Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Reepalu slarvar med läxan

2016-11-15 22:00

KRÖNIKA. Välfärdsutredningen bör slängas i papperskorgen innan den ens hamnar i riksdagen.

I förra veckan var det äntligen dags för regeringens utredare Ilmar Reepalu att presentera sin omtalade välfärdsutredning. Det 861 sidor långa betänkandet mynnade ut i den väntade och i princip förbeställda slutsatsen: ett vinsttak på 7 procent på insatt kapital för privata välfärdsföretag inom skolan, vården och omsorgen.

Förslaget har mött hård kritik, i synnerhet från branschens aktörer. Om förslaget blir verklighet får det negativa konsekvenser för företag inom välfärdssektorn, framför allt för småföretagen, då de flesta välfärdsverksamheter har ett mycket litet eget kapital. Ansvarigt statsråd är civilministern Ardalan Shekarabi som i samband med presentationen ytterligare piskade upp tonläget genom att hävda att vinst är stöld från svenska folket. Han verkar vila argumentationen på att en majoritet av svenska folket i olika undersökningar vill begränsa vinster i välfärden.

Som man frågar får man svar. En ännu större del av befolkningen är för valfrihet inom välfärden. Det är därför inte orimligt att tro att minst en lika stor majoritet skulle svara nej på följdfrågan: ”Är du för ett vinstförbud även om det innebär att din valfrihet drastiskt inskränks och tillgängligheten för din service minskar?”

Slutsatsen i Reepalu-utredningen är att vinsttak är svaret. Men vad är då frågan? Det ger utredningen inget svar på. Inga belägg redovisas för hur ”ett oreglerat vinstintresse” sänker kostnaderna ”på bekostnad av kvaliteten”. Inga studier påvisar att privat utförd välfärd i genomsnitt presterar en sämre kvalitet, utan snarare i viss mån tvärtom. Vinsttaksdiskussionen skymmer därför sikten för det vi egentligen borde diskutera: hur vi löser de eskalerande kvalitetsproblemen inom allt fler välfärdssektorer. Oavsett utförare.

Ett högaktuellt exempel är den svenska skolan. I Långtidsutredningen 2015 kan man läsa om den dystra utvecklingen där Sveriges resultat i Pisa-mätningarna har fallit markant över tid (se figur). Svenska elever har haft den sämsta resultatutvecklingen av samtliga OECD-länder mellan åren 2000 och 2012. Från att tidigare ha presterat signifikant över OECD-genomsnittet är resultatet nu signifikant lägre inom läsförståelse, matematik och naturvetenskap. ”De som har försämrat sina resultat mest är pojkar och lågpresterande elever. Skolverket gör bedömningen att resultaten inte bara ­gäller för de berörda ämnena utan tyder på mer systematiska brister i skolan” (SOU 2015:90, bilaga 5).

För en månad sen publicerades rapporten Friskolorna och Pisa av Gabriel Heller Sahlgren och Nima Sanandaji på institutet ECEPR (European Centre for Entrepreneurship and Policy Reform). I Pisa 2003 fanns inga tecken på att fristående skolor presterade bättre än kommunala skolor. Men i Pisa 2012 hade det förändrats. Rapporten visar att elever i fristående skolor då presterar signifikant bättre än elever i kommunala skolor. Resultaten har justerats för en rad bakgrundsvariabler, som elevernas skilda förutsättningar. Samtidigt visar genomgången att de fristående skolornas relativa fördel vad gäller elevernas socio-ekonomiska förutsättningar inte har ökat mellan 2003 och 2012. Mycket pekar därför på att det har skett en förändring över tid.

Elever i fristående skolor fick högre poäng inom de tre ovan nämnda områdena. ­Resultatskillnaden översatt i undervisningstid innebär att elever i fristående skolor ligger drygt två månader före i matematik, tre månader före i naturvetenskap och fyra månader före i läsförståelse.

I rapporten identifieras de faktorer som potentiellt kan förklara friskolornas fördelar. Det handlar om bättre skol- och studiemiljö, mer läxor och mer läraraktivitet. Friskolornas prestationer hölls dessutom tillbaka av en mer elevorienterad undervisning samt mer användning av teknik i undervisningen.

Det finns alltså slutsatser att dra för såväl friskolor som för kommunala skolor. Båda aktörerna skulle kunna höja kvaliteten. Det är också det som är drivkraften bakom kundvalssystemet. Valfriheten skapar konkurrens vilket förbättrar kvaliteten. Men utan möjligheter till vettig vinst lär inte privat kapital lockas till välfärden. Det är rimligen förluster i välfärden som borde förbjudas.

Sveriges långsiktiga konkurrenskraft och tillväxt står och faller med en väl fungerande skola. Skolminister Gustav Fridolins vallöfte om att fixa skolan på 100 dagar bidde en tumme. Efter 675 dagar är Fridolins enda konkreta åtgärd ett namnbyte av höstlovet till läslov. Sveriges elever och föräldrar förtjänar bättre än så.

I december kommer de nya resultaten för Pisa 2015. Inget talar för att något ­under har skett. Tvärtom. Goda råd är därför dyra för att skyndsamt mota den oroväckande negativa trenden i den svenska skolan. För enögda ideologer är det dock förbjudet att använda sig av näringslivets terminologi som benchmark och best practice. Men det är precis vad som krävs och det är det som är tanken med valfrihetssystemet. Lära av de goda exemplen och minimera eller eliminera de mindre bra. Stat och kommun måste ställa ännu högre krav på kvalitet och uppföljning. Reepalus utredning bör hamna i papperskorgen innan den ens hamnar i riksdagen. En riktig välfärdsutredning handlar i första hand om kvalitet, inte vinsttak.

Låt stå.

Jonas Elofsson

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet