Sverige som en stor experimentverkstad

David Eberhard driver i sin debattbok Det stora könsexperimentet tesen att genuin jämställdhet inte bör sikta till lika utfall (equality of outcome), utan till lika möjligheter (equality of opportunity). Och att könsrollerna har en biologisk grund. Att killar leker med bilar för att sedan bli ingenjörer, medan tjejer leker med dockor för att sedan bli läkare, är därför inget bevis på patriarkalt förtryck. Det handlar om evolutionärt utmejslade egenskaper och preferenser hos de respektive könen (på gruppnivå).

Vetenskapligt är detta okontroversiellt. Ändå vilar jämställdhetspolitiken på idén om könet som ”en social konstruktion”. Vilket lämnar fältet fritt för allt från genuspedagoger till interventionistiska politiker att smiska oss på rumpan för våra ”könsstereotypa” val. Ett vådligt experiment med vår innersta natur, ändå brett politiskt accepterat.

Med titelordet ”experiment” träffar Eberhard bullseye i den svenska samhällskroppen. För Sverige sticker ut som en fascinerande experimentverkstad på en rad områden.

Häromveckan läxade till exempel EU upp oss för att ha demonterat gränskontrollen. Terrorister har kunnat flöda in fritt. Men hallå, EU, det måste vi ju få prova!

Och att kombinera välfärdsstat med de facto fri invandring – vi testar!

I skolan riggade vi experimentet att alla barn skulle drillas till att bli akademiker och värdegrundstrygga debattörer. Traditionell förmedling av kunskapsstoff, och nivågruppering utefter talang och motivation, lämnades på skroten. Superintressant! Och när vi ändå höll på: Varför inte släppa skoletableringen fri och låta alla från snikna riskkapitalister till religiösa fundamentalister leverera utbildning? Vi testar!

Och ta regeringsbildningen. Såväl de rödgröna som Alliansen kan fixa majoritet om man pratar med ni vet vilka. Men nänä. Nu utför vi det spännande demokratiexperimentet ”Vad händer när politiker inte vill ha makten?”.

Man kan få för sig att den svenska konsensusmentaliteten borgar för grå kompromiss. Men konsensus kan ju etableras även kring en extremposition. Den lite småtriste socialingenjören motas ut ur labbet, medan full frihet ges åt den galna vetenskapsmannen.

En kompletterande förklaring till varför våra samhällsexperiment lätt löper amok lånar jag från psykologiprofessorn, debattören och You­tubefenomenet Jordan Peterson (Kanadas David Eberhard).

En av honom hatad tankefigur är postmodernismen. Denna utgår i sin samhällsanalys från ­maktrelationer och osynliga ”strukturer”, och inte från den typ av observerbara data Eberhard lutar sig mot. Förekomsten av hierarkier och eliter ses därför som bevis på förtryck. Tjänar män mer än kvinnor? Är transsexuella mer olyckliga än heteros? Varför får medelklassens barn högre betyg än arbetarklassens?

Svaret är alltid: förtryck. Vält hierarkierna över ända, blir slutsatsen. Så kan makten flöda från den vite cis-mannen till minoriteterna i ett nollsummespel.

Huruvida Sverige är mer impregnerat av postmodernistisk vänster än andra länder går ju inte att mäta exakt. Men att vänsterdominansen är stor inom medier, kultur, akademi – och på vissa myndigheter, som Skolverket – kan väl få betvivla.

Det här är en livsfarlig situation, enligt Peterson. För hierarkierna avspeglar ju också kompetens. Elon Musk och Bill Gates tillför så mycket till samhället att de åtminstone delvis förtjänar sina positioner. I så fall leder störtandet av hierarkierna till att enorma värden omintetgörs i ett tragiskt minussummespel.

Högern må – i och med realsocialismens kollaps – ha vunnit kriget om ekonomin. Men på idéernas arena pågår ständig vänsteroffensiv. Vilket inte minst den svenska experimentverkstaden vittnar om.

Välkommen till kulturkriget.

Författare och debattör som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Den starka biologiförnekelsen hos vänstern rimmar inte väl med den positiva hållning till vetenskap och forskning som länge präglade den demokratiska vänstern. Biologipositivismen var rentav så stark, att den etiska kompassen kunde slås sönder; därav tvångssteriliseringarna av sköra människor. Däremot rimmar den nya antivetenskapligheten väl med idén om en stark stat. För ju mer socialt formbar vi betraktar människan som (”ett oskrivet blad”), desto lättare att motivera politisk intervention.

Om biologin däremot sätter ramarna, blir politiken kastrerad. Just det som högern vill.