Ägarkrisen

Börsbubblan, ABB och Ericsson har satt krisen i det svenska ägandet i blixtbelysning. Fyra stora problem dominerar.

Det första är börsbubblan. Sedan den sprack har en djup kris för hela det institutionella placerarkollektivet blottlagts. Förtroendet för de stora institutionella förvaltarna, både pensions- och livförvaltarna och aktiefonderna har fått sig en rejäl knäck.

Institutionerna har under de senaste decennierna lagt under sig allt större delar av Stockholmsbörsen. Sedan kom baksmällan och frågorna: Varför sprang alla åt samma håll? Varför har all dyr analys gett så dåligt resultat? Hur kunde de inblandade få så bra betalt? Spararna känner sig grundlurade.

Misstroendet är på god väg att sprida sig även till pensionsförvaltarnas och fonderna. Deras förmåga att utöva makt börjar ifrågasättas. Det är som Staffan Ahlberg, grundare till affärssystemföretaget IBS, sade i en debatt häromveckan:

– Fonderna är i många fall oerhört muskulösa men med väldigt liten hjärna.

Kritiken påverkar inte bara möjligheterna för fondernas representanter att bli tagna på allvar. Dessutom undermineras den direkta maktbasen i takt med att fonderna tvingas dra ned på sitt aktiesparande.

Hittills är det främst livbolagen som har tvingats sälja av. Men även om statistiken inte tyder på stora maktförskjutningar så kan det bli sådana.

– De stora professionella ägarna har minskat sin aktieandel under senare tid, säger Kajsa Lindståhl, vd för Banco Fonder. Däremot har premiepensionssparandet och avtalspensioner medverkat till att gemene mans aktiefondssparande inte har minskat påtagligt.

En konsekvens av det maktvakuum som har uppstått efter börskraschen är att svenska företag är mer öppna för utländska ägare med maktambitioner:

– Sverige ligger vidöppet för raiders, säger Lars Otterbeck, vd för Alecta, en av de största ägarna på Stockholmsbörsen.

En annan storägarrepresentant, Claes Dahlbäck som är styrelseordförande i Investor, konstaterar för sin del att det är för tidigt att säga vad som växer ur spillrorna av kraschen.

– Osäkerheten om börsutvecklingen är fortfarande stor, säger han och förmodar att blir färre stora fusioner framöver än under det sena 1990-talet. Teorin om att bara var tredje fusion blir lyckad stämmer.

Ett andra problem gäller bristfällig ägarstyrning.
ABB:s sammanbrott är det bästa exemplet. Det har skapat en djup förtroendekris för familjen Wallenberg. Bristen på ägarstyrning i ABB är chockerande. Hur kunde en ägarfamilj vars affärsidé och långa historia handlar om ägarstyrning misslyckas så kapitalt?

Kritiken träffar både kontrollen över företagsbygget och chefslönerna, två av de centrala frågorna för en styrelse. Percy Barnevik, som både konstruerade ABB och sedan skaffade sig en saftig pension, blev ju för snart sex år sedan till och med styrelseordförande för maktbolaget Investor.

Nästa exempel, Ericssons kris, slår mot båda de gamla svenska ägarsfärerna eftersom makten är delad mellan familjen Wallenberg och Handelsbankssfären.
Telekomjättens kris beror framför allt på telekombubblan. Den är inte Ericssons fel, även om den svenska jätten bidrog med optimistiska visioner om 3G. Makthavarna i Ericsson kan främst lastas för misslyckandet med mobiltelefonerna och för att telekomjätten blev för fet och dyr i drift under de goda åren.

Sfärernas missar är allvarliga, eftersom de pekar på ett trendbrott. Fram till nu har de institutionella ägarna åkt snålskjuts på de gamla huvudägarna när det gällt ägarstyrning. Det blir svårare efter de här smällarna. Dessutom har familjen Wallenberg och Handelsbankssfären tappat allt mer av sin maktbas när ägandet har spätts ut.

Att de ändå kunnat behålla en maktbas har berott på att de haft röststarka aktier men framförallt på att de har sina kontaktnät inom industrin.

Problem nummer tre är de utländska ägarnas bristande engagemang. De har helt enkelt sålt när det börjat blåsa snålt.

På bara två år har det utländska kapitalets andel av börsen minskat med ungefär en fjärdedel (se tabell sid 23).

Ett fjärde problem är den svenska staten. Staten är en vilsen ägare och dras som en åsna mellan två hötappar: aktieägarvärde och maktbegär:

Det officiella målet för det statliga ägandet i företag som verkar på marknadsmässiga villkor (borträknat Samhall, Luftfartsverket, Systemet och liknande bolag) är, heter det i verksamhetsberättelsen för statligt ägande 2001, att skapa värde. Regeringens förvaltning har under de senaste fyra åren varit inriktad på finansiell och strukturell omvandling av företagen i syfte att maximera aktieägarvärdet.

Men varför ska staten ägna sig åt att skapa aktieägarvärde? Det har lett till att Vattenfall är storägare i miljöovänlig tysk brunkol och att Vin & Sprit deltar i konsolideringen av den internationella spritmarknaden.

Sanningen om statens syften är ofta en annan, vilket inte minst exemplet Posten visar där vd Lennart Grabe nyligen avsattes efter en socialdemokratisk kupp. Regeringen tycker fortfarande att det är viktigt att kontrollera företag som har betydelse för svensk infrastruktur, utom Posten också Telia och Vattenfall.

Statens vilsenhet får långtgående konsekvenser eftersom staten också är stor institutionell ägare på Stockholmsbörsen via de fyra AP-fonderna. Här är även det yttersta målet, i alla fall hittills, aktieägarvärde. Makten har delegerats till fondernas styrelser. Men därmed bidrar staten till att legitimera det institutionella kapitalets stora och växande roll som makthavare. Är det genomtänkt?

Vad ska då komma ur denna kris?
I bästa fall något gott. Åtminstone en del fonder bedriver självrannsakan.

– Det verkar som en del institutioner har börjat tänka om, säger Lars-Erik Forsgårdh, vd för Aktiespararna som är mycket kritisk till ägarstyrningen i Sverige under 1990-talet. Hans kritik gäller både Investor och de institutionella förvaltarna som han menar har dragits med i finansindustrins kravmaskineri.

– Pensions- och fondförvaltarna har inte haft det civilkurage som krävts för att ifrågasätta fusioner och incitamentsprogram. Fusionerna har ibland gjorts av personliga maktmotiv. Men kanske kommer det en attitydförändring nu.

Kajsa Lindståhl på Banco är hoppfull.

– Tidigare skymde den långa kursuppgången eventuella brister. Nu är storägarna tvungna att engagera sig i ägarfrågor. Annars kommer inte kapitalmarknaden att fungera. Det handlar om framtiden för vårt marknadsekonomiska system.
Tidigare talade fondförvaltarna om att det var svårt att få betalt för ägarstyrning.

I dag verkar det som om de mer ser ägarstyrning som hjulen på en bil, något som är nödvändigt för att få bilen att rulla.

– Ägarstyrning är en produkt av det vi redan säljer, säger Marianne Nilsson, ansvarig för ägarstyrning på fondjätten Robur.

Det är skillnad mot hur det lät under första halvan av 1990-talet. Då engagerade sig Robur inte i ägandet med motiveringen att en aktiefond inte kunde göra det eftersom den i varje ögonblick måste stå fri att sälja sina aktier utan att råka ut för anklagelser om att agera som insider eller för att någon representant satt i styrelsen.

På den tiden var det bara Fjärde AP-fonden, SPP och försäkringsbolagen Skandia och Trygg, »de fyras gäng«, som deltog i ägarförhandlingar med Investor och Industrivärden. I dag sitter Roburs vd Anders Ek med både i Ericssons nomineringskommitté och i den grupp som utreder möjligheterna att ändra rösträttsskillnaden från tusen till tio i telekomjätten:

– I dag är vi så stora så vi måste engagera oss, förklarar Marianne Nilsson.

Ramsay Brufer, ansvarig för ägarfrågor på Alecta, påpekar att det numer finns internationella fonder som har ägarstyrning som affärsidé. Den brittiska fondförvaltaren Hermes är en sådan. Den har åtta anställda som sysslar med ägarstyrning på heltid, vilket kan jämföras med stora svenska Alecta som har två, många med svenska mått mätt.

Ramsay Brufer tycker för sin del att institutionerna numera har lättare att få gehör för sina synpunkter än tidigare. Nomineringskommittén i Ericsson är ett sådant exempel, anser han, liksom det faktum att representanter för A- och B-aktieägarna för första gången tillsammans utreder möjligheterna att minska rösträttsskillnaden i telekomjätten från tusen till tio. Tidigare har bara B-aktieägarna utrett och ställt krav.

De institutionella förvaltarna har också blivit bättre på att kräva utvärderingar av styrelsernas arbete, enligt Ramsay Brufer. I dag får ofta styrelsens ordförande i uppdrag att göra en sådan inför nomineringsarbetet. Institutionerna blir också allt noggrannare när det gäller sammansättningen av styrelserna. I år betonas till exempel vikten av redovisningskompetens i spåren av de amerikanska skandalerna i Worldcom och Enron.

Men faktum kvarstår. Trots öar av intresse för ägarfrågor så saknar pensions- och fondförvaltarna som helhet både resurser och industrikunnande:

– De sysslar mest med formalia, säger en makthavare som inte vill bli citerad.

– De måste skaffa folk som kan något.
Hur det går för familjen Wallenberg är ännu för tidigt att säga. ABB:s svåra läge är den nya generationens elddop. För första gången är det Marcus och Jacob som sitter vid makten i en allvarlig kris. Men även om den nya generationen visar sig vuxen uppgiften så kommer med största sannolikhet familjens framtida makt att krympa. EU-kommissionen har visserligen gett klartecken för fortsatta rösträttsskillnader men det beslutet gäller bara i fem år.

En annan faktor som begränsar familjens framtida framgångar är att Wallenbergarnas berömda nätverk, kärnan i familjens ägarstyrning, har tunnats ut både av det högre tempot i näringslivet och av internationaliseringen. Det är slående hur, till exempel, kadern trogna svenska Wallenbergdirektörer i sfärbolagens styrelser har krympt sedan Percy Barnevik, med början 1998, bytte bort svenskarna i styrelsen mot en rad namnkunniga utlänningar.

Claes Dahlbäck å sin sida hävdar att det utländska tillskottet är enbart positivt.

– De utländska ledamöterna har tillfört massor i form av kompetens. Vi är tvungna att gå utomlands för att hitta rätt kompetens.

Handelsbankssfären lider av samma typ av problem som familjen Wallenberg men framstår ändå i en bättre dager nu när effekterna av börsbubblan kan summeras. Industrivärdens strategi att satsa på organisk tillväxt i sina bolag tycks ha varit lyckosam.

Industrivärdens vd Anders Nyrén verkar också optimistisk:

– Många bolagsledningar vi träffar önskar sig långsiktiga stabila ägare, säger han och beskriver Industrivärdens ägarstyrning:

– Fonderna ser nominerandet av en styrelse som det viktiga. För oss börjar jobbet på allvar när styrelsen utsetts. Idealet är två representanter från Industrivärdens egen styrelse i styrelserna i de bolag som vi kontrollerar. Därmed får vår ägarsyn genomslag.

Att finna lösningar på den svenska ägarkrisen låter sig inte göras i brådrasket. Frågan är vad som kan göras på sikt när det verkar som om landets oligopolartade ägarstruktur kommer att bestå, inte minst eftersom nya ägare inte kan tillkomma av skatteskäl.

– Det krävs kraftiga sänkningar av ägarskatterna för att ändra på ägarstrukturen i Sverige, säger Lars-Erik Forsgårdh.

Men innan LO:s skatteutspel i helgen vågade få hoppas på något sådant.

– Det är de anonyma ägarna som måste skärpa sig. Vi känner trycket, säger Lars Otterbeck på Alecta.

Men även om de institutionella förvaltarna skulle återfå allmänhetens förtroende och flytta fram sina positioner så kommer de främst att bidra med ordning och reda.

De får svårt att tillföra den kreativitet och styrka som behövs. Dessutom kommer fondernas makt över svenska företag att tunnas ut i takt med att de gamla sfärernas makt minskar. Institutionerna har ju i alla fall hittills inte ansett det lönsamt att ta nationella hänsyn när de har investerat.

– Blir det ekonomisk kris kommer kanske till och med det blågula statskapitalet tillbaka, säger Lars Otterbeck. Inte i Sverige först eftersom vi är så renläriga. Men ponera att tyskarna hamnar i kläm mellan den demografiska utvecklingen och låg ekonomisk tillväxt och inför något sådant. Då kommer Sverige att följa efter.

– En del har kanske kommit till insikt om att det är lättare att få kunskap om det nationella företagandet, att det går att få bättre avkastning på placeringar hemmavid, säger Claes Dahlbäck.

Det skulle i så fall innebära att börsbubblan och krisen för pensions/liv- och fondförvaltarna får till följd att andra faktorer än de rent mätbara smyger sig in i analysmodellerna, en stor förändring mot det sena 1990-talets syn på börsen och ägande som något lättanalyserat och fullständigt rationellt.

En riktig pendelsvängning.

Och skulle det bli ökat statligt ägarengagemang. Ja, då kan vi tala om revolution.