Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Ericsson genom två bubblor

2019-07-07 07:37
Lars Ramqvist. Foto: Jan Collsiöö/TT

Ingen svensk företagsledare haft så stora framgångar som gruvarbetarsonen från Grängesberg, Lars Ramqvist,  kunde redovisa våren 1998. Han stod där 59 år gammal, kortväxt och bestämd,  i mörk kostym och färgglad sidenslips för att demonstrera diagrammet över den historiska vinstutvecklingen som mer liknade en panflöjt än en statistisk bild av ett företags utveckling. Det gällde att hålla kvartalskapitalismen i schack med överraskningsfria ständigt bättre rapporter.

Ericsson var år 1997 världens ledande företag i världens sexigaste bransch, mobiltelefoni: bäst på mobilteleteknik och bäst på mobiltelefoner. En viktig förklaring till detta var att den här lite sturige ledaren hade drivit ett aggressivt forskningsprogram i företaget, mot en kritisk analytikerkår. En del investeringar hade misslyckats kapitalt, som de 10 miljarder kronorna till systemet AXE-n, en föregångare till internet. Men annat gick hem. Ericsson hade också lyckats samordna en stor del av sin bransch kring ett nytt tekniskt system, GSM, och Ericssons säljare och tekniker hade visat nya prov på företagets gamla anda att våga sälja och utveckla system samtidigt. Ramqvist var uppenbarligen en formidabel pådrivare.

Mitt under detta breda anfall på världens telefonoperatörer kom internationella spekulanter till hjälp och  tryckte ned Ericssons kostnader radikalt via valutan. Ingen kunde längre hejda det gamla telefonföretag som bildade Telecom Valley i Stockholmsförorten Kista. För att riktigt förstå fenomenet Ericsson måste man ta med ägarrevolutionen. Mer än hälften av aktierna fanns nu  i utländska händer, mest amerikanska fonder. Under Ramkvists tid ökade sedan aktiekursen 57 procent om året.

Inte så konstigt att Ericsson-organisationen drabbades av ett visst övermod. Idén att Ericsson skulle flytta sitt högkvarter till London, bort från oförstående svenska politiker, kom kanske ur detta. Men företaget fick också problem när den finländske konkurrenten Nokia attackerade med mobiltelefoner som hade mer attraktiv design. 

”Om ni vill ha telefoner som ser ut som tvålar så”, är det citat som tillskrivs forskningschefen. Den nya så kallade ”telekom- och it-bubblan”, som vi ska återkomma till, skickade snart, trots detta, upp Ericssonkursen på aktiebörsen, när det visionerades om att knyta ihop mobiltelefoni och data i 3g, den tredje generationens mobilteknik. Fullkomligt vettlösa höjder.

I auktioner om licenser för de brittiska och tyska marknaderna drevs också  priserna måttlöst så att  teleoperatörernas balansräkningar blev tomma. Det fanns inga pengar längre att köpa utrustning för. Inga banker ville heller ställa upp med lån. Detta hände samtidigt som Ericssons Ramkvist skulle avlösas som verkställande chef. Boom, kris, krasch igen.

Sveriges andra kometföretag i den här situationen var läkemedelsföretaget  Astra, och hjälten där var en annan teknologie doktor med arbetarbakgrund, Håkan Mogren. 

–Om du kommer från yttre världsrymden och ska köpa en enda aktie så rekommenderar jag Astra, sa en amerikansk analytiker. Han valde alltså inte Ericsson.

Även Astra var i det här läget dopat av kronan och av utländska nya ägare som rusat in. Till trycket i Astra-aktien bidrog också att den amerikanske avtalspartnern Merck hade en trigger i sitt avtal att före 1993 års utgång nå en försäljningstakt på 550 miljoner dollar för Astras produkter. Nu satte man till alla klutar för att inte förlora makten över Astra i USA. Räknat i kronor ökade Astras försäljning år 1994 med 45 procent.

Redan tidigare gick allt strålande, försäljningen år 1992 var 18 gånger större på tre år, för Investor var Astrainnehavet som galten Särimner, och kunde säljas av bitvis utan att värdet minskade. 

I Astra hade dotterbolaget Hässle i Mölndal under Ivan Östholm och i samarbete med sjukhuset Sahlgrenska skapat världens kanske mest kreativa forskning med fyra av världens tio mest sålda läkemedel: magsårsmedlet Losec, astmamedlet Pulmicort, betablockeraren Seloken och hjärtmedicinen Plendil.  Håkan Mogren fick del i framgången när han drev företaget mot målet att bli ett globalt läkemedelsföretag. Han bände upp den ena konservativa marknaden efter den andra. Japan, världens näst största marknad efter USA, tog längst tid.

Men när Losec stod för allt större andel av intäkterna för Astra kom det snart  inget nytt från Mölndal. Patentet på Losec skulle ju gå ut  och Astra riskerade att falla från en hög nivå. 

Även Investor riskerade att bli läkemedelsframgångens fånge, Astra-aktier stod för mer än en fjärdedel av substansen i investmentbolaget. Då bröt Håkan Mogren den påkomna pessimismen genom att gå ut i intervjuer i maj 1998 och tala om fusioner, som vd i vilket stort moget bolag som helst. Astra gick senare ihop med Zeneca och flyttade till London.

I skuggan av Astra gjorde den andra läkemedelskometen Pharmacia en förvärvsresa och tog med sig en stor del av svenska läkemedelsindustrin till USA, och blev till slut en del av giganten Pfizer.

Barnevik i ABB hade gjort snabba och, skulle det visa sig, ganska slarviga affärer. Styrelsen fungerade knappast alls. Varken Curt Nicolin eller Peter Wallenberg eller schweizarna hade något att sätta emot verkställande direktören som själv behärskade alla siffror i koncernen. Pr-avdelningen växte när det bildades en ”Percysfär” med storbolagen ABB, Sandvik och Skanska. Det ena gav det andra.

Wallenbergsfären, som var huvudägare till Astra och delad huvudägare till Ericsson och ABB,  var närmast att likna vid ett fideikommiss (”anförtrott på heder och samvete” på latin). Överlevnaden byggde på att nya arvtagare var villiga att gå in och arbeta för ett sammanhållet familjearv, snarare än egen förmögenhet. Alla huvudmän hade visserligen glatt berikat sig själva, men de hade sedan testamenterat tillbaka en stor del av bytet till ägarstiftelserna.  

Var just Percy Barnevik den mest lämpade att för en tid agera förmyndare? Det är svårt att se något annat än att Peter Wallenberg gjorde ett dåligt val. 

Att Barnevik började sin nya tid som styrelseordförande i ABB och Investor med att släppa in den mäktige schweiziske ägarspecialisten Martin Ebner var anmärkningsvärt. 

I Investor  agerade han resolut för att få bort patriarken Peter ”Pirre” Wallenberg från styrelsearbetet och bolagen. Inte helt orimligt med tanke på att denne hade passerat 70 år, men högt spel med tanke på att Wallenberg satt kvar som styrelseordförande i ägarstiftelserna. Det visade sig att Barnevik överskattade sin egen makt.

Han styrde Investor mot en tydligare anglosachsisk ägarmodell, där gamla Wallenbergfästet framstod som föråldrat. Under den här perioden skrevs knappt en artikel om investmentbolag i affärspressen som inte illustrerades av män i päls med träklubbor eller av dinosaurier. I dag är det annat ljud i skällan.

Förvånade styrelseledamöter i nybildade  Astra Zeneca fick Percy Barnevik som styrelseordförande, inte Håkan Mogren. Barnevik misslyckades till slut på grund av att det inte blev kassaflöde och värdeökning i hans viktigaste företag ABB. Det stora livsverket drev alltmer mot kaos precis som förebilden General Electric gör i dag.

Martin Ebner, som inte bara investerade i ABB, attackerade Investor i raseri och såg till att han fick Percy Barnevik med sig i fallet. Hans högbelånade ABB-aktier chocksänktes av  asbesträttegångar i USA och skadeståndsproblem med gasturbiner och för högt upptrummade förväntningar. 

För Lars Ramqvist blev det ännu sämre när först Ericsson brakade ihop och sedan Skandia som prånglat ut pensionspaket baserade på teknikaktiers tillväxt. Tre av de svenska toppföretagen rasade mer än 90 procent. Den svenska förnedringen var fullständig.

Så kom det sig att Investors ”förmyndar-epok” avslutades på ett helt annat sätt än det kunde ha förväntats. För vem kunde trott att banken SEB och verkstadskoncernen Atlas Copco i slutet av perioden skulle framstå som det senaste decenniets vinnare bland portföljbolagen tillsammans med Scania medan de omsusade börsföretagen ABB och Ericsson i stället skulle hamna bland katastrofaktierna? Och SKF, som hade överförts till stiftelserna i en bytesaffär, hade sanerats av Percy Barneviks kollega från ABB, Sune Carlsson. 

Att kronan släpptes fri hade fått stora konsekvenser för svenska börsföretag, under lång tid, skulle det visa sig. Mönstret från 1980-talet upprepades när exportföretagen först kunde behålla höga priser de tre första åren och därmed öka sina vinster. Intressant var till exempel att den svenska delen av ABB stod för så stor del av koncernvinsten i den globala jätten. Det skylde över andra problem i koncernen.

De nya kometerna Astra och Ericsson kunde redovisa väldiga vinstökningar eftersom deras produkter gjordes med svenska kostnader. Lastbilsföretagen Volvo och Scania fick skördetid. Till och med Volvo Personvagnar gjorde vinst och kunde säljas för ett hyggligt  pris till amerikanska Ford.

Företagen från basindustrin fick nystarter, inte att undra på att svenska politiker  talade om industriell renässans.

Det kom ingen baksmälla i Sverige den här gången. Inflationstrycket ökade inte, till stor del på grund av den hårdare konkurrens som utvecklades på världsmarknaden och den mer avreglerade ekonomin i Sverige. Det tog lång tid för importverksamheterna att kompensera för kronfallet. 

Men mest betydde nog att den kinesiske starke mannen Deng, efter att ha dödat demonstranter som ville ha mer demokrati på Himmelska fridens torg 1989, lade in en ny växel. Stora zoner av Kina öppnades för de internationella företagen, efter några års tvekan anslöt de sig på bred front. Folkets förtroende skulle återvinnas med en djärvare satsning på förbättrad ekonomisk standard. 

Många av de svenska börsjättarna deltog och Atlas Copco med störst målmedvetenhet. Peter Wallenberg hade under en Kinaresa råkat få nära kontakt med Shanghais borgmästare, jämnårige Jiang Zemin, som nu seglade upp som kronprins när hans konkurrent förknippades med brutaliteter mot demonstranterna.

De internationella företagen och utlands-kineserna satte en väldig fart på kinesisk ekonomi, och de tidigare industriellt efterblivna fastlandskineserna blev ivriga lärjungar. Kinesisk industri drog upp ekonomins genomsnittliga ökningstakt till fördubblingstakt på 6-7 år. Redan nu kändes deflationseffekter när Kina satte in hundratals miljoner lågavlönade industriarbetare i världshandeln.

Under den period som detta avsnitt handlar om blev Kinas ekonomi nästan fyrfalt större och pristrycket nedåt tilltog. Redan från 1996 sänkte därför de svenska exportföretagen sina priser successivt. Konsekvensen av ”valutaeffekten” fanns kvar länge. Frågan är till och med om den inte fortfarande gäckar Riskbankens försök att normalisera. 

De exporterande börsföretagen fick, tack vare detta, kraftig volymexpansion, lika stor som under 1950-talet. Skillnaden var att draghjälpen den här gången inte kom från Europa utan från USA och Kina. Den starka amerikanska dollarn gjorde att svensk export inte, till en början, blev så Europa-orienterad som man kunde förvänta efter EU-medlemskapet. Ericssons nya teleprodukter, Volvos stadsjeep och Astras magsårsmedel skördade mest vinster i Nordamerika. 

Det svenska ägandet var redan tidigare bräckligt. När regleringarna kom och kronans värde sjönk blev de stora svenska företagen attraktiva uppköpsobjekt. Saabs personbilar, Volvo Personvagnar, Nobel, Pharmacia, Stora, Sydkraft, Aga, Gambro, Scania och Bilspedition var bara några av de börsföretag som försvann.

Svensk industriproduktion ökade kraftigt i internationellt perspektiv. Nedskärningarna av arbetskraft inom tillverkning skedde långsammare än på andra håll, på grund av att produktionen ökade så kraftigt. Parallellt med neddragningen i tillverkningen skapades det ungefär lika många nya arbetstillfällen i andra företag som på olika sätt betjänade industriföretagen, från inhyrda vakter och konsulter till lagerarbetare och lastbilschaufförer. De var inte anställda av storföretag längre men de har ytterst samma uppdragsgivare som tidigare. Den svenska industrisektorn i vid mening behöll sin andel av sysselsättningen på ett sätt som är nästan unikt bland de utvecklade industriländerna. 

Exporten som andel av BNP ökade successivt, vilket också drog med sig import av importerade industrikomponenter och programvara. Förädlingskedjorna blev allt längre och mer invecklade. Aldrig tidigare hade svenska exportföretag fått så stora framgångar i relativa termer. Expansionen på 1950-talet gick lika snabbt men då gick den ju ännu snabbare hos flera av grannländerna i Europa. 

Det går knappast att förstå den nya börslistan om inte detta är med i bilden. Hur hållbart det är får framtiden utvisa.

***

Nyår 2000 passerade utan att den stora fruktade ”millenniebuggen” slog till. Flygplanen störtade inte och elsystemen stängdes inte heller på grund av datasystem med årtal på två siffror (00). Allt fortsatte som förut in på det nya året, men skillnaden blev att de stora företagen i telebranschen kom in i börshysteri som handlade om internets möjligheter. 

Världens största börsbubbla höll redan förut på att bygga upp sig, men telekomjättarna representerade helt andra värden än små it-konsulter. 

Detta blev historiens värsting trots alla tusentals ny välutbildade företagsanalytiker och deras riskmodeller. I grunden var det samma fenomen som under järnvägsbubblan år 1856 i USA eller 1920-talets radiobubbla. Men det är fel att se själva produkterna eller teknikerna som orsak till bubblan. Snarare brukar det vara olika pusselbitar som plötsligt och slumpmässigt fogas ihop till ett kaotiskt orkanmönster. Vettlös dyrkan av framtiden kan börja. 

I Sverige var det it-konsulterna som tidigt stod i centrum för hysterin. Det var märkligt eftersom en fyraårig uppgångsperiod med 30 procents tillväxt i omsättning just hade slutat. Stämningen på börsen var lite avvaktande i början av hösten men sedan kom optimismen vällande in från USA. Ett internetkonsultföretag med namnet The Globe satte nytt globalt rekord för kursuppgång under första noteringsdagen med 606 procent . Alla betänkligheter kastades över bord och köparna strömmade till. 

”Vi har extremt dåliga företagsledare i Sverige”, hade Johan Staël von Holstein, 36 år och en av de svenska it-grundarna, sagt. ”De gamla företagsledarna är världsfrånvända och navelskådande och ser inte potentialen i de nya företagen.”

Hans företag med namnet Icon Medialab fick kursökning på 825 procent för helåret. I totalt börsvärde blev det 10 miljarder kronor vilket var orimligt för ett konsultföretag som bara omsatte 400 miljoner kronor. Men Icon Medialab byggde ”framtidens Volvo”.

Det fanns en spännande uppkäftighet i luften men också en nästan rörande naivitet när det gäller svårigheterna att bygga uthålliga företag. Och vad ska man säga om de silverhåriga visionärer som nystartade och hoppades på nya väldiga värdestegringar,  namn som Connecta och Ledstiernan. 

Unge Ernst Malmsten var en av grundarna till Bokus, en lyckad nätbokhandel kopierad på amerikanska Amazon. Nu blev det internationella  modeprojektet Boo.com via London. Han och den andra grundaren Kajsa Leander prydde omslaget på amerikanska Fortune innan de ens dragit i gång. Alla världens affärstidningar var vid det här laget förhäxade av e-business och tävlade i att låta skildringar om det nya och framtidsinriktade tränga ut allt material om redan etablerade företag.

De sista 40 värderingsprocenten av bubblan kom på bara fem-sex månader runt millennieskiftet. Denna sista uppblåsning gick dubbelt så snabbt som 71 år tidigare på Wall Street. Hysterin kom inte från lilla Sverige utan från dollarstarka USA. 

Ericssons börsvärde ökade till över 1  500 miljarder kronor,  en tredjedel av totala börsvärdet i Stockholm och det fanns nu tusentals svenskar som var miljonärer bara på att hålla Ericssonaktier. Taxichaufförerna pratade aktier och kvällstidningarna hade löpsedlar med ”Säkra aktietips”. 

En rad attraktiva it-bolag köade för börsnotering. De hade namn som Spray, Dynarc, Utfors, Bidlet, Boxman, Tele1, Glocalnet, Bredbandsbolaget, Dressmart, Letsbuyit, Kunskaps-TV, Novestra, Job Line, Scandinavia On Line, Teletrade, Speed Ventures, Doubleclick och Radio Design. Till dem kom stora statliga Telia, en blandning av it- och telebolag, som kom in på för hög nivå.

Värdeförlusterna blev fabulösa men bara för dem som nyss gått in. Och nu var det inte främst bankbelånade aktier utan andelar i sparfonder som snabbt skrevs ned i takt med nedgången som inte slutade förrän oktober 2002. Trots att det för Stockholmsbörsens handlade om totalt 67 procent hotades inga banker eller näringsliv som år 1990.

Det blev visserligen lågkonjunktur, men det var nog mer dysterheten efter terrorattacken på World Trade Center 11 september 2001 än aktiespekulanternas förluster som fick den amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan att chocksänka räntan, något som fortfarande definierar den finansiella världen.

Ronald Fagerfjäll

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom