Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!
Vad trevligt att du vill logga in. Vi ser att du inte har ett aktivt konto. Var vänlig kontakta kundtjänst: 0770-457 102

Identitetspolitikens återvändsgränd

2018-06-27 18:00

Kulturminister Alice Bah Kuhnke är en sexistisk antidemokrat.

Jämställdhetspolitiken hotar att döda människor.

Den antirasistiska vänstern är i själva verket rasistisk.

Ni kanske studsar över dessa påståenden? Men egentligen är de okontroversiella för den som bryr sig om fakta i målet. I alla fall två av dem. Det tredje kräver möjligen lite mer argumentation.

Alice Bah Kuhnke först. I våras tog hon under uppmärksammade former parti för dåvarande ständiga sekreteraren Sara Danius under bråket i Svenska Akademien. Och detta enkom för att Danius är kvinna. Bah Kuhnke har ju ingen egen kännedom om Akademiens inre liv.

Ställningstagandet går på tvärs mot vår demokratiskt stiftade regeringsform, där det står att ”det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön”. Särbehandling utifrån grupptillhörighet är ju annars en logik vi förknippar med historiska styggelser som ­apartheidregimen i Sydafrika.

Att kampen för jämställdhet och mångfald kan få vådliga konsekvenser, uppmärksammades under torrperiodens alla skogsbränder. Det framkom då hur brandförsvaret på sina ställen, som Södertörn, prioriterat ”rätt” kön, etnicitet och bakgrund framför kompetens. Man har helt sonika sänkt testkraven för vissa grupper – test som ju ska säkerställa att de anställda klarar av sina livsviktiga uppgifter.

När det gäller antirasisternas (förvisso oavsiktliga) rasism, hämtar jag två exempel från en reportageresa om integrationen jag gjorde i vintras. En man bannade sig själv för att han efter 28 år i Sverige fortfarande behöver tolkhjälp. En annan suckade över det bisarra i att han får utökat socialbidrag för parkeringsavgifter – fast han inte har någon bil.

De förundrades båda över hur slappt de bemöts av samhället. Av missriktad omsorg om ”de svaga”, undviker man att ställa den sortens rimliga krav som gör att människor växer och utvecklas. Och låser därmed fast dem i utanförskap.

Det ovan beskrivna är olika uttryck för så kallad identitetspolitik. På Wikipedia definierat som ”politik baserad på gruppidentitet i syfte att bekämpa diskriminering gentemot en grupp och stärka gruppens ställning i samhället”.

Detta är givetvis en hedervärd ambition. Men riskerna är många. Identitetspolitiken må ha som syfte att skapa mer rättvisa. Dess mekanismer kan ändå leda åt rakt motsatt håll.

Till att börja med finns det ingen ände på tänkbara grupper att dela in oss i. Gruppen invandrare, till exempel, består av delgrupperna somalier, syrier, norrmän, bosnier, högutbildade, analfabeter, funktionshindrade, homosexuella et cetera i all oändlighet.

Vilket är ”högsta rättvisa”? Att en iransk överklasskvinna utses till chef? Eller en rullstolsbunden, transsexuell värmlänning? Värt att beakta är också hur chefens auktoritet påverkas om misstanken uppstår att inte kompetensen, utan grupptillhörigheten, varit utslagsgivande.

En annan fara med grupptänkandet är att vi blir sämre på att lyssna på varandra. Jag minns en middagsdiskussion: Forskas det inom medicinen mer på män än på kvinnor? En empirisk fråga. Men när jag tog till orda, viftades jag burdust undan med ett ”Det där säger du bara för att du är man”.

En i längden oundviklig konsekvens av att framhålla vår gruppidentitet, är att diverse hel- och halvfigurer kommer att försöka föra vår grupps talan gentemot andra grupper. Samhället tribaliseras. Offerstatus blir hårdvaluta. Och ett växande antal människor kommer att se samhällets resurser som ett nollsummespel. Deras vinst blir vår förlust.

En tolkning av fenomenet Donald Trump är att han drev identitetspolitik för vita män i rostbältet, vilka känt sig undanskuffade av okänsligt bedriven identitetspolitik inriktad på diverse minoriteter.

Västerlandets framgångssaga – och även den politiska vänsterns – har i hög grad handlat om att frigöra individen från förtryckande kollektiv. Ur det perspektivet ser identitetspolitiken ut som en återvändsgränd.

Författare och debattör som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

I have a dream

Den amerikanske medborgarrättskämpen Martin Luther King Jr ställde in siktet rätt när han i ett berömt tal förkunnade:

”I have a dream that my four children will one day live in a nation where they will not be judged by the colour of their skin, but by the content of their character.”

(”Jag har en dröm om att mina fyra barn en dag bor i ett land där de inte döms utifrån sin hudfärg, utan från sin personlighet.”)

Erik Hörstadius

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet