Ofri rörlighet inom EU

2017-12-06 18:00 Jonas Elofsson

Magdalena Andersson hyllar den nya utflyttningsskatten. Hon borde göra det attraktivt att vara kvar i stället för oattraktivt att flytta.

KRÖNIKA. Magdalena Andersson hyllar den nya utflyttningsskatten. Hon borde göra det attraktivt att vara kvar i stället för oattraktivt att flytta.

Den så nödvändiga och efterlängtade diskussionen om vad man får för skattepengarna dog i samma ögonblick som den ­initierades. Eftersom person allt oftare har blivit viktigare att diskutera än sak i Sverige, omöjliggjordes Leif Östlings redan klassiska frågeställning. En förmögen och uppburen industrialist, dessutom ordförande för Svenskt Näringsliv, diskvalificeras därmed från att föra en sådan skattedebatt.

Kritiker menar att näringslivsprofiler som Östling har ett extra stort moraliskt ansvar att inte minimera sin skatt, givet symbolvärdet. Samma symbollogik gäller dock inte framgångsrika idrottsstjärnor, musiker eller ex-politiker som minimerar sin skatt.

Medan skattedebatten uteblir forsätter skatterna att höjas. Likt en febrig börs-vd i rykande högkonjunktur prioriterar finansminister Magdalena Andersson intäkts­sidan, det vill säga hur maximera statens skattebas snarare än att analysera hur effektivt befintliga skattepengar används. Därför var det inte särkilt överraskande att förra veckans 230-sidiga promemoria från Skatteverket om utflyttningsskatt hyllades av Magdalena Andersson. Eller ”rike­mansskatt”, som utflyttningsskatten snabbt döptes om till i medierapporteringen, ­eftersom Socialdemokraterna äger problem­formuleringsinitiativet i stora delar av svensk media.

Förslaget innebär att personer som bott i Sverige fem av de senaste tio åren beskattas för kapitalvinster som upparbetats fram till utflyttningsdagen. De anses avyttrade så fort du flyttar och ska därför beskattas. I Sverige förstås.

Egendom som ska omfattas av utflyttningsbeskattning är kapitaltillgångar i form av delägarrätter och fordringsrätter, andelar i handelsbolag etcetera. Undantag är fastigheter och tillgångar på investeringssparkonto, som ju beskattas löpande. Likaså ska den beskattningsbara vinsten uppgå till minst 100 000 kronor.

Skatteanspråket ska inte tidsbegränsas och hamnar därmed under den för skattmasen drömlika rubriken i promemorian ”evigt skatteanspråk”. De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 2020. Mellan 1 000 och 2 000 personer bedöms årligen bli föremål för utflyttningsbeskattning och den väntas inbringa cirka 1 miljard per år till statskassan. Finansdepartementet väntas skicka förslaget på remiss inom kort.

Förslaget är krångligt och kommer om det blir verklighet att applåderas av skattekonsulter som ser nya glansdagar framför sig. Den som blir föremål för utflyttningsskatt ska kunna söka anstånd med betalningen under vissa förutsättningar. Bland annat om man flyttar inom EES eller till länder utanför EES om de har skatteavtal och avtal om informationsutbyte med Sverige. Anståndshavare måste söka anstånd varje år och lämna särskilda uppgifter för att utröna om anstånd fortfarande gäller eller om hela eller delar av anståndsbeloppet ska betalas.

Extra krångel väntar om värdet på en tillgång faller efter utflyttningen. Likaså värderingen av onoterade tillgångar. I kapitlet ”Konsekvenser för enskilda” menar Skatteverket att värdet på andelarna i ett onoterat företag i regel kräver en oberoende värdering och att det kostar åtminstone 25 000 till 30 000 kronor att utföra en sådan. Det beloppet räcker knappast till värdering av särskilt komplexa förhållanden i ett företag. Som om inte det vore nog så blir det än mer komplicerat ifall 3:12-reglerna aktualiseras.

Förslaget går dessutom stick i stäv med den fria rörligheten för kapital på den inre marknaden, enligt EU-fördraget, det vill säga att EU-medborgare och företag utan hinder ska kunna utföra betalningar eller överföra kapital för investeringar i andra medlemsstater. Den fria rörligheten för kapital är en viktig förutsättning för att övriga friheter ska kunna utnyttjas till fullo och leder bland annat till ökad handel, fler gränsöver­skridande investeringar och ökad konkurrenskraft för europeiska företag. EU-domstolen har dock slagit fast att detta rörlighetshinder kan rättfärdigas av det legitima ändamålet att säkerställa en väl avvägd fördelning av beskattningsrätten mellan stater.

Det aktuella förslaget handlar dock mer om att låsa in och skydda den svenska skattebasen, likt tankegångar emanerande från 1970-talet. Regeringen lägger hellre krut på att göra det oattraktivt att flytta än att göra det attraktivt att vara kvar. Den fria rörligheten har historiskt skapat stora värden för svensk ekonomi och det är olyckligt om den öppenheten tar ett steg tillbaka. Fokus ­borde i stället ligga på att underlätta för ­företag och jobbskapande.

Att tvinga fram beskattning av småföre­tagare och entreprenörer utan att någon vinst har realiserats leder till att Sverige inte blir lika attraktivt när startupbolag ­eller ­entreprenörer väljer plats för nyetablering eller expansion. Kanske kommer det utländska ägandet av svenska bolag att öka. De ­dynamiska effekterna är som alltid svåra att förutse men den förväntade årliga skatte­miljarden kan snabbt försvinna om synen på Sverige ur ett ägarbeskattningsperspektiv förändras till det sämre.

Jonas Elofsson

Fler krönikor av Jonas Elofsson

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet