågorna mest framkallar gäspningar.

Sverige kallas ibland världens modernaste land. Värderingsundersökningar sägs visa att svenskarna är sekulära och individualistiska. Men vi som understundom halkat utanför åsiktskorridoren, vet att detta helt enkelt inte är sant. Ett mobbande kollektiv – tillbedjandes gudarna antirasismen och statsfeminismen – står redo tjugofyrasju, fullrustade med tjära, fjädrar och twitterkonton.

Beröringsskräcken gentemot SD är en av denna dogmatiska pseudoreligiositets bisarra manifestationer. Jämför med en äldre generation socialdemokrater! De var grundtrygga i sin demokratiska övertygelse och visste att kommunism inte ”smittade” bara för att man förhandlade med VPK om mjölksubventionerna.

Från andra länder vet vi att xenofoba partier inte vinner väljare när de får realpolitiskt inflytande och utmanas ta ansvar. Vi har också inhemska exempel på detta. Som Landskrona. Där har SD opinionsmässigt utvecklats sämre än i övriga riket sedan kommunens starke man Torkild Strandberg (L), bjöd in dem i stugvärmen. 2014 ökade SD endast måttligt på kommunnivå, alltså långt från den fördubbling man åstadkom i riksdagsvalet.

Och senast jag kollade hade Strandberg inte förvandlats till vare sig varulv eller SD-are.

På söndag ska jag gräva djupt efter den demokratiska festkänslan. Men jag hör redan mitt inre, mycket deppiga, grundackord: Hur högt måste folket skrika för att bli demokratiskt involverat? Räcker ens 49,9 procent till SD i nästa val?

Författare och debattör som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Ett bättre folk

Efter arbetarupproret i Berlin 1953 sa den kommunistiska DDR-regimen något i stil med att arbetarna hade förspillt regeringens förtroende. Dramatikern Bertolt Brecht ställde då frågan: ”Vore det inte enklare om regeringen avskedade folket och valde ett annat?”

Ni hittar säkert ett bättre folk, kära politiker! Så kan vi i lugn och ro och utan alltför många uppslitande gräl gå skilda vägar.

Erik Hörstadius

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet