Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

En folkomröstning om osthyvelns vinkel

2018-09-05 18:00

I en växande ekonomi är det vanligt att den offentliga sektorns andel av BNP ökar. När privat konsumtion växer i omfattning och förbättras i kvalitet vill medborgarna se minst samma kvalitetshöjning i den offentliga verksamheten. Eftersom produktivitetsökningarna är små eller obefintliga i offentlig sektor måste relativt sett flera personer anställas för att motsvara kraven. Detta leder till att utgiftsandelen ökar. Till det kommer att demografin verkar för ökade utgiftsandelar både när det gäller verksamheter och transfereringar.

Ett problem med denna utveckling är att den offentliga sektorn är skattefinansierad. Både av politiska och ekonomiska skäl kan inte skatterna höjas hur mycket som helst. Det finns därför ett slags skattetak som sätter stopp för tillväxten i den offentliga sektorn. I Sverige började denna konflikt bli tydlig någon gång kring decennieskiftet 1980. Därefter har det underliggande trycket för utgiftshöjningar mötts med den så kallade osthyvelsmetoden. Denna har innefattat nödvändiga effektiviseringar, men också partiella nedskärningar som lett till att offentlig sektor kvalitetsmässigt inte kunnat hålla jämna steg med privat sektor.

Osthyveln har också gått hårt fram över de offentliga kärnverksamheterna som rättsväsen, polis och försvar. Inom försvaret har inte bara osthyveln, utan också den mera fruktade tårtspaden, kommit till användning. Också de offentliga investeringarna har satts på en ständig sparlåga, vilket bland annat märks på en allt sämre fungerande tågtrafik.

Överhuvudtaget har den politik som alla regeringar bedrivit under de senaste decennierna lett till en kvalitetskris i alla, eller nästan alla, delar av den offentliga sektorn. Denna kris är också mycket tydlig i väljaropinionen. Frågor relaterade till krisen i offentlig sektor ligger i topp när väljarna får ranka de viktigaste politikområdena inför valet.

Socialdemokraterna matchar detta med budskapet att valet är en folkomröstning om välfärden, där man får anta att en röst på Socialdemokraterna betyder att man säger ja till välfärd. Moderaterna säger lite ovant att de står för den starka staten.

Någon trovärdig lösning på det dilemma som jag skisserat kan dock inte skönjas någonstans. Socialdemokraterna talar om en ospecificerad skattehöjning på 5 miljarder för ”de rika”, vilket inte lär räcka långt. Särskilt inte som man lovar att spendera mera än detta på en extra semestervecka för barnfamiljer.

Moderaterna talar i stället om sänkta skatter. I högskattestaten Sverige är det faktiskt möjligt att sänka vissa skatter utan att intäkterna långsiktigt minskar. Däremot lär det vara svårt att finansiera en långsiktig kvalitetshöjning i den offentliga sektorn med skattesänkningar.

Skulle man å andra sidan försöka sig på att matcha utgiftsbehoven i offentlig sektor med skattehöjningar så skulle förmodligen ekonomin sänkas.

En mera långsiktig lösning är att öppna för andra finansieringslösningar än skatterna. Detta kan verka gå på tvärs med hela idén med den svenska välfärdsstaten. Faktum är dock att vi redan i dag har sådana lösningar på flera områden. Tandvårdsförsäkringen är ett exempel. Pensionsuppgörelsen är ett mycket tungviktigt exempel. I dess efterföljd skulle man kunna tänka sig breda uppgörelser kring basala välfärdsbehov, medan det för den enskilde är möjligt att bygga ut sina välfärdstjänster med egna insatser. ­Kanske får vi vänta till nästa ekonomiska kris innan en sådan lösning kan bli möjlig att diskutera på allvar.

Docent i nationalekonomi och tidigare chef för IFN, chefsekonom för SAF, Industriförbundet och Handelsbanken.

Mord på öppen gata

Donald Trump har sagt att han skulle kunna skjuta en person mitt på Fifth Avenue utan att stödet från hans väljarbas skulle svikta. Det blir nu alltmer tydligt att den amerikanske presidenten har samma etikideal som en maffiaboss. Samtidigt kan vi konstatera att stödet från republikanerna fortfarande är starkt. Därför börjar man fråga sig vad som skulle hända om Trump faktiskt skulle genom­föra en sådan skjutning. Thomas Friedman har i NYT skrivit en lysande kolumn med utgångspunkt i just denna fråga. Googla och läs!

Ulf Jakobsson

Fler krönikor av Ulf Jakobsson

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet