En sällsynt möjlighet

Svenska gruvkoncerner som LKAB och Boliden finns inte ens med på den geologiska kartan när det kommer till de nya strategiska metallerna som kobolt, grafit, litium och vanadin.

År 1992 öppnade Sverige dörrarna för utländska bolag att prospektera och utvinna metaller i Sverige. Sedan dess har en strid ström av utländska geologer och prospekteringsbolag knackat berg och borrat i de svenska skogarna.

Inte sedan vallonerna kom till Sverige i början på 1600-talet har utländskt know how betytt så mycket för svensk gruvindustri som alla de australiska och kanadensiska gruvbolag som nu ska lyfta upp dolda miljardtillgångar ur den svenska berggrunden. Dyra och sällsynta metaller, eller kritiska och nödvändiga för den nya teknikutvecklingen med förnybara energikällor, elektrisk mobilitet och energilagring.

Intresset för gruvbrytning har accelererat när efterfrågan exploderat på nya effektiva batterier för elbilar och mobiler. De nya batterierna kräver stora mängder ”kritiska metaller”, som litium, grafit, kobolt och vanadin, där priserna de senaste åren gått mot himlen med uppgångar på flera hundra procent.

På två år har priset på kobolt stigit med 300 procent till över 90 dollar per kilo och priset på vanadin samtidigt rusat 400 procent. Utländska bolag söker därför i snabb takt tillstånd för nya gruvor.

De mest aktiva på den svenska marknaden är kanadensiska Leading Edge, Agnico Eagle och Mandalay, de fem australiska bolagen Talga, Critical Metals, Aura Energy, S2 och Sunstone samt Hongkongbolaget Dragon Mining.

Den fullständiga listan är mycket längre och innehåller också ett fåtal svenska bolag som Botnia Exploration, Arctic Minerals och Copperstone, alla tre listade på First North.

Av all prospektering som sker globalt svarar Australien och Kanada för tillsammans cirka 80 procent fördelat ungefär lika mellan de två, så det är naturligt att de också investerar i prospektering i Sverige, säger Erika Ingvald, enhetschef på statliga myndigheten SGU, Sveriges geologiska undersökning.

Hon ser inget märkvärdigt med att bolag från Australien och Kanada dominerar jakten på så kallade kritiska metaller på den svenska marknaden.

– Totalt i Sverige är det dock våra traditionella gruvbolag som LKAB och Boliden som satsar mest på prospektering, men de letar bara efter sina egna produkter där de har sin kompetens. Det är stora skillnader mellan både att prospektera och att bryta olika metaller, säger Erika Ingvald.

De utländska bolagen har en mer krasst ekonomisk förklaring till varför de älskar Sverige. Talga Resources, som äger både Sveriges största koboltfyndighet i Kiskamavaara öster om Kiruna, och en grafitfyndighet i världsklass i Nunasvaara norr om Gällivare, skriver på hemsidan bland annat att Sveriges

• mineralskatter är relativt outforskade och oexploaterade

• infrastrukturen för transport av råvaror är välutbyggt

• elkostnaderna är låga

• bolagsskatten är låg och produktionsskatten på mineral bara 0,2 procent.

Den Vancouver-baserade tankesmedjan Fraser Institute rankade tidigare Sverige som det nästa bästa landet i Europa för gruvdrift. De senaste åren har dock Sverige halkat längre ner på Frasers lista, som numera toppas av Finland, som inte bara anses vara bäst i Euopa utan i hela världen.

Filip Kozlowski, Sverigebaserad styrelseledamot i Leading Edge, listad i kanadensiska Toronto och på First North i Stockholm, lägger ytterligare en aspekt på intresset från Kanada och Australien.

– Att så många bolag kommer därifrån beror också på att de har ett väl utvecklat finansiellt ekosystem för prospektering och gruvdrift. Båda länderna har en stark gruvtradition som byggt kompetens och inte minst skapat en lång riskkapitaltradition som inte finns i Europa på samma sätt, säger han.

Amanda Scott, nyzeeländsk geolog som arbetat med prospektering i Sverige sedan 2011, pekar också på att det i Sverige är mycket lätt att få tillstånd till prospektering och att det finns gott om ledig mark att prospektera på. I Australien är mycket av den attraktiva marken redan upptagen och det är stränga regler för hur prospekteringsarbetet ska gå till.

Sedan några år är Amanda Scott en fristående konsult åt ett flertal bolag som bland annat Talga och Critical Metals. Hon är också certifierad av de australiska myndigheterna som en så kallad ”competent person”, vilket ger henne rätt att kunna garantera riktigheten av de fynd och metallhalter prospekterare använder sig av, en så kallad jorc-kod.

Filip Kozlowski påpekar att regleringen i Australien och Kanada styr vad bolagen kan lova i sina finansieringsprospekt. Han jämför med läkemedelsbranschen, där det inte finns motsvarande reglering, utan man kan vagt tala om ett behov hos miljontals människor men inte nämna något om success rate. Följs kanadensiska NI43-101 eller australiska jorc-koden kan bolagen inte måla upp en rosafärgad bild utan allt måste verifieras av en oberoende part.

Amanda Scott menar att i Sverige är börsreglerna ganska svaga, utan de krav på att informationen till investerare ska följa de som finns i Australien (jorc) eller Kanada (NI43-101).

– I Sverige kan i princip vem som helst gå ut och borra, säga att de gjort ett fynd och lista sig på en börs och i prospektet säga vad man vill om fyndigheterna för att få upp kursen, säger hon.

Alla Affärsvärlden talat med håller med om att det är extremt lätt att få prospekteringstillstånd i Sverige – och extremt svårt att få brytningstillstånd.

I Australien, och nu Finland som passerat Sverige som bästa startup-land för gruvdrift, är det jämfört med Sverige lite svårare i början men lättare i slutet om man följt det stränga regelverket.

– Det är bra med stränga regler för att skydda människor och miljö, men processen i Sverige är otydlig då tillstånd som följt reglerna kan överklagas och processen dras ut i det oändliga, säger Filip Kozlowski.

Amanda Scott håller med.

– Uppfyller man alla svenska krav på miljö, brytning och avfall kan det ändå ta hur lång tid som helst innan en brytningsansökan behandlas och några beslut inom fem-sex år är mycket svårt att få, säger Amanda Scott.

Hon tycker att det är bra med ett strängt regelverk. Problemet, enligt Amanda Scott, är att processen att ansöka om ett bearbetningstillstånd och miljötillstånd är vag i Sverige och saknar formella riktlinjer som definierar hur de relevanta utredningarna ska utföras. Det gäller både för att öppna en ny gruva och att stänga en gammal.

– Jag tror att det är därför processen tar så lång tid, eftersom varken företagen eller myndigheterna vet precis hur det ska behandlas. Det måste finnas mycket bättre samarbete och dialog mellan företagen och myndigheterna, särskilt i de tidiga etapperna av processen, säger Amanda Scott.

Ett typfall är Leading Edges fyndighet i Norra Kärr norr om Gränna. Det är världens fjärde största fyndighet av sällsynta jord­artsmetaller och en av de rikaste fyndigheterna i Europa.

– Hela världen är här beroende av Kina, säger Leading Edges Filip Kozlowski som förklaring till att EU-kommissionen ansett mineralerna och fyndigheten som så strategiskt viktig att man gått in med forskningspengar för att undersöka möjligheten till en eventuell brytning i Norra Kärr.

SGU har klassat fyndigheten som ett riksintresse. Metallerna som finns i Norra Kärr är de mest eftertraktade av de sällsynta jordmetallerna. Men brytningstillstånd har hela tiden överklagats och tillståndsprocessen verkar befinna sig i limbo.

Fyndigheten är stor i ett internationellt perspektiv och uranhalten som motståndarna oroar sig för är lägre än i marken under Uppsala, enligt Erika Ingvald på SGU, som tror att Norra Kärr i teorin skulle kunna bli världens första nollavfallsgruva.

– Bergarten där metallerna ligger kan användas för glastillverkning. Det är väldigt intressant för ett gruvbolag att i stället för en avfallskostnad få en intäkt, säger hon.

I väntan på att knuten kring Norra Kärr ska lösas upp koncentrerar sig Leading Edge på arbetet med grafitgruvan i Woxna utanför Edsbyn i Hälsingland. Där finns redan alla brytningstillstånd på plats. Grafithalten är förhållandevis hög, men behöver renas ytterligare och anpassas till batteritillverkarnas krav.

Bolaget lägger troligen förädlingsanläggningen nära gruvan.

– Vi siktar på att ha allt klart tills de stora batteritillverkarna kör i gång med sin ökade kapacitet, det vill säga 2020, så att vi kommer i fas med deras produktion, säger Filip Kozlowski.

Woxna blir då nästa stora gruva som tas i drift i Sverige, som det ser ut nu.

Nästa kan bli i Häggån i Jämtland, där Aura Energy planerar att öppna en vanadingruva.

Vanadin är en av de mer eftertraktade metallerna för batterier. Metallen används i första hand i vanadin redox-batterier, avsedda att långtidslagra förnybar el från vind och sol där det kan uppstå tidsskillnader mellan produktion och konsumtion. Enligt Aura Energy är Häggån en av världens största oexploaterade fyndigheter av vanadin. Totalt uppges fyndigheten innehålla 2,3 miljarder ton inklusive en del nickel, zink och molybden med varierande metallhalter.

I en intervju nyligen i Dagens Industri sa Auras styrelseordförande Peter Reeve att bolaget räknar med att vara i gång med gruvbrytning inom tre till fem år. Han påpekar att det är en ”optimistisk men realistisk tidsplan om allt går som det ska”.

Huruvida det verkligen är realistiskt beror framför allt på om det blir en lång överklagandeprocess.

I Auras planer ingår också att eventuellt bygga en egen fabrik för vanadin redox-batterier. Också den omskrivna batteritillverkaren Northvolt tittar på batterier för integrering i kraftnät. Northvolt och vindkraftbolaget Vestas har därför inlett ett samarbete för att utveckla litiumjonbatterier där Vestas investerat 10 miljoner euro. Ett liknande avtal tecknade Northvolt också häromveckan med tyska Siemens, som också förbinder sig att investera 10 miljoner euro i Northvolts utveckling av litiumjonbatterier.

För någon vecka sedan startade svenska energijätten Vattenfall bolagets största batterianläggning hittills. Vattenfall har installerat 500 batterier vid vindkraftsparken i Pen y Cymoedd i brittiska Wales. Batterierna är av samma modell som ingår i BMW:s elbil I3 och tillverkas av Samsung SDI. Anläggningen ska bidra till att stabilisera elförsörjningen i det brittiska kraftnätet.

– Den här typen av batterianläggningar kommer att spela en större roll i framtiden med den fortsatta utvecklingen av förnybar el via sol och vind, och vi leder utvecklingen, säger Claus Wattendrup, som ansvarar för Vattenfalls enhet för sol och batterier.

En uppsättning litiumjonbatterier för en elbil kräver 10–12 kilo litium. Ungefär lika många kilo krävs när andra metaller är batteribas, som kobolt och vanadin.

Det är förstås inte bara i elbilar det finns litiumjonbatterier utan de används också i mobiltelefoner, datorer, verktygsmaskiner och allt annat som behöver omladdningsbara batterier. Men en elbil kräver 875 gånger mer batterikapacitet än en dator.

Northvolts blivande batterifabrik i Skellefteå är bara en i raden av anläggningar som håller på att starta i Europa. Alla är beroende av att nya metallvolymer kommer ut på marknaden. Northvolt tror sig kunna lösa en del av problemet genom återvinning av gamla litiumjonbatterier, men någon bra process för detta finns ännu inte i kommersiell drift och tillgången på returbatterier är ännu mycket begränsad då elbilsbatterier har en livslängd på minst tio år.

Den kommande stora efterfrågan på batterimetaller sätter press på gruvbolagen att forcera fram sina projekt och på myndigheterna att snabba upp processen för brytningstillstånd.

Så har australiska Talga Resources som sitter på stora fyndigheter av både grafit och kobolt lagt sina fyra svenska koboltprojekt i ett separat bolag, Talga Battery Metals. Talgas koboltfyndighet i Kiskamavaara öster om Kiruna är den största som gjorts i Sverige och innehåller också koppar och guld.

Det nya koboltbolaget kan komma att avyttras. Det har bolaget tidigare gjort med sina guldprojekt i Australien och planerar göra med järnfyndigheterna i Masugnsbyn och Vittangi, båda öster om Svappavaara. Allt för att fokusera resurserna till sina fyra grafitfyndigheter i Norrbotten som tillsammans är de största grafittillgångarna Europa.

Flaggskeppet är Nunasvaara mellan Svappavaara och Vittangi, som har den högsta grafithalten i världen på drygt 25 procent. Grafithalten i Woxnagruvan ligger på drygt 10 procent som jämförelse. Nunasvaara har dessutom ett indikerat innehåll på fem gånger så mycket grafit som Woxna. Talga, som också ska utvinna grafen i Nunasvaara, har inlett ett samarbete med tyska Bosch, världens största bilkomponenttillverkare.

Nunasvaara hittades och ägdes av LKAB fram till 1990-talet, men lämnades därför att bolaget ansåg att det skulle bli svårt att skapa lönsamhet.

Grafiten är intressant för att den är den ena polen, den negativa anoden i litiumjonbatterier och där motparten är den positiva katoden, vanligtvis av kobolt. Elektrolyten mellan de två batteripolerna är en litiumbasera vätska.

Critical Metals fyndighet i Varuträsk nordväst om Skellefteå innehåller inte bara litium utan också höga halter cesium. Varuträsk ligger bara tio kilometer från Northvolts blivande batterifabrik. Cesium används i atomklockor, men framför allt i gps-systemen i mobiltelefoner. Det finns bara en cesiumgruva i världen i drift, i Kanada.

Trots att litium upptäcktes i Sverige, på Utö i Stockholms skärgård för i år 200 år sedan, är de kända brytvärda fyndigheterna i Sverige få. Merparten av litium kommer från saltsjöar i Chile och gruvor i Australien. Finländska Keliber har gjort mycket stora fynd av litium i Finland och är det gruvprojekt för litium som hunnit längst i Europa. Från år 2020 räknar bolaget med att kunna bryta 9 000 ton per år i minst tio år. Kelibers största ägare är Oslonoterade Nordic Mining med drygt 22 procent. Litiumet ska förädlas i bolagets anläggning i Kokkola norr om finländska Vasa.

En mycket stor andel av de utländska bolag som opererar i Sverige har också motsvarande verksamhet i Finland. Sedan finns det också listade bolag i Stockholm men med verksamhet i Finland som guldproducenten Endomines och Sotkamo Silver.

Finland har alltså passerat Sverige som Europas bästa land för gruvdrift, enligt Fraser Institutes årliga undersökning bland världens gruvbolag.

– I Finland ställs det mycket högre miljö­krav men uppfyller man dem får man sitt tillstånd. Reglerna är klara och tydliga, säger Amanda Scott.

Leading Edges grundare Mark Saxon menar att miljökraven kan vara högre i Sverige men att det är dyrare och svårare att få prospekteringstillstånd i Finland.

– Däremot kan det vara lättare få ett slutligt brytningstillstånd i Finland då det inte är möjligt att gång på gång överklaga ett beslut.

Ett stort antal av de fyndigheter som görs i Sverige ligger runt LKAB:s järngruvor och Bolidens Skelleftefältet. Men LKAB gör över huvudtaget inget om det inte har järnmalmskoppling. Största ägare till prospekteringsrätter i Skelleftefältet efter Boliden är australiska S2 Resources som också har stora områden i Finland.

Vid två Bolidenägda gruvor i Finland har bolaget kobolt som biprodukt, men där pågår det en utredning om man i stället kan göra kobolten till huvudprodukt.

– Vår prospektering fokuserar främst kring redan etablerade gruvområden och vi har därigenom förlängt livstiden för flera enheter, säger Klas Nilsson, kommunikationsdirektör på Boliden.

Eftersom en rad sällsynta jordarts- och batterimetaller finns i berggrunden runt LKAB:s gruvor ligger det nära till hands att anta att en del sådant material separerats ut från järnet som avfall.

– LKAB har vid flera tillfällen under de senaste minst 50 åren undersökt om det finns en metod för att utvinna fosfor ur våra flotationsdammar. Enligt rykten ska det i våra dammar finnas fosfor som motsvarar 125 års förbrukning i svenskt jordbruk. Hittills har man inte funnit någon metod som skulle göra en sådan utvinning ekonomiskt försvarbar, säger Bo Krogvig, kommunikationsdirektör på LKAB.

Per-Erik Lindvall, tidigare teknisk direktör vid LKAB, har en annan bild av vad som gömmer sig i gruvbolagets avfall.

– Sandmagasinen, det vill säga resterna sedan malmen krossats, malts och separerats från sitt järninnehåll, är en fantastisk framtida möjlighet för LKAB, säger han.

Om innehållet av fosfor och de tunga sällsynta jordartsmetaller som finns i dessa sanddepåer kan tas tillvara skulle de kunna omsätta ett par miljarder kronor per år i åtminstone 15 år, enligt hans bedömning.

– Tyvärr saknas det i dag en bra process för lönsam separering av fosforn och jord­artsmetallerna liksom också en bra affärsmodell då det är olika köpare till fosforn och metallerna, säger Per-Erik Lindvall.

Han pekar också på ett annat stort problem för dem som vill starta gruvprojekt med sällsynta jordmetaller, också kallade REE-metaller. Marknaden domineras totalt av kinesiska bolag, som sänker priset så att nya konkurrenter inte kan nå lönsam produktion.

– Om LKAB kan hitta en bra process kan de gå runt kineserna. Sanden i depån är gratis och REE-metallerna kommer ut som en biprodukt till fosforn och får därmed en mycket låg framställningskostnad, säger Per-Erik Lindvall.

I Häggån vill Aura som nämnt bryta vanadin. Där finns också en av världens största reserver av uran, något mindre än den i jämtländska Viken som kanadensiska Continental Precious Metal sålde för drygt ett år sedan till EU Energy. I våras klubbade riksdagen en lag som förbjuder all prospektering och utvinning av uran i Sverige.

– Uranförbudet belyser det stora problemet för svensk gruvindustri. Det handlar om så mycket pengar för prospektering och gruvdrift att investerarna vill ha klara, konsekventa och långsiktiga regler för vad som gäller. Är reglerna osäkra väljer de globala pengarna att vara i ett annat land och då blir det ingen gruvindustri i Sverige, säger Erika Ingvald på SGU.

Text: Hans Westerberg Foto: Rolf Christensen/Scanpix